onsdag 6 maj 2009

Marcus - Näe, nu skiter vi i det här.

Nu är jag hjärtligt trött på det här ogudaktiga och flyktiga stadslivet. Dyrt, trångt; omständigt och avigt. Så kan man bäst sammanfatta vardagen i denna världens futtigaste dvärgkuk-komplex till huvudstad.

Grundproblematiken är den samma som hos alla alla andra platser där det av skilda och ofta dunkla anledningar samlats en hoper människor med oförmågan till samexistens och samma rigida krav på en privat sfär som ett kärnkraftverk som enda gemensamma nämnare - det är helt enkelt för mycket folk på för liten yta.

Hela idéen med att packa ihop två miljoner latent ursinniga och ängsliga sveahjon på fyra holmar som storleksmässigt mer lämpar sig för att härbärgera en medeltida fiskekoloni och på sin höjd en kanotklubb faller liksom på sin egen orimlighet. Inget gott kan, eller kommer heller för den delen, ur ett sådant projekt. Och själv är jag inte bättre än att jag aktivt medverkar till apcirkusen.

Så gott som varje dag plogar jag mig fram genom stadens igenkorkade tunnlar och viadukter i min grisrosa container. (En skojig fotnot: Visste ni att min skåpbil är den absolut sista serietillverkade bilen i världen utan aircon?) Alltid är det samma fråga som håller mig vaken bakom ratten - varför ska alla tänkbara motorfordon dras ut i det löjligt underdimensionerade vägnätet vid samma tidpunkt varje dag? Håll er hemma eller kör åt helvete! Eller gör vad som helst bara vi får ett slut på det här kollektiva mentala sammanbrottet som äger rum varje måndag-fredag mellan 07:00 och 16:00. Till ekvationen hör även någon form av självreglerande system al'a murphys lag som säger att om jag till äventyrs skulle komma loss lite tidigare från eländet en fredageftermiddag finns där alltid en grusbil eller kranbli som finner det för gott att lägga sig raklång över motorleden så min arbetsvecka villkorslöst och utan undantag avrundas med en två timmar lång svordomsserenad över en obeveklig och oförstående järnridå av skitbilar.

Trafiken är dock bara en av många avigsidor med den här bofasta folksamlingen. Mönstret med köer, trängsel, ängslan över att inte hamna rätt, eller fram för allt; ängslan över att inte tillhöra rätt kö, gröper stora hål i mitt tålamod och eldar på mitt folkförakt mer än något annat.

Men med det är det - som man säger - som det är. Och ingen bättring finns i sikte. Och med det sagt vill jag markera ett avslut och ett avståndstagande och samtidigt vinka in möjligheten till en repatriering till odalbygden. Jag är, i likhet med 99 procent av alla stockholmare en inflyttad/utdriven lantlolla. Så en nyetablering i en mer lantlig idyll borde inte vara svårare än att lära sig cykla på nytt. I mitt fall handlar det väl rent praktiskt mest om att byta ut en murslev mot en dynggrep. En anpassning som även en slavkaraktär och vanemänniska som undertecknad borde klara av.

Men jag vill ha hela verksamheten med mig. Vad jag vill är att vi med gemensamma krafter börjar omdana den här verksamheten från stadsbaserad hantverkartristss till någon otydlig och urspårad form av jordbruksverksamhet.

Så vad säger ni, ska vi lägga ner det här och göra något kul och mer naturligt istället?

Har funderat lite på själva upplägget och kommit fram till följande: Vi gör en ny Gröna Vågen, fast precis tvärt om på alla punkter. Ut med alla linsgrytor och valsångsmeditation och in med helstekt gris och spritångade rythem 'n blues istället. Mer brännvin och skjuta småvilt från amazonen mitt på blanka dagen och mindre hänsyn till solidaritet och moder jord och liknande avlagd hippienostalgi. Inte massa pjosk med ekoodlade luktärtor och kravmärkta kaftaner utan vi fortsätter helt enkelt att skita ner och förstöra som vanligt. Fast på landet. Och mer oreglerat.

Tro mig, det här ÄR ett genidrag.

Synpunkter? När kan vi börja?