måndag 20 december 2010

Robert: Sjukskrivning

När jag förra måndagen skar mig på en kakelplatta blev jag sjukskriven tills nu. Skulle gärna varit hemma längre men plikten kallar och jag har en osviklig arbetsmoral, som nog de flesta kan intyga.

onsdag 8 december 2010

Marcus: Låt det här bli en läxa

Som straff för att INGEN (Nisse räknas som bekant inte) har lagt två strån i kors för att hjälpa mig med min hospitalisering får ni nu dras med det här - En bild på mig. Iklädd får. Det kan ni gott ha tycker jag.

måndag 6 december 2010

lördag 4 december 2010

Marcus: Hur ska det bli med allt?

Ser att den där lilla Basseskiten mallar upp sig här inunder. Tar sig ton och ställer krav som om han bara ägde stället. Kanske på sin plats att räta ut ett par självklarheter för unge herrn.

Bara för att man klarat av behörighetskursen och fått sitt första streck på axelklaffen (själv har jag sju stycken) betyder inte det att man får breda ut sig och tala i mun på vuxet folk hur som helst. Han ska bara fortsätta mocka efter mig i raskt och ivrigt tempo och utöver det invänta vidare instruktioner. Vet att han trånar efter min yrkesmässiga basker med franska liljor på. Men tills det att han avlagt sitt gesällprov och därvid upptagits som fullbetald får han allt finna sig i att bära sina äppelknyckarbyxor och gossebollmössa med snurrpropeller. Och det med basta.

Men nu till något betydligt viktigare - min konvalescens!

Som jag tidigare gett uttryck för önskar jag en långvistelse på sjukhus. Detta har visat sig betydligt svårare än vad jag kunnat ana. Mitt lilla villkor om att åkomman inte får ge bestående handikapp har verkligen begränsat utsikterna för det här projektet. Har fått in många fina tips från er läsare, men har ännu inte hittat något format som riktigt passar. Känner att det börjar bli akut med att få fram en adekvat lösning på det här nu. Börjar så smått luta åt att försöka casha in en dårpension istället. Fast Nisse säger att om man en gång blivit utstämplad som arbetsoför av ren galenskap kan det ställa till problem för alla de projekt jag planerat för framtiden.

Tanken är att jag på sikt ska upptas av utbildningsväsendet som mentor och motivatör. Jag vill ju ut till skolor och föreläsa om det här med bloggning och byggning. Främst för unga tjejer. Jag har ju så otroligt mycket erfarenhet som jag skulle behöva dela med mig av. Något vi alla skulle tjäna på. Och då duger det ju inte att folk tror, (och i det fallet även har papper på), att jag är en jubelidiot.

Nej som sagt, nya friska tag är vad som behövs. Känner att jag håller på att gå in i väggen när det gäller det här sjukhusprojektet. Så snälla ni, har ni minsta ledtråd till hur jag kan bli varsamt omhändertagen, helst fram till pingst, så tveka inte att skriva. Svarar på alla kommentarer.

torsdag 2 december 2010

Förbannad..



Jag är ingen sidekick...

Jag är en Byggidiot.. Här står jag i sommras bredvid karelins stjärnplatta i Ryssland.. Det e ganska coolt, tycker säkert ni. Men de jag kollar på är hur vida fogbredden är ok eller inte..

Ihelgen som var, så såg jag Oskar Linnros med mina fula kollegor Nils och Marcus. De var grymt.

Men de som var ännu grymmare var att jag träffade en massa bloggkändisar..

torsdag 25 november 2010

Nils: Misstag vi inte gör om.

För ett tag sedan ringde Basse till mig och frågade om han kunde ta ut ett par radiokåpor på företaget. Radiokåpor är ett hörselskydd med inbyggd radio. Vår chef hade tydligen vaknat upp på rätt sida den dagen så han bjöd till och med på kalaset, sedan dess har det varit ett rent helvete att försöka få honom att samarbeta på arbetet. Ibland får jag sådana raseriutbrott att jag kastar kakelplattor mot han söta lilla huvud för att han inte svarat trots att jag tagit i med lungstöd som hade fått Lennart Jähkel att känna avund. Det märkliga med allt det här är inte att han "råkar" missa order och tillrättavisningar eller uppmaningar för han har en medhörningsfunktion på kåporna men den vill han inte använda för den drar batteri. DEN DRAR BATTERI!

Vad ska jag göra?


Nils: Meddelande till alla inblandade.

torsdag 11 november 2010

tisdag 9 november 2010

Marcus: Nej, nu vill jag bli inlagd



Vi den här tiden på året börjar jag alltid osökt längta efter att bli inlagd på sjukhus. Det är inte så att jag vill komma till skada och ha ont och fara illa. Den biten klarar jag mig utan. Nej, jag vill bara ta lite timeout och bli insvept i den kravlösa och mjukt vadderade sysslolöshet som bara en längre sjukhusvistelse kan erbjuda. Jag vill helst ligga på en lagom steril och dåsig sjuksal på Södersjukhuset och bara ha det stillsamt och mysigt. Och fram för allt slippa vara med om det här så löjligt fysiska arbetet. Och för den delen, allt annat jobbigt och tråkigt som bara pågår under dygnets vakna timmar så här års.

Den första tiden vill jag nog ha både dropp och för ändamålet avsedda avloppsanslutningar monterade direkt på min kropp för att slippa alla former av fysiska distraktioner och åtaganden. Bara ligga där som en liten stillsam pöl med självbelåtet kött och på sin höjd vrida lite på den joystick som är kopplad till maskinen som reglerar flödena av dövande och sövande nervgifter som åker in med droppet. Det här gott folk, är både mitt Liseberg och St: Tropez på en och samma gång.

Efter någon vecka i "kuvösen" övergår jag till en mer sedvanlig sjukhusvistelse. Sover en skäliga tolv- femton timmar om dygnet. Ägnar den vakna tiden åt att tugga bröstkarameller, läsa Allers och Hemmets Journal under stillsamt jämmer och utbyter diagnoser och beklaganden med de andra gamla överliggarna på avdelningen. I den mån jag kliver ur sängen och klär på mig så är det enbart i satinmorgonrock och kisstofflor. När jag känner mig allt för vital och livfull kan jag hasa ut i korridorerna och träta med dom där snäsiga sjuksköterskorna om hur vi ska ha det med julpyntet och huruvida vi röker inne och hur många milligram Citodon jag borde ha tillgång till. Får jag inte min vilja igenom där kan jag alltid hota med att återigen överlämna ansvaret för mina kroppsliga avfallsprodukter i deras händer. Rent bokstavligt talat.

Men men, efter ett tag skulle nog tillvaron bli en smula enahanda. Förr eller senare börjar väl kroppen koagulera och då kanske det känns helt okej att återgå till den här nuvarande rotationen mellan säng, arbetsplats och bildskärmar. Men som ett par veckors avbräck i allt slit vore det mer än välkommet just nu. Frågan är bara vilken sjukdom som kan generera den här vistelsen och som inte ger allt för många bestående men? Har alltid varit sugen på TBC. Känns som en sån där grej man vill kunna säga att man har gjort. Och sen vill jag gärna ha lapp för ögat också. För det säger alla att jag skulle passa så himla bra i. Och det passar ju bra nu när Nisse vill prångla ut mig och resten av packet som någon slags knullboskap till högstbjudande här på bloggen.

Om det är nån av er som har kontakter inom vården, eller andra tips på hur vi kan "fixa in mig" vill jag höra om dem bums.

lördag 6 november 2010

Nils: Byggidioterna sexstrejkar?

I skrivande stund är jag rätt så säker på att det var ett tag sedan någon i byggidioterna fick sig något på sexfronten. Är detta självvalt? Är byggidioterna en asketisk rörelse? JAG tror inte det. Jag tror bara att det inte finns ett direkt sug efter skitiga, orakade byggossar där ute. Har jag fel? Ni kan väl rösta?


Appropå röster så avslutades kuppförsöket från Marcus sida med att jag kvarstår som arbetsledare. Jag fick 61% av rösterna, enough said!

tisdag 19 oktober 2010

Nils: Vi klottrar olika!

Jag vet inte om alla som läser den här bloggen vet hur klottret ser ut på en byggarbetsplats men jag ska ge snabb föreläsning:


1. Orden, fitta, kuk, bög, hora (ja ni fattar) är flitigt förekommande. Detta är ju inget ovanligt för att vara klotter överlag men det är så det ser ut.

2. Man skriver gärna om saker som man upplever som bäst, alltså sitt firmanamn, det lag man håller på i valfri lagsport; detsamma gäller även omvänt dvs att den och den firman är sämst och AIK kan suga min röv osv.

3. Platschefer och arbetsledare brukar ivrigt förekomma i olika obscena målningar gärna penetrerad med uteslutande manligt kön i valfri kroppsöppning (jag har nog själv fått mig en och annan känga).

4. Politiska symboler, nästan enbart allians- eller högerextrema partier är representerade.


Detta i sig är väl inget konstigt men Byggidioterna; de klottrar olika. Vi tar en titt i Basses och Marcus etablering.







Det är uppenbart att de har en mer subtil dragning i sitt skapande.

Nils: Marcus visar sitt rede...

tisdag 12 oktober 2010

Nils: Ekonomimöte

Jag hade ekonomimöte med en beställare idag. Siffror utav bara helvete, dragkamp hit och dit om ditt och datt. När jag satt där med gråten i halsen och funderade över vem som var sist in på firman så kom jag på något som jag lärt mig av Robert S. Robert brukar ibland ringa mig och utbrista "VAR FAN ÄR MINA PENGAR" och jag tänkte, vafan, jag kör samma stil.

- GE MIG MINA JÄVLA PENGAR!

Hur det gick?

Vi kan väl säga att det var gröna, eller om ni så vill svarta, siffror som jag kunde presentera för min chef (alltså, vi gick plus om en säger).

Tack Robert för din inspiration.

söndag 10 oktober 2010

torsdag 7 oktober 2010

Nils: Marcus, I beg to differ.

Marcus skriver i en kommentar (här) att den här bloggen är mätt på fula bilder på honom. Är den verkligen det?


Robert: Jag drar mig till minnes

Något trötta dagen efter en firmabjudning i somras kom Marcus och hämtade mig för att köra mig till firman där min bil stod parkerad sedan dagen innan. Väl där satte vi oss och tog oss en allvarlig fundering på om vi överhuvudtaget var kapabla till fysiskt arbete i detta klandervärda skick. Vi satte oss vid datorerna och tog igen oss varpå Marcus, som vi ser på bilderna nedan, bekvämt satte sig till rätta vid Ronnies dator. Jag som anhängare av Team Marcus vill här understryka hur respektfull Marcus är när det kommer till sina medmänniskor, som vi bevittnar på bilderna. Under denna session fick Marcus vid upprepade tillfällen gå och vrålspy på toan. Detta fick bli vårt kvitto på att det inte skulle bli något hantverk denna dag.





Nils: Limpan är inte klok.

Jag måste bara berätta om ett inlägg som Limpan gjorde häromsistens.

Öppet brev till Limpan.

Limpan.

FATTAR DU INTE ATT DET BLIR SKITDYRT? PISSAPJÄVLA DYRT! SÅ MYCKET PENGAR SÅ ATT DU ANTAGLIGEN SKULLE DÖ OM NÅGON KASTADE DEM PÅ DIG.

Ingen människa är värd så mycket (Hur mycket jävla hippie man än är).

Men vi kan bygga något mindre åt dig.

Hur mycket pengar har du?

Nils: Lunch på Kungsholmen!

onsdag 6 oktober 2010

Marcus: Upprop!

MEN VA I HELA HELVETE ÄR NU DET HÄR!? Jag trodde vi var överens?
Att vi redan talat ut om det här och klargjort att någon massiv valkampanj och uppvigling inte behövdes. Att vi lungt och stilla skulle gå in och rösta på Team Marcus, för att sedan låta saken bero. Och sen gör ni såhär?

Jag talar givetvis inte om de åtta stycken hedersmän och kvinnor som redan gjort rätt för sig i voteringsfältet. Utan till de tolv medlöpare och folkfiender som trotts alla varningar, förmaningar och avslöjanden ändå valt att trampa mig i ansiktet genom att lägga sin röst på Nisse och den hålögda fårskock som utgör hans team. Är det såhär vi ska ha det på bygget? Här erbjuds ni världens chans att visa att rättvisa och solidaritet fortfarande räknas högt, och vad gör ni istället? "Ja vet, vi går samman och häller en stor tunna folkskit i knät på Marcus! Ja, vilken toppenidé"!

Jag har just suttit i krismöte med mina kärntrupper om utvecklingen i voteringen. De försöker trösta och säger att det inte är mig eller min karisma det är fel på (Möjligen mitt utseende). Att vi helt enkelt inte nått fram till de breda väljargrupperna (mammabloggare, materialförvaltare och ambassadtjänstemän). Och visst, de har väl en poäng. Jag har kanske varit för slapphänt och räknat hem segern i förskott. Det hindrar mig inte från att vara en smula bestört över ert svek. Jag är inte arg, jag är besviken. Besviken och surare än surdeg inlagd i ättiksspad.

Men men, imorgon är en ny dag och då sparkar vi igång en valkampanj utan dess like i mannaminne. Det här dästa cirkusen som varit runt det där riksdagsvalet kommer i efterräkningen bara framstå som ett lamt förspel inför det stora ödesvalet på byggbloggen. Ett halvhjärtat torrjuck knappt nämnvärt i skuggan av ödesvalet till byggförman.

Jag och Basse kommer slå upp min valstuga och tillika vårt högkvarter vid Fridhemsplans tunnelbanestation imorgon. Där kommer vi hålla till dagtid för att informera om valet och svara på frågor. Kom gärna förbi och bekänn färg. Och givetvis är Nisse bannlyst från området.

Nils: Hurra!

Nils: Robert visar på!

Nils: Om ni har vägarna förbi.

Marcus och Basse kommer jobba vid Fridhemsplan T-station framöver. Gå gärna förbi och säg hej. (Uppgången mot Västermalmsgallerian) Kan vara värt en omväg.

tisdag 5 oktober 2010

Nils: Inception!

Jag var på Victoriabiografen på söder här i Stockholm ikväll. Åter igen. Jag har börjat snitta en film i veckan nu. Ikväll var det Inception som stod på agendan. Om jag höll mig vaken? Nej! Jag har börjat inse att jag bara helt säkert kan hålla mig vaken om jag ser filmerna mitt på dagen och i 3D.

Tre filmer jag somnat till på bio:

Inception
Matrix
Borat

Nils: !!!




Titta nu skriver Michaela Forni om mig på sin blogg.

Nils: Anmälningslistan till bloggkollo sommaren 2011!

Nu är pappren klara för sommarstället klara. Marcus skrev på igår. Sommaren 2011 kommer Byggidioternas första bloggkollo gå av stapeln. Veckonr kommer senare. Vi kommer dock behöva intresseanmälan redan nu. Anmäl er gärna i kommentarsfältet. Om det finns några frågor går det bra att ställa dem till vilken byggidiot som helst.

Marcus kommer hålla i byggcoachning, Robert i livstilcoachning, Basse i modecoachning och jag själv i motorsågscoachning/planteringscoachning.

Det vore bra om de som är intresserade även kunde anmäla vad de är intresserade av för typ av coaching.

Nils: Att försonas med sig själv och andra.

Jag har ju under en tid varit osams med Burgschki då hon tog ställning för Marcus när han startade 10-talets kanske mest infekterade bloggkrig. Jag har försonats med att hon är Team Marcus nu och jag kan ju faktiskt förlåta, det är ju inte för inte jag går under namnet byggbranschens egen Jesus. Jag har inte gått på vatten men jag har satt plattor under vatten, det är väl samma sak va? (tror att det finns rörliga bilder på det här i bloggen, måste varit runt 2008)

Jag har alltså förlåtit men inte glömt, jag kommer aldrig glömma.

Det jag ville säga här är att vi fortfarande pratar om hennes blogg varje dag och konstruerar olika slags rollspel där vi gör flashiga diplomatgrejer, jag brukar för övrigt oftast ikläda mig rollen som Burgschkis chef. Burgschki är bäst.

måndag 4 oktober 2010

Nils: Apropå försonande drag...

...ledaren för team Marcus.

Nils: Åter satt i arbete!

Efter långhelgen som varit är jag nu åter i Stöckhölm, satt att valla flocken. Det första jag tog mig för var samtal med chefen om min fortsatta anställning. Vi har länge varit i tvist om hur vi ska kunna ersätta mig på ett rättvist sätt och jag har nu ett förslag på bordet; påslag á 250 kr varje gång jag behöver tala med, arbeta med eller höra talas om Marcus Sköld. Förslaget finner jag hyfsat ok men jag har inte accepterat än, detta är alltså min chefs förslag och jag undrar nu, ska jag godta? Finns det någon som har ett mer slagkraftigt förslag? Hjälp mig för jag måste acceptera eller komma med ett annat i slutet av den här veckan.

söndag 3 oktober 2010

Marcus: Ett försonande drag

Värst vad vissen han var, Nisse, i sitt senast inlägg. Har han redan gett upp? Kan förstå han till viss del. Svårt att värja sig mot den massiva folkliga förankringen och den retoriska slagkraften i det skenande godståg som är Team Marcus.

Nä, kom igen nu Nisse, omröstningen har ju inte ens börjat än! Och jag finner ingen som helst glädje i att krossa någon som inte bjuder upp till kamp eller ens bryr sig. Därför vill jag coacha dig genom att bjuda på ett stycke videofilmat nöje som jag vet att vi båda, alla våra meningsskiljaktigheter till trotts, aldrig kan få nog av - En pinad och kvidande Bassan.




Robert: Detta är jag värd

Har en längre tid tänkt uppgradera mitt kaffedrickande. Efter en reklam från El-giganten skred jag till verket. För 990 kr, ett bra pris enligt mig, tillskansade jag mig denna svarta skönhet.

Så nu vill jag sälja min gamla.
Märke: WKM
Kapacitet: 8 koppar
Ålder: obestämbar
Bra?: Nej
Pris: 990 kr eller högst bjudande.




torsdag 30 september 2010

Nils: God bless the broken road!

Det känns som vi måste komma till något slags avgörande i den konflikten.
Vad är egentligen syftet med teambuildandet som Marcus dragit igång? Har han förankrat något hos min chef som jag inte vet om?
Jag vet i ärlighetens namn inte svaret på frågorna för jag sitter ute i mitt hus som jag tog min tillflykt till när allt det här började. Nu börjar vinkällaren sina och starkspriten är slut så jag kan snart inte bedöva min oro längre. Ska jag bli utträngd ur genigänget och behöva skaffa mig ett eget forum? Jag som kämpat så länge för att hålla den här bloggen levande trots månader av skrivkramp från övriga genier. Jag har gjort allt för det här gänget men nu verkar det som att jag håller på att bli utstött.

Jag har sett att två av Team Marcus anhängare redan dragit sig ur, vad beror det på?

Jag har suttit de senaste timmarna och använt photobooth som en spegel och frågat mig; Vad gick snett? Vad är det för fel på MIG?

Marcus: Nej, nej, nej...

Afton gott folk. Vad har ni för er? Jag vet i alla fall vad jag inte ska göra ikväll:

Club desperat

Minns ni den där tryckande och obehagliga känslan man kunde få i kroppen som barn när det stod klart att lärarkåren bestämt sig för att hedra skolavslutningen med en egenproducerad rockgala? Precis den isande, kvalmiga känslan upplevde jag när jag förstod att det här alltså inte är ett bisarrt skämt utan ett fasansfullt, fullbordat faktum.

För det första, det här måste väl ändå vara något slags nationellt rekord i antal föredettingar samlade under ett och samma tak? Och dessutom den mest osannolika och otippade lineup världen skådat. Det är alltså Freddie Wadling, Jan Åström, Louise Hoffsten, Conny Bloom och Markus Fagervall och Jonas Inde som samlats under den minst sagt tveksamma föresatsen att framföra en "musikföreställning med tal" baserat på Jimi/Janis/Morrison mfl. i den mytomspunna och till leda förskönade samlingen i Forever 27 Club. Det är ju annars lite av en kutym bland etablerade artister att man inte gör allt för gestaltande och oblyga tolkningar av föregångare med kultstatus. Om inte annat så just för att det väldigt lätt blir väldigt töntigt väldigt fort. För vilket den här föreställningen nog är det mest talande exemplet man överhuvudtaget kan föreställa sig.

Att man vill klä ut sig till sina idoler och liva loss under ett barnfritt veckoslut har jag full förståelse för. Men när man gör det till en offentlig angelägenhet och dessutom tar betalt för spektaklet, ja då borde väl någon nykter person reagerat och satt ner foten? Den personen måste varit borta på annat under hela det här vansinniga projektets uppkomst och framfart.

Märker nu att jag börjar låta en smula raljant och nedvärderande. Det är ju en tråkig sida jag har. En latent högstadiemobbare som vaknar till liv när ett öppet mål som detta erbjuds. Men det här finner jag faktiskt motbjudande på riktigt.

Jag har inget emot att rikets alla Charlie Norman-öden vänder ut och in på sig själva för att sätta mat på bordet och hålla karriären hjälpligt vid liv. Bara jag slipper ta del av det. Men när man ger sig till att gravskända MINA barndomshjältar i vad som verkar vara en distanslös vuxenmaskerad och tillika flippad ams-åtgärd sammankallad av Stockholms södra kulturarbetarförbund, ja då har man gått över anständighetens gräns, och det med buller och brak.

Och dessutom med den där vidriga "lägga huvudet på sned och moralisera en smula" - finalen som utlovas. Som om det hela inte var pinsamt nog ska man runda av med att stanna upp och bli lite Hem & Skolamoralistiskt självförhärligande: Vi har minsann varit nere med hela rockstjärneprylen och vet vad det här rockenrollandet och supandet handlar om och nu vill vi allt passa på och varna andra...

Jag betvivlar inte ett dugg att Hofsten och Inde och de andra "överlevarna" (ja, de kallar sig faktiskt så!?) har varit off the wagon på diverse ölbacksgage och fultjack. (Allt annat vore väl än mer orimligt efter att ha kuskat runt som pausunderhållning i revysvängen i två decennier). Men de verkar ha missat att det finns en detalj som skiljer det här rövgänget från de framlidna ikoner man satt sig till doms över - en tidlös musikskatt.

Det är något extra töntigt och braksvennigt med att älta och förhärliga hur "hårt" alla sextiotalshjältar söp och knarkade och svinade. Som om det vore det allt handlade om? Det finns folk som super och pundar helt hejdlöst överallt, både nu och då, utan att för den delen lämna några musikskatter eller andra avtryck efter sig.

Nej, det här är bara en osmaklig likplundring, iscensatt under förhoppningen att fornstora hjältars stjärnglans ska skänka lite styrfart åt det egna haveri till karriär man bestämt sig för att sparka liv i.

Vad blir det härnäst? Ska Lotta Engberg gestalta Patti Smith på Göta Salonger? Ska Lasse Berghagen äntligen få blomma ut som Bob Dylan i en ny lineup av rocktåget? Vid Gud, inför en rejäl garantipension för kulturarbetare så vi slipper sånt här i fortsättningen.

Jag ger Club 27 en nerspolad skitkorv av fem möjliga i betyg.

Nej, nu börjar visst Rambo III på TV. Gonatt.

onsdag 29 september 2010

Marcus: Team Marcus - en folkrörelse

Ser att Nisse ägnar sitt senaste inlägg åt att dissekera mitt senaste dito. I brist på eget bärkraftigt tankegods får man anta. Får en känsla av att jag betraktas som någon slags nöjesattraktion snarare än en potentiell tronpretendent. En dansande björn i koppel och lustig hatt - är det allt jag är för er?

Sen det här löjliga ordvrängeriet om att jag skulle håna den kvinnliga delen av läsarskaran som, i de allra flesta fall även uppbär egna bloggar? Så långsökt och tendentiöst att jag inte ens tänker kommentera saken vidare.

Förövrigt kan jag med glädje rapportera att mitt medryckande och yviga agiterande redan börjat bära frukt. Det finns, som jag länge misstänkt, ett stort och uppdämt missnöje med hur arbetsplatserna toppstyrs och hur en liten despotisk elit (Läs: Nisse) satt sig själv på undantag och inte minst, det oblyga skyltandet med orättfärdiga privilegier framför nyllet på de produktiva plebejerna. Ingen större match för en annan att piska upp en riktigt dålig stämning i leden mao.

Jag och Basse har ägnat dagen åt folkbildning och opinionsbildande förtal ute på byggena. Eller rättare sagt, jag står för evangelierna och Basse står mest bredvid och äter på olika former av komprimerat socker. Omöjligt att inte ryckas med av den oerhörda responsen. Det här känns helrätt. Snart har vi tillräckligt många påskrifter för att kunna tvinga fram en bloggomröstning. En spännande tid vi har framför oss. Indeed.

tisdag 28 september 2010

Nils: livstecken från ingenstans.

Se där! Livstecken återigen från världens fulaste människa.
Jag läser Marcus inlägg och får en slags igenkännande vibration av att jag läst detta förut. Hans inlägg börjar bli lite som Shanti Roneys högstadieuppsatser i det eminenta radioprogrammet Mammas nya kille. De är just lite av uppsatser med tydlig inledning, köttig infodel och en vass avslutning. Inlägget i sig är ju bra men i relation till det tidigare så känner jag att det är lite utan sväng. Tror du, Marcus Sköld, att det är någon som tror på att du bytt ut datorer & alkohol mot musik & litteratur? Att sitta i bar underkropp och läsa Gökmannen av Sture Dahlström gör dig inte till en bättre människa, jag har själv varit där och det var inte vackert, i ditt fall verkligen inte vackert. Att du sedan förlöjligar våra läsare och nämner dem vid ett epitet som jag antar var menat som nedvärderande (bloggtjejer) gör dig lite av en björntjänst i det här fallet.

Du vill ha krig, fine, du räds ju fred så jag är inte förvånad.

Team Marcus? Näää! Team Nils!

måndag 27 september 2010

Marcus: kliver upp på podiet

Är ni också lätt äcklade över den riktning den här bloggen tagit på sistone? I så fall är ni långt ifrån ensamma.

Vad som en gång var ett öppet forum för motarbetade murare och kvästa plattsättare har nu helt omvandlats till någon sorts drivbänk för Nisses ego. En skränig megafon kopplad till en trasig människas lika trasiga själ. Därför höjs nu röster från alla möjliga byggen och bodar, dagbrott och städ, byråer och redaktioner - man har fått nog av divalater och despotism och ber mig med en samlad röst att än en gång träda fram till tangentbordet för att där sätta ner min fula och fruktade fot.

Till att börja med, vad står det här egentligen? Först en lång, tårtdrypande tirad om att aldrig få bli en landsväg? Bara, "åhh, kolla här då tjejer, nu sitter jag visst här i min tårfuktade näverfotölj nere i hippietorpet och är så där himla jordnära och känslig att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Tummar på ett gulnat fotografi och bara känner in i största allmänhet. Och där for visst en tyllgardin ut genom fönstret".

Va?

Och det här varvas sedan med overifierade idrottsprestationer och självgoda angiverier mot undertecknad plus andra små putslustigheter där vi ständigt blir påminda om vilka det är som måste prestera ute på åkrarna och vem det är som sitter inne och parasiterar på övrigas slit. Vi som vet hur det verkligen går till inne på det där kontoret och som sett Nisse "jobba" är väl inte riktigt lika impade. Han är något av en expert på att se ut som om han faktiskt jobbade. Ser viktig och strängt upptagen ut när han sorterar post-it lappar i travar efter färg och storlek eller försöker skriva fula ord med miniräknaren upp och ner. Allt med ungefär samma spretiga entusiasm som ett barn som leker att den arbetar på ett kontor.

Och sen det här med att har han fått en hel drös med bloggtjejer som followers också. Va ska det betyda? Nej vet ni vad, allt det här sammantaget är bra mycket mer än jag kan tåla.

Jag har även hört att den här depraverade utvecklingen till viss del beror på mig och min frånvaro här på bloggen. Att jag börjat tackla av och inte är lika stridslysten längre. Visst börjat bli fittig och konform på äldre dar. Det här stämmer naturligtvis inte. Jag har bara skiftat fokus.

Sen i somras har mitt i vanliga fall så torftiga liv ställts inför en del genomgripande förändringar. Jag har, efter skarpa rekommendationer från en samlad umgänges- och anhörigkrets lagt ner mitt supande så gott som helt och hållet. Detta i kombination med mina datorfria veckor öppnade mina ögon inför nygamla intressen som musik och litteratur och umgänge med människor utanför byggsektorn. Den här nytändningen har gjort att jag skiftat fokus mot mer mjuka värden och aktiviteter som jag finner mer givande och positiva för min personliga utveckling. Ringde min gamla skolkurator från högstadiet som jag av olika anledningar behållit kontakten med (for real) och berättade om allt det här. Hon lät uppriktigt glad och överraskad och ville inte utesluta möjligheten att jag håller på att utveckla en vuxen människas själ- och känsloliv.

Så, med allt detta vid handen, är det så konstigt att jag inte står pall för alla dumheter? Att jag inte längre orkar driva varje liten konflikt och meningsskiljaktighet med samma galna frenesi? Inte har kraft till övers för att bevaka alla positioner och ställningar i det här eviga utnötningskriget mot överheten på kontoret i allmänhet och Nils Gruvebäck i synnerhet? Såklart inte. Ingen normalt funtad människa orkar träla med det här dravlet år ut och år in utan att bli mer eller mindre sinnessjuk. Eller i varje fall redigt försupen.

Jag hoppades in i det längsta på att någon yngre förmåga skulle ta vid mitt förvärv och föra kampen vidare. Men, det tål att sägas - min mantel väger tungt. Kanske för tungt för Basses spröda axlar. Därför är det med tungt hjärta och spretiga handrörelser jag här åter tar till orda för att bilda opinion mot allt som förfular vår omvärld och hindrar oss från att tänka, leva och bygga som vi vill.

Nisse: Jag kommer inom kort publicera den pamflett som kommer ligga till grund för det uppror som slutligen och en gång för alla kommer sparka ut dig ur maktens boning och vidare ner i första bästa krondike.

Hörde jag Team Marcus? Nu kör vi.

söndag 26 september 2010

Nils: Hur vi gör affärer.

Nils: Byggidiot sprang lidingöloppet.

När resten av bloggänget sprang på sprang på gala, eller försökte komma in på gala, befann jag mig ute på Lidingö stånkandes i spåren för att genomföra mitt första Lidingölopp. 30 km hård terräng med 18000 deltagare. NG klarade sig hyfsat bra bland löpfolket och sprang om fler än han släppte förbi sig. NG är så jävla nöjd över att han klarade sig under 3h. NG klarade 3h med 19 sek. Hurra för NG. (Märk väl hur jag går över och pratar om mig själv i tredjeperson när jag är lite stolt över mig själv.)

Idag har jag skitont i hela kroppen och det mina vänner är en lisa för själen.

Ps. Det har varit märkbart tyst efter mina sågningar mot Marcus Sköld. Vad betyder det?

fredag 24 september 2010

Nils: Utmaningen som gick fel.

Robert utmanade mig på det gamla klassiska spelet kronan idag. Det har tydligen kommit till Finland nu. Jag som växt upp i kronans kölvatten var förstås överlägsen.

Robert förlorade bigtime!

onsdag 22 september 2010

Nils: Marcus. En idiot!

Idag försov sig Marcus igen. Det är tur att jag har informanter utspridda som ringer och rapporterar hans eviga övertramp för jag menar om han inte kan passa tiderna, vem ska då försörja min livsglädje. Jag kan ju inte sitta och herrsurfa på arbetstid om han inte jobbar ihop min lön. Vi måste försöka hjälpas åt för att hålla mig glad.

Jag funderar på att ta helg nu. Jag längtar till landet, mitt hem och min borg. Det är tufft att leva i exil.

Bild från hem.

söndag 19 september 2010

Nils: Jag bor i en kurva.

Jag bor i en kurva i norra Småland. Kolsebro är namnet på byn och mitt hus är rött med vita knutar. Jag bor själv och idag brinner det i tre eldstäder i huset. Jag har det ganska bra. Jag är ledig, jag har flera säsonger av Mad Men på hårdisken och jag är mätt i magen. Jag packar upp. Jag har packat upp i flera månader och det har väl gått sådär. I bagaget ligger en del saker som får mig att minnas och jag blir ofta sittandes länge med enstaka föremål eller avbryter för att jag inte orkar minnas hela tiden. Det är lätt att minnas mycket när man är ensam och det är ganska jobbigt för någon som är glömsk.

Jag hittar lappar från mitt ex som är gulliga och varma på alla sätt och vis och som gör att mitt uppackande tar tid och blir emotionellt jobbigt. Jag samlade ihop några lappar idag och lade i "minneslådan", ni vet en såndär låda som man sparar vikta saker i. Inte räkningar eller betyg men kärleksbrev, konsertbiljetter, kanske en flygbiljett eller ett inträdeskvitto till Sixtinska kapellet. Jag har väldigt mycket lappar i min låda. Väldigt mycket lappar. Detta beror inte att jag är en älskvärd person så mycket som att jag haft en massa förhållanden. För många förhållande. Min egen mor har aldrig några förhoppningar när det gäller mina flickvänner, eller det är fel beskrivet, hon har förhoppningar. Hon vet ändå att de inte kommer infrias. Hon har beskrivit mig som en flyktig själ till mina ex vilket de berättat för mig och jag har alltid vetat att hon haft rätt. Jag är inte den person som någon försöker fixa ihop med någon de håller av, jag är inte förhållandematerial. Jag vet att det har rätt. Jag har många besvikna själar på mitt samvete.

Jag stirrade på den där lådan i dag, lådan som står som ett monument över mina personliga misslyckanden och jag funderade på varför jag sparar alla lappar och fotografier och annat som får mig att bli så nedstämd och besviken på min egen person. Kanske för att jag är så glömsk. Kanske för att jag någon gång ska lära mig av mina misstag. Jag ångrar ju inget förhållande och jag ser dem inte som misstag och slöseri av år men likväl har jag gång på gång misslyckats.

Min person är en kurva där människor ibland saktar ner och spenderar lite tid för att sedan gasa vidare in i framtiden. Jag blir kvar själv gång på gång och det är definitivt inte mer synd om mig än någon annan, antagligen tvärt om.

Jag blir aldrig slutet på landsvägen.

torsdag 16 september 2010

Röster från andra sidan stenröset

Som ni redan vet är det ganska enkelt att vilja. Oavsett vad blev jag färdig ute i Sollentuna idag. Facit blev ett hallgolv, en tvättstuga och ett badrum. Nu med belåtenhet pyrande i mitt inre sitter jag i soffan och njuter av frukterna av mitt arbete. Vad duktig jag är, småfet, missnöjd, bitter och alldeles alldeles underbart supertrött på the voice. Josefin & co borde ersättas av ett nytt fräscht gäng, typ genierna. Marcus och Basse i vakna med the voice. Behöver jag säga mer? Ett är säkert, spypåsarna skulle sälja som aldrig förr.

Fick en idé. Tänkte att genierna ska skaffa beapers. Tänk er hur dumt det skulle bli. Var kan man köpa såna?

onsdag 15 september 2010

Nils: Marcus bloggar igen!

Jag känner att jag måste kommentera Marcus senaste inlägg med ett eget inlägg.

Jag älskar verkligen Marcus små uppsatser, även om de är fyllda med nonsens och uppenbara försköningar om hans egen person och liv. Jag menar det är ju knappast så som han beskriver att han lyckades skaffa sig ett liv när hans dator försvann. Jag skulle vilja påstå att det var lite tvärt om. Då han inte fick tillgång till datorn försvann hans dagliga dos av nätmobbning och bloggöversitteri. Jag har sett en blek kopia av den Marcus som brukade vandra ibland oss förr, ni vet den Marcus som trycker ned med en harang så uttänkt att det inte går att försvara sig med hedern i behåll. Jag är glad att han börjar blogga igen eller i alla fall besöker nätet för jag har börjat tröttna på hans stammande när jag delar ut order via telefon, som att han egentligen vill be mig dra åt helvete men inte riktigt har självförtroende för det. Hans arbetsprestation är väl densamma, den kan inte riktigt bli sämre men jag mår lite illa av hans flackande med blicken när jag ifrågasätter hans dagsverke om eftermiddagarna. Förr fick jag i alla fall ett munhugg att se fram mot men på senaste tiden har inte riktigt "the force" varit med honom. Nu har vi fått svaret och jag är lite illamående av hans genomtänkta, självupptagna, självgoda inlägg. Det eviga nedtittandet på oss andra dödliga här på bloggen, vi med inte riktigt lika smort munläder och inte lika vässad penna. Tänk att en blogg kan lira vidare ett par veckor utan dina ord, tänk att internet överlevt!

Marcus min vän, jag föraktar dig!

Välkommen tillbaka.

tisdag 14 september 2010

Marcus: Ipluggad och avtrubbad

Ser till min fasa att den här bloggen tycks leva vidare och lockar till sig en allt större och bredare publik, det spretiga innehållet och den minst sagt ojämna kvaliteten till trots.

Har just kommit ner från ett par sköna veckors ofrivillig nät-detox.

Jag tillhör den allt glesare skara skeptiker som vidhåller att det här med antivirusprogram och brandväggar och allt vad det heter bara är ett sentida hittepå för att sälja på ängsliga konsumenter ännu ett lass konstlade kosmetikvaror som bara slöar ner hastigheten och tar upp diskutrymme. Och jisses vad fel jag hade där, visade det sig när min gamla knäsvaga Athalon brakade samman med buller och bång i jons och därefter vägrade ge så mycket som en förklaring till tröst. Först blev jag givetvis förtvivlad. Vad tar man sig till i det här läget?

Efter ett och annat trauma lyckades jag hitta tillbaka till ett datorfritt aktivitetsmönster. Började umgås med vänner och bekanta igen. Hittade massa instrument och bryggutrustning i källarförrådet som uppslukade mig helt. Har övat frenetiskt på mina ukuleleläxor och även hunnit storstäda bostaden plus uträttat tusen andra ärenden man normalt aldrig skulle behöva sluta skita i om man har sina bloggar att prioritera. Det har varit en skön tid som genererat många fina stunder och minnen. Men nu är det slut med det.

En vän hade fått nys om min belägenhet och kom hit med ett USB-minne fyllt med något slags motgift och fixade och trixade och vips, så var allt up and running igen. Så nu är jag återigen tryggt och fast förankrad i min surrogattillvaro här framför den mjuka belysningen från en evigt strålande skärm. Vågar inte riktigt räkna på hur mycket av min vakna tid som spenderas med det här planlösa läsandet och klickandet. Det enda som skiljer mig från The Matrix är en bunt droppslangar och ett badkar fyllt med gelatin.

Med nära hundra bloggar att granska och minst tjugo nyhetsbyråer och intresseorganisationer att hålla reda på blir det långa, tunga pass och rejäla tag med scrollhjulet innan man kan ta kväll. Har ju haft nära tre veckors brokig händelseutveckling i media och diverse bloggsammanhang att ta igen så det har inte blivit mycket sömn. Eller arbete. Eller mycket annat heller för den delen.


Märker att minst sju stora bloggbråk kommit och gått under tiden som jag lyckligt ovetande lekte nere i förrådet. Ser att Anna Hibbs har ett nytt tv-format i pipen. Vart kommer jag in i bilden?

Tar en rejält energikrävande backtrack bland alla storbloggare på Gossip. Under mitt frånfälle har det tillkommit så många nya länkbögar och stalkers att det tar runda tre timmar innan jag är något sånär på banan igen.

Newsmill nu: Näe, är den där judiska transvestiten igång nu igen!? Kommer han bli lika ägd den här gången?

Facebook: Någon har ammat. Någon har städat. En annan tycker det ska bli skönt med helg. Vet inte vart jag ska göra av all den här informationen. Tror inte den där omtalade intresseklubben klarar mer spänning nu. Samtidigt finns här mycket guldkorn bland all bråte. Minst hälften av alla kafferast-snackisar dyker upp här inne. Samtidigt har all mail, alla happenings och socialt umgänge obemärkt flyttat in hit, så det är inte som man har något val direkt.

Sen har vi alla övriga bloggar och bekantas bloggar som länkar till varandra och övriga nyhetskällor i ett evigt kretslopp. Ett kretslopp som för det mesta blir en riktigt utdragen slutstation för mina dagliga nätåtaganden.

Den här internetfria episoden har lärt mig att jag ska börja prioritera bland åtagandena här i webbläsaren. Ibland stanna upp och fundera över vad det egentligen är man lägger så mycket tid på. Och med tanke på att ni häckar här inne råder jag er att göra det samma.

måndag 13 september 2010

Nils: Jag välkommnar hösten.

Den gångna helgen har jag spenderat i mitt hus i Öfre Kolsebro, Uknadalen. Frisk hög luft mötte mig när jag steg ur bilen på parkeringen framför jordkällaren. Jag försökte få lite energi att göra något konstruktivt med min helg istället för att gräva ner mig i någon trevlig tv-serie drickandes generande mängder kaffe.

ELDA! JAG MÅSTE ELDA!

Tanken slog mig och jag blev som besatt. Marcus brukar tala varmt om eldning och jag har ju varit "påt" några gånger tidigare i livet men aldrig solo. Nåväl. Temat för helgen blev alltså eld. Jag började med att fylla upp mitt vedförråd med ved från min mor och fars gård. Nyhuggen och klar. Detta ledsnar man lätt på när man kör solo så jag tog bilen och drog till Åtvidabergs skrotupplag och letade upp första bästa skrotniklas och hustlade till mig en eldningstunna. Sagt och gjort, helgen räddad! Jag har eldat och eldat och eldat och eldat... ja ni förstår säkert att jag eldat en hel del. Jag har stått och vaktat vid tunnan, inte för att elden ska sprida sig, utan för att kunna trycka i mer bränsle så fort det getts plats för mer. MER! Mellan vedbärande och tunneldande har jag också eldat i vedspis, öppen spis och kamin. Det var så sjukt varmt i huset i går kväll så jag fick ha dörrarna öppna så det blåste rakt genom. Hösten är här (det såg jag på den gulnande eken nere vid vägen) och jag gillart. Jag kan knappt bärga mig tills nästa helg när jag får åka ner till huset, iklädd avklippta fingervantar stå vid tunnan och röra om i glöden, skratta lite snett och dricka alkohol direkt ur flaskan invirad i brun papperspåse. Måste köpa mig ett gevär och täckväst. Skulle behöva ett soundtrack till allt det här. Någon som kan bistå?




Farväl sommar 2010.

måndag 6 september 2010

Nils: TTTT

Nils: Listan.

I helgen var jag på kräftskiva och ämnet frikort kom upp. Jag har alltid trott frikortet gäller för en person och att den ska vara känd/ouppnåelig. Så verkar inte vara fallet, de flesta hävdade att det är en lista på fem personer och kravet är bara att de är kända inte ouppnåeliga. För mig (och säkert 25% av alla andra killar) har alltid frikortsplatsen fyllts upp av antingen Natalie Portman eller Kirsten Dunst. Nu har jag fått det förklarat för mig att man heller inte får byta utan att listan måste stå. Problemet som jag ser det nu är att jag inte har en full lista. Jag behöver tre namn och det ganska omgående. För listan gäller väl även när man är själv?

torsdag 2 september 2010

Nils: Blogwars!

Fick just en uppsträckning av Marcus att det inte är så intressant vilket team man är när det gäller Baby S och Paow utan det som är viktigt är om man är team Paow eller team Dessie. Har liksom inte orkat Dessie under ganska lång tid nu, tycker att hon är lite FÖR mycket liksom men likväl är det tydligen där man ska satsa krutet. Marcus är Team Paow och Basse likaså medans jag förvisso har svårt Paow men också jävligt svårt för Dessie. Enligt Marcus finns det någon som heter Alma som är med i soppan också och henne har jag INGEN koll på alls. Marcus säger att hon antagligen är mest korkad i hela bloggvärlden. Finns det ett Team Alma? Uppdatera mig någon för jag pallar inte att åter igen bläddra mellan bloggarna för att hålla mig uppdaterad.

Nils: Jag älskar att få chansen att sätta in en grym glidtackling.



Även om det är på grus!

Nils: Blast from the past!

onsdag 1 september 2010

Nils: 20.00 - 23.35

Jag har ägnat de senaste 3 timmar och 35 minuterna åt att bestämma mig för om jag är Team Paow eller Team Baby S. Jag har skitsvårt att bestämma mig. Hjälp någon. Hur benar jag ut vem som gjort vad?

Nils: Jag har slutat duscha.

söndag 29 augusti 2010

Tullis

Rotade i min iPhone och hittade ett gammalt klipp från tiden på tullhuset. Om inte detta beskriver vansinnet så vet jag inte vad...

Vi har alla varit unga


Jag var ute på min dagliga promenad och råkade gå förbi förskolan som Nils gick i som barn.

The question, jerk!

Jag pratade nyss med nisse över telefon. Jag frågade om han tyckte att Hotchip var bra igår på popaganda. Jovars dom var bra tyckte han. Sen kom vi in på huer vida maten inne på justpopaganda va något att ha. Vi var överens att de var den inte.

Men då gjorde jag misstaget och säga till Nils att det fanns bränndamandlar där. Var på han frågar om jag har en eller flera kromosomer för mycket!

Sen när blev det äckligt med Brändamandlar?

fredag 27 augusti 2010

Nils: Skitgubbe!

Helvetes jävla skit. Jag börjar bli väldigt trött på den här Sverigedemokrathypen som just nu väller över Sverige. Bloggar, tidningar och gemene man diskuterar på allvar vansinniga "sanningar" som kommer någonstans från djupt inne i Niefelheim. Vem fan gav dom allt det utrymme dom just nu får? Vem tror på allvar att det är bättre att ta upp de mörkbruna åsikterna till ytan och diskutera dem och försöka plocka sönder deras argument. Alla har någon gång i sin vardag stött på människor med vidriga åsikter och jag ställer mig jävligt tveksam till att någon har lyckats ändra åsikt hos densamma genom förnuftiga motargument eller genom att dissekera deras "fakta". Ta den här debatten mellan Jimmie Åkesson och Gudrun Schyman. Absolut hon vann väl den diskussionen men jag vet inte om Jimmie Åkesson förlorade några väljare på den, snarare tvärt om. En del människor hör bara honom säga att Gudrun tycker att alla svenska män är Talibaner och sitter och nickar instämmande och tycker att, fan Sverigedemokraterna har ju en del vettigt att säga ändå. Jag förstår att en vanligt kritiskt tänkande människa inte faller för sådan enkel retorik men svenska folket är inte en homogent kritiskt tänkande grupp. Jag minns mycket väl vilka det var som släpade fram Sverigedemokraterna i ljuset för några år sedan och i mina ögon är det de som håller upp dörren för Jimmie när han kliver in i riksdagshuset i höst.

Jag kommer ihåg hur jag reagerade när de även i samma veva kom med det urlöjliga förslaget att kräva språktest för svenska medborgare; Jag hade fått med mig en tjej hem från krogen och vi hade det lite mysigt i sänghalmen när vi av någon outgrundlig anledning kom in på Lars Leijonborg. Jag raljerade en stund över att han ensam var ansvarig för att ha förstört decennier av antifascistiskt arbete genom att bjuda in Sverigedekoraterna i rampljuset blablabla... varpå hon kläcker att hon tycker att Lars Leijonborg är bra och att han är en av hennes största förebilder samt att hon tycker att språktestet är en bra idé.

Hon sov på soffan resten av natten.

Pentagon - Selma Lagerlöf

torsdag 26 augusti 2010

Nils: ”Ne sutor supra crepidam”

Jag andas just nu ångest vid eventuellt karriärsbyte, därav inte så mycket sagt här i den virtuella världen. Jag planerar bootsinköp, popagandafirande, ÅFF-match och intervallträning med obligatoriskt skithugg. Min frisör har inte tid för mitt hår på flera veckor och jag vägrar mössa. Marcus ser just nu ut som skurken i No country for old men, fast lite fulare. Sebastian pratar oavbrutet obsceniteter vilket gör de redan tråkiga långdistanspassen om möjligt ännu tråkigare och jobbigare. Robert har helt slutat tänka klart och radar upp både personliga och arbetsrelaterade misstag, jag vet inte var detta kommer sluta, kanske blir det bra, kanske blir det det inte. Jag bor på en madrass på kontoret, Basse bor på en punkad badflotte hos sin bror, Robert fyller sin lilla skrubb uppe på åsen med bruk och tegel och Marcus runkar på i sin lilla etta i Bagis. På stockholmsfronten intet nytt, en ny höst är på väg och det kommer inte bli roligt. Tro mig.

onsdag 25 augusti 2010

onsdag 11 augusti 2010

tisdag 6 juli 2010

Nils: "röster av tomhet som skär sig som mjölk och juice"

Igår sov jag på kontoret eftersom ingen ville att jag skulle flytta in.

torsdag 1 juli 2010

Nils: Åter till Bagis.

Som ni såg har jag nu flyttat in till Marcus och hans lilla runketta i Bagis. Gårdagskvällen spenderades tillsammans med byggidioterna i ett litet bås på Döda Hunden i Bagis C. Kvällen var ljum och sällskapet likaså. Basse berättade stolt men lite blygt (för att inte reta upp mig) att han nu påbörjat sin 5 1/2 veckor långa semester. Han ger sig av morgon bittida till Arlanda för att sedan flygas över till Ryssland. Trevlig semester Basse. Verkligen. Jag hatar verkligen att han fått igenom fler veckor än alla andra. Jag fixade ju en vecka ledigt (betalt) åt honom i slutet av Maj men då visste jag ju inte om det här. Om jag räknar rätt nu så betyder det att han på ett år, dec-dec, lurat till sig sammanlagt 9 veckors semester. Jag menar vafan är det frågan om. Någon måste göra något och det snart. Någon som kan gola ner?

I övrigt börjar jag redan tröttna på Marcus och hans lyte. Jag pratade under dagen med Basse om hans skämt till byxor som han envisas att förpesta omgivningen med. När jag ser dem blir jag lite sugen på att skjuta mig själv. I alla fall hade Basse missat det och undrar nu varför ingen sagt något till honom om de här piratchinosbyxorna som han så stolt uppbär. Det undrar jag också. Vem kommer ta snacket? Funderar på att skicka Blajkel, han är alltid stilig. Det finns iofs fler som skulle kunna få sig en känga när det gäller ok och inte ok när det gäller kläder men de är inte byggidioter så jag låter det passera. Eller nä! Det gör jag inte alls. Skärpning på alla fronter!

onsdag 30 juni 2010

Nils:

Nils:

Nils: Här kommer jag.

Nils: Nils flyttar in.

Idag flyttade jag ut ur vår lgh i Svedmyra, Stockholm och är från och med imorgon mantalsskriven i Västerviks kommun. Någon har sagt att vi har den högsta inkomstskatten i Sverige. Jag kommer ihåg att jag, någon gång på 90-talet, läste en intervju med Nina Persson i Cardigans och hon berättade att hon tyckte det var sexigt att betala skatt så därför kan jag skatta mig lycklig? Är det bara jag som inte alls blev överlycklig när jobbskatteavdraget infördes utan mer misstänksam och undrande över vem som betalar det i slutändan. Det där med att sparka nedåt, jag vet inte, ganska ocharmigt kan jag tycka.

I alla fall.

Jag står utan lgh i Stockholm och idag flyttar jag in.
Det kommer bli en programserie i X antal delar. Jag kommer försöka röra mig över hela stockholmsområdet under början av Juli och slutet av Augusti. Om det är någon som läser bloggen och vill ha mig som besökare över en kväll/natt så hör av er för tusan. Det enda jag kräver är tak över huvudet, el och kiss/bajs-möjlighet.

Ikväll flyttar jag in hos XXX.

måndag 28 juni 2010

vi på späcksavers

Efter en längre tid i frånvaro på grund av datorhaveri kommer här ett inlägg riktat till han dendär Sting. Sting, med inspiration från naturen vill jag med ett vitare leende säga att jag beundrar ditt jobb.

Så, nog med detdär basslabbrande äcklet. Idag på jobbet upptäckte jag att jag har en infektion i lärlingen. Det kliar på högra sidan av den. Vet inte vad jag ska göra åt det. Har försökt med allt känns det som. Antar att det enda jag kan göra åt eländet är att avliva den. Får ta ut honom i skogen och klia honom i tinningen med gevärspipan tills han spinner.

Nils: Jag har en lavett att dela ut.





Vem ska få den?

onsdag 23 juni 2010

Nils: Jag bjöd Marcus och Basse på lite käk.




Kul att ni tyckte det var gott grabbar.

Nils: Midsommar!




NU KÖR VI!

tisdag 22 juni 2010

Nils: Tidningarna skriver om oss.

Kristoffer Viita är en bra grabb som gillar och ser igenom oss. Den gubben kommer vi följa i fortsättningen.

Krönikan

måndag 21 juni 2010

Nils: Försovningsmorgon.

Nils: Tja grabben! (I telefon)

Stolpe: Njaeöhäääi

Nils: Njaeöhäääi

Stolpe: Vad gör du?

Nils: Sitter i bilen.

Stolpe: Ute och snurrar?

Nils: Eh... jag är på en långsnurr kan man säga.

Stolpe: Mehe ee ee

Nils: Alltså jag försov mig ju lite i morse.

Stolpe: Men du sov ju i Småland i natt?

Nils: Exakt!

Stolpe: ...och du vaknade?

Nils: Kvart över åtta.

Stolpe: Vafan, då har du ju försovit dig fyra och en halv timme!

Nils: Eh aaa.

Stolpe: Fy fan, vet Tom (chefen) om det här?

Nils: Ja jo, jag sa att jag skulle flexa ifatt.

Robert: Alltså, här står vi och gnuggar och du har inte ens börjat jobba än.

Nils: Robert!

Robert: Ja!

Nils: Jag jobbade till fyra i fredags, hur länge jobbade du?

Robert: KLICK!

söndag 20 juni 2010

lördag 12 juni 2010

Marcus: Vi river av en frågestund

Just nu rasar det in läsarfrågor i en sådan utsträckning att jag inte ser någon annan utväg än att beta av de mest frekventa frågorna i en frågestund...

Signaturen Burgschki: Är det sant att Basse och Marcus är bröder eller kusiner eller så?

I väntan på en närmare analys av den minst sagt grunda genpool vi båda är sprungna ur vill jag inte gå in på det närmare. Vi kommer från samma trakter i Östergötland och där kan man aldrig veta så noga. Tror inte vi är så värst nära släkt i alla fall. Då skulle det kunna bli jättekonstigt om vi blev ihop.

Signaturen Blajkel: Vem skulle gå segrande ur en gruppfight er emellan?

Jag är ganska säker på att Robert är den som är överlägset starkast av oss. Å andra sidan vet jag att både Nisse och Basse är är riktigt fula och opålitliga i allt de tar sig för så där kan man nog vänta sig allt från dartpilar i ögat till hoppsparkar i ryggen.
Här måste jag nog tyvärr placera mig själv på en inte allt för hedervärd jumboplats. Mina spattiga tics och i förtid åldrade kropp ligger mig i fatet här. Fast det är klart, hinner jag få igång motorkapen innan kräken fått övertaget kan det bli riktigt intressant.

Signaturen Noni: ...

Noni skriver till mig och undrar hur det kommer sig att föräldrabloggarna lockar en så pass ung och trendkänslig publik.

Ja du, säg det? Denna bloggsfärens motsvarighet till Café Sundsvall lämnar mig lika oberörd som frågvis. Vem är de till för och vilken är den tänkta målgruppen? Hur många babybloggar ryms det på blogspot innan internet tar slut?
Jag blandar murbruk och någon annan ammar och den gemensamma nämnaren tycks vara det tvångsmässiga behovet att avrapportera det hela i skriftlig form. Och märkligt nog tycks det finnas ett behov av att ta del av den här informationen. Tror inte vi ska teoretisera det här vidare utan helt enkelt nöja oss med det magra rampljus vi får innan folk kommer på bättre tankar.


Signaturen Helen Maria Backström: Får jag börja som pryo hos er?

Det beror alldeles på det. Har du den självdisciplin som krävs för att se extremt upptagen ut åtta timmar om dagen utan att faktiskt uträtta något som helst av värde? Hur många måltider orkar du med under en arbetsdag? Hur tålig är du mot understimulans? Släng iväg ett CV så ska vi se över saken.

Signaturen Marcus mamma: När ska ni sluta med de här dumheterna och skaffa er riktiga jobb och söta små barnbarn?

I samma veva som du åker in på hemmet och glömmer hur man går till väga för att lägga sig i.



Det här var ett litet axplock från den flora av vitt skiftande läsarfrågor vi fått in på senare tid. Dock finns det många kvar och fler kommer in. Hör gärna av er med fler frågor. Kommer svara på alla vart efter.

måndag 7 juni 2010

Nils: Ingen vidare läsning för chefen denna vecka.

Nils: Det är bra med informanter.

Då undertecknad jobbat lite för mycket de senaste månaderna har kollen på "grabbarna" blivit lite sisådär mest på grund av att man inte orkat bry sig alls. Det har tydligen gett fritt svängrum för flextid åt ett håll. Som tur är kan man alltid lita på att någon golar ner i dessa lägen.

Tack Basse. Jag skulle önska mer angiveri så jag inte behöver lyfta mitt växande arsle från stolen.

(Basse skickade en film som visar när Robert åker från arbetsplatsen kl 14:30 trots att arbetstiden alltid är till 16:00. Basse föreslår att "den gubben" inte ska få enkringla denna dag och i min bok så har han helt rätt.)

(Jag slutade förvisso 12.00 samma dag men det är en helt annan sak.)

Jag vill ha mer kontorstid, sittid, biltid, internettid, spotifytid och lästid.
Jag önskar också mer vintid, trädgårdstid, lunchtid, middagstid, lektid och orienteringstid.

Under månaden som gått har jag också utvecklat en uppfinning som jag inte tänkt ta patent på. Jag ger er groggsäcken. Ett mobilt barskåp. Botten av säcken skall vara i skin med ett uppvik på ca 10cm. Det ska inte vara en ryggsäck utan mer av en kappsäck. Säcken fyller man med sprit och läsk sedan kan man vandra runt bland vännerna och alltid ha barskåpet med sig. Vad jag har i min? Jo jag har alltid en flaska gin, några schweppers tonic, southern comfort och sprite. Således; mer groggtid.

fredag 4 juni 2010

torsdag 3 juni 2010

Nils: Byggidioterna på fatcamp.

Hej!
Ursäkta den dåliga uppdateringen den senaste tiden men vi har varit på fatcamp för att lära oss att äta mindre.






söndag 16 maj 2010

Marcus: lite blödigare än vanligt


En sak jag hatar till fulländning med bloggar är när man lägger ner yta och tid på att ursäkta sig för att man inte bloggat/uppdaterat. Därför kommer det här inlägget vara helt befriat från dylikt fjäsk och publikfrieri. Däremot kan jag informera om att jag och grabbarna varit så djupt försjunkna i arbetet att vi vare sig orkat eller ens viljat kännas vid varandra, bloggen eller andra gemensamma nämnare utöver de massiva arbetspass vi uthärdat i varandras påtvingade närvaro. Man vill helt enkelt inte avrunda ett tjugotimmars-pass i gruvan med att åka hem och blogga om eländet. Samtidigt vill jag såhär i själva epicentrum av söndagsfyllan passa på att göra något, för den här bloggen, fullständigt unikt - nämligen säga någonting positivt om kollegiet.

Givet att ca 90 procent av all arbetstid går åt till att fika, äta, analysera fjortisbloggar; gräla med och förtala kollegor, finns det ändå ett mått av jävlar anamma i den här flocken som kommer fram när det verkligen gäller. När man jobbat tillsammans så pass länge som vi gjort uppstår ett slags ömsesidigt förtroende och vetskap om att den andre faktiskt kan sin skit och kommer ro allt iland även om det känns övermäktigt. Den känslan noterar man sällan men den är rätt skön att ha, i synnerhet när vederbörande står med en vrålande motorkap ca tjugo centimeter från ens ansikte.

När det kommer ner till att få ett tungt, otacksamt skitjobb utfört på alldeles för kort tid vet jag inga som kan mobilisera sådan dådkraft såsom det här kompaniet. Ibland slås jag av den här insikten och kan inte låta bli att reflektera över vad vi skulle kunna uträtta om vi faktiskt gjorde någonting betydelsefullt, nånting som faktiskt betydde något för någon och som hade en positiv inverkan på omgivningen. Tanken är svindlande.

Grabbar - ibland går det flera dagar i stöten utan att jag vill döda nån av er.


onsdag 5 maj 2010

Nils: Celebrity rehab.

Jag och ett gäng utanför byggidioterna har under kvällen suttit och kollat på celebrity rehab. Är inte Gary Busey en vuxen version av Basse? Både fysiskt och mentalt!

måndag 3 maj 2010

Nils: !

lördag 1 maj 2010

Nils: HAI!

Nils: Robert slog sig i huvudet.

torsdag 29 april 2010

Marcus: Vem kastar första stenen?

Det är hårda tag nu. Jag och grabbarna har på senare tid tvingats umgås mer och närmare än vad någon av oss finner önskvärt eller ens uthärdligt. Vi sliter med ett fotografiskt museum som tydligen skulle ha haft invigning förra veckan men som vi inte på långa vägar är klara med. Därför ställs det nu obevekliga krav på övertidsarbete och påvisbara resultat från en ondskefull treenighet av beställare, arbetsgivare och fotografer. I vanliga fall kunde jag inte bry mig mindre, men den här gången hotas vår lilla firma av dryga böter och undergång om vi inte skärper upp oss och syr igen det här bygget ASAP. Denna prövningarnas tid har tvingat oss att dra ner på angiverierna, de energikrävande hämdaktionerna och fram för allt, de ständiga grälen för att arbetet ska kunna genomföras och var och en få komma hem till sitt innan situationen urartar helt i en hysterisk moraknivsbrottning i vilken alla är förlorare.

Därför har vi efter vissa förhandlingar kommit fram till att vi alla måste avge vissa löften för att det här ska vara genomförbart. Löftena är indivdanpassade och lyder som följer:

Nisse: # Avstå från nedlåtande översitteri och maktmissbruk under arbetstid.

Marcus: # Ej inta kryddbrännvin (Underberg) eller likvärdiga drycker under arbetstid samt helst avstå från alla former av självmedicinering under den angivna perioden. # Helt avstå från intrigerande förtal och konfliktskapande manövrar i allmänhet. # Ej driva Nisse till Vansinne.

Robert: # Ej äta under arbetstid samt undvika att informera församlingen om statusen på olika kroppsfunktioner.

Basse: # Samma som Robert plus helt avstå från att dra igång en bodyslam-turnering så fort Nisse försvinner iväg på ett byggmöte.

Dessa löften har hittills hållits för heliga. Frågan är om om det kommer hålla i sig en hel vecka till. Ska bli både jobbigt och intressant att se hur det här sluta.

Man vill ju inte oroa gubbarna i onödan

Som en prippsreklam ter sig arbetsdagen i det att vi förnöjt strävar efter fulländad idioti. Jag tittar till höger, snickarsvin. Jag ser åt vänster, elektriker som fattar noll. Dessa arbetsgrupper jobbar i hopp om att bli klara med sin förordnade uppgift. Vi däremot försöker inte bli klara med någonting alls. Att bli klara är en biprodukt, det vi egentligen står för är en teatralisk föreställning i ren dumhet. Vår uppvisning närmar sig fullkomlighet. Ordalydelser späckade med hyperboler och variationer av avföring samt vilt pekande och gestikulerande. Att stiga in i samma fasilitet som oss är som att bjuda in ett tjog elefanter in i vardagsrummet. Tärda unga män, mentala obelisker. Bajs.

onsdag 28 april 2010

Nils: Marcus. En idiot!

måndag 26 april 2010

fredag 23 april 2010

Nils: Du kan kalla mig byggidiot.

Arbetsdagen tog precis slut.

Sittandes i badkaret och vid tredje schamponeringen blev så håret äntligen rent. Varje por känns som ett öppet sår. I morgon ringer väckarklockan 05.00 som vanligt och nästa arbetsdag börjar. Det enda positiva är att jag aldrig har svårt att somna.

Kom ihåg när jag läste Mina drömmars stad att jag tyckte så synd om Henning som slet ut sig på arbetet och dog alldeles för ung.

Det är så vi byggidioter har det. Jobbar 40-70h i veckan p.g.a. stora företag som bara älskar att sätta mindre företag på pottan för att de är så djävulskt dåliga på att planera. Vi skrattar åt människor som pratar om faran med Asbest och PCB, vi vet ju att vi redan halverat våra liv och fram till den dagen då stenlungan får våra hjärtan att sluta slå kommer vi spotta svart slem och snyta ut det bruk, som slammat igen näsväggarna, tillsammans med blodet från våra brustna drömmar.

Tänk på oss imorgon då jag och Marcus, bokstavligen, badar i vårt anletes svett nere på Stadgårdskajen.

Nästa gång ni utbrister den populära frasen - Jävla hantverkare! kan ni väl i alla fall tänka: Stackars hantverkare.

This is not a drill!

torsdag 22 april 2010

Robert på besök hos kiropraktorn.

För den som undrar har jag under en tid haft ryggont vilket igår ledde till en såndär heldagsförsovning. Sådana dagar passar jag alltid på att göra andra saker. Denna gång uppsökte jag kiropraktorn för en tidsbokning. I skrivandets stund är jag just hemkommen från min första session. Jag fick en del svar på mina funderingar kring min rygg. Det stora frågetecknet var däremot kiropraktorn. Han hade en del frågor som jag fann aningen genanta. "Vaför är din rumpa insmord med babyolja?" "eh.. där har du inget att göra!". "Hur är det egentligen med finmotoriken?" "vadårå!?" "Jag bad ju dig ta av dig kläderna på överkroppen, inte underdelen!" "skitgubbe!". Senare på britsen: "du saknar ryggrad!" "tack.." "det e ingen bra sak!" "jag vill ha tilbaks mina pengar!"

Som ni ser fungerade kommunikationen mellan oss utmärkt. Jag är nu uppbokad på en tid imorgon. Får se om jag lyckas räta ut några av hans frågetecken då. Funderar på att åka dit commando style.

Nils: Till dig Robert!

Nils: Och så går en dag från våra liv och vi får hoppas att den inte kommer åter.

Igår var dagen från helvetet. Vi hade det dödligt stressigt på jobbet för Robert hade försovit sig hela dagen så det blev dubbelt upp för mig. Ska snacka med den gubben när han vågar sig till jobbet igen. I alla fall, hann inte med någon lunch p.g.a. Robert, den jäveln, så fram mot 16.30 fick jag i mig en Big Mac-meny och hungern stillades men inte den där svidande känslan längst ner i magsäcken. (Tack Robert).

Allt jag vill är att idag är imorgon och att imorgon var igår.

måndag 19 april 2010

Nils: Kom igen Crepin!

Jag fick ett brev idag från mitt fadderbarn.



Va fan Crepin? Vad föreställer det? En pizza? Celler? Fattar ingenting. Trodde ju att mina pengar skulle gå till något vettigare än en ring med ringar i.

Hur säger jag upp abonnemanget?

lördag 17 april 2010

Är den död, elllähh?

Nils: När vi jobbar helg.

Vi släpper loss lite mer på rasterna under helgen. Då kan det ibland låta såhär:

fredag 16 april 2010

Jag rekommenderar detta inlägg

Fick förfrågan om helgjobb. Slutade just skratta åt det löjliga förslaget. Det var sju timmars konstant fnissande. Så nu är jag alldeles öm i magmusklerna.

Sitter nu i skrivandets stund och skissar på en tidsmaskinsapp till min iPhone. Har dock ett par problem med den som ännu måste lösas. Den har hakat upp sig på igår, tidsteleporttekniken tycks inkludera random utbyte av kroppsdelarnas plats plus att jag bara blir fetare. Det sistnämnda kan även ha att göra med det kopiösa intaget transfetter.

Jag jobbar även på en annan produkt. Hjularhandsken. En slags vadderad hanske som håller valkarna borta då man hjular. Detta gäller även valkarna runt magen (tjejer) då hjulandet medför motion. Denna produkt kommer att slå stort då alla börjar inse det stora i att hjula. Detta kommer även att minska utsläppen då bilen blir överflödig.

Marcus: Fräsch, friserad och vid god vigör

Häromdagen tog Nils med mig till frisören. "Nu står vi inte ut längre", sa han och stuvad in mig i bagaget på berlingon. Vi åkte inte till Bobby eller Tito Fräs som jag ville, utan till någon fet skitgubbe i Hökarängen som luktade lök och som gapade åt mig på ett språk jag inte förstår.
Fast det blev inte så pjåkigt ändå. Ni ser ju själva på bilden några inlägg ner.

När han var klar fick jag mig en försvarlig klick pomada i håret och en glass av Nisse för att jag satt stilla och inte pratade så mycket under hela ingreppet. Sen åkte vi en sväng förbi fotografen och sen blev jag hemskjutsad och slapp åka tillbaka till Tullhuset. Jag och Nisse skildes åt, som ovänner givetvis, men det kändes på något konstigt sätt som om vi inte hatade varandra lika mycket som vanligt. Vet inte vad det här ska betyda. Tror han har så fullt upp med att få skitarna nere på Tullhuset att upprätthålla någon slags styrfart att han helt enkelt inte har tid med att förpesta tillvaron för mig.

Vilket leder mig in på nästa kapitel i denna spontana lilla dagbokssoaré jag just börjat fläka ut här. Jag har som sagt blivit friställd från allt (astråkigt) dagjobb på tullhuset. Istället har jag fått egna uppdrag som ska utföras i tunnelbanan nattetid. Förutom dubbelt betalt får jag åka dit och planera och genomföra jobbet lite som jag vill. Så häromdagen/natten gjorde jag en liten kupp och fuskade över alla uppgifter på en enda kväll. Sen dess har jag varit ledig och ägnat min tid åt det jag passar bäst till - konsumtion av div. fetter och lösningsmedel samt ihärdigt övat på min nya ukulele. Trots mitt späckade schema har jag vid ett flertal tillfällen hunnit ringa upp gänget på tullhuset för att i detalj påminna om hur min nuvarande situation skiljer sig från deras.

Den här lilla infokampanjen har verkligen tagit skruv långt utöver förväntan. Basse, fula Rickard och framförallt Robert har helt tappat besinningen efter att sakernas nuvarande tillstånd uppdagats. De uträttar inte mycket i vanliga fall, men nu verkar det som om någon slags missnöjeskoma lagt sig över bygget. De har stannat av helt och lägger all sin undermåliga energi på att vanka av och an i korridorerna och rabblar det gnälliga mantra som med allt för mycket svordomar belyser allt de finner felaktigt och orättvist med sakernas nuvarande tillstånd. De ringer runt till diverse instanser för att framföra sina triviala klagomål och har till och med ringt upp ledningen och framfört någon slags gruppklagan:

"Så bara för att man är helt jävla odräglig så slipper man den här skiten och får värsta guldjobbet istället? Det är ju inte rättvist!" vrålade Robert i sin nya bögiphone med tårarna sprutande ur det rödmosiga nyllet.

Trist när människor inte kan acceptera sina egna begränsningar och bara riktar sin energi mot att vara öppet avundsjuka och försöka sabba för bättre folk som gjort rätt för sig. Så himla trist. Verkligen.

Jag råkar sitta på ett par bra tips till er grabbar: se till och gnugga på lite så går tiden fortare ska ni se. Det är liksom ingen idé att ni går runt och tjurar och drar ut på det. Och vem vet, ser vi lite resultat där nere kanske jag lägger in ett gott ord. Ellääärr..?

Nils: Jag behöver hjälp.

Jag har 6 liter rödvin som jag behöver bli av med lite snabbt. Jag har fått vinet i present så jag kan gärna inte skänka bort det. Jag behöver hjälp med tips på vad jag kan göra med det. Dricka och rödvinssås jobbar jag redan. Ytterligare förslag?

Nils: Vi har extremt mycket att göra för tillfället.

Trots detta tänker vi på våra läsare.

torsdag 15 april 2010

Nils: Jag var med Marcus till frisören.


När han ändå var nyklippt och färgad droppade vi in hos fotografen också.

onsdag 14 april 2010

Nils:

Micke sjunger och Basse ifrågasätter!

Nils: Behold!

Ni har säkert läst på Kissies och Dennis blogg om det senaste inom kroppsmodifiering men jag tror att dom bestämt glömt det viktigaste: Munsåret. Det går aldrig ur tiden. Jag har tre för tillfället vilket gör mina läppar sådär härligt svullna och varigt svåråtkomna.

tisdag 13 april 2010

Nils: Inte ens halvvägs!

Jag hjälpte min bästa väns pappa med ombyggnad av hans kök i helgen. Jag fick 12 liter öl och sex liter vin av honom när jag skulle åka hem. Jag har inte hunnit så långt på det än men jobbar på det.

Marcus: Hur ska vi ha det med garnet framöver?

Va tycker ni, ska jag ringa och boka en tid hos Bobby eller ska jag spara ut?
Är lite sugen på att låta den här kurviga gubbfrisyren få växa ut i sin fulla prakt. Dock får jag inte riktigt till det där yviga svallet jag vill åt.




Och sen skulle jag vilja passa på att klargöra en sak:

Jag är precis exakt likadan som alla andra bloggare när det kommer till bilder på en själv. Jag är alltså fulare IRL än på de foton/filmer jag lagt upp här eller på Facebook.

Så ingen tror något annat alltså.

måndag 12 april 2010

Nils: Två timmar kvar.

Idag hade jag och Robert ett samtal om hur man ska stå ut med arbetsdagarna för att vi är så fed up på allt. Vi kom fram till att man, även om det är svårt, måste vara positiv fram till 16.00 då man slutar, även om det är svårt. Man får försöka stå ut för det är ju trots allt bara 8h om dagen.

Nu är klockan snart 18.00 och jag är fortfarande kvar på jobbet.

Jag är inte positiv längre.

söndag 11 april 2010

En hederlig lösning på ett gammalt bryderi

Jag funderar på att lösa problemet med min frustration och brist på stimulans på jobbet med att inte göra ett dyft tills jag känner att tyngden lättat från mina axlar.

Imorgon kommer en leverans med plattor till jobbet vilket leder till massor med arbete. Tycker detta känns dumt. Jag vet ju inte hur jag skall gå till väga med att ens orka ta mig dit. Kommer eventuellt att vara ledig på tisdag.

Krig, svält och hantverkare.

fredag 9 april 2010

Marcus: En ny lösning på ett gammalt problem

Jag brukar på eget initiativ knäcka lite extra som inköpare på firman. Det här initiativet är självfallet motarbetat av såväl ledningen som skitarna på golvet. Men det struntar jag i. Alla vet att jag drar ett jäkla lass här inne.

Idag föll mina ögon på denna lilla välsignelse till produkt:

http://www.etsy.com/view_listing.php?listing_id=34750820

Hoppas det här är produkten som slutligen kommer täcka in den visuella oangelägenhet som Nils, Rickards, Basses och Roberts äckelfula gällivarehäng ger upphov till. Jag syftar på den så frimodigt blottade stjärtskåran som förfular och förstör stämningen på bygget varje gång någon av ovan nämnda hjon hasar runt på knä eller böjer sig ner för att gröpa runt i något. För oss med sköra kräkreflexer innebär det här uppträdet ett ständigt hot mot både aptit och humör.

Så nu har jag beställt en dubbel uppsättning till hela besättningen. Beställde en extra till Basse, den lilla slarvpottan. Och eftersom jag med den här storordern blev förmånskund fick jag själv välja motiv på bilden. Jag valde den här:





Genidrag or what?

torsdag 8 april 2010

Nils: Det resande folket?

Jag var på hockey igår. Det var första gången i vuxen ålder som jag varit och sett en match live. Jag har full koll på regler och spelare i landslaget osv men jag kan inte säga att jag är något större fan av sporten. Det jag ville säga med det här inlägget har ju dock inget med sporten att göra utan dess fans. Under flera tillfällen reser sig 40-50-åriga män upp (uteslutande män) och skriker med full hals och på fullaste allvar:

-JÄVLA TATTARE!

Hur tänker dom och vad hände med de mer klassiska, HORA, BÖG, JUDE osv. Tattare? Varför?

onsdag 7 april 2010

Bassan har ordet..

Bassan är inte helt nöjd med situation som råder just nu.. Han har nämligen försökt och fått tag i basse, utan något som hällst resultat. Basse säger att han glömmt sin personsökare hemma. Jaja whatever, nog pratat om Basse. Bassan däremot, är väldigt angelägen om lite mera gnugg.

Han är öppen för förslag. Även om det gäller utomlands gnugg. Bassan är grabb i sina bästa befintlig(a) år. Han kan hanskas med Barn, murare och även med kreatur. Allt detta ligger Bassan varmt om hjärtat.

Bassan hade väl inte tänkt sig några stordåd när det kommer till avlöning, de trots att han kan täcka in. Och numera bara har en lärlingslön!

Och en sak till vill Bassan nog ändå ha sagt. Å det är mottot Bassan lever efter, och de är:
-Då katten har stuckit. Då vet man att man ska tänka på refrängen.

tisdag 6 april 2010

Nils: Jag är uppstånden!

I Söndags var jag i en kyrka på landet och skulle kolla in min storebrors söners balettuppvisning. Till saken hör att jag för ett år sedan spelade Jesus i en välbesökt musikal i just den kyrkan. På förmiddagen, innan föreställningen (eller det var ju egentligen en högmässa ni vet kyrkan firar att Jesus uppstått o det där), hade jag haft fullt upp med olika praktiska göromål varpå jag inte hann byta om till lämplig söndagsklädsel utan var istället iklädd smutsiga stretchjeans och träskor. När jag så sladdade in i kyrkan halvspringandes mötte jag körsångarna längst ner i kyrkan som genast började utbrista - Titta! Jesus är uppstånden här kommer han!
Jag generades väl lite men log och sprang vidare och tog plats ganska långt bak i kyrkan.
Gudstjänsten började med någon körsång och sedan började prästen prata. Jag som fortfarande var lite andfådd från allt rännande lyssnade väl inte så överdrivet uppmärksamt på de första orden men så hörde jag prästen säga
- Idag firar vi att Jesus har uppstått och då passar det ju alldeles utmärkt att han kommit hit idag Jesus Christ Superstar.


Sedan pekade han på mig.


Min ansiktsfärg ändrades på en millisekund och jag visste inte vad jag skulle säga, göra eller hur jag skulle bete mig så jag hasplade ur mig ett räddhågset - ehh tack?


Min brors fru som satt brevid mig började genast fnissa och viskade att det var ju en schysst Jesus. I Träskor. I Kyrkan.

Nils: Svaret är nej Björn.

Det kom in en kille på firman idag och sökte jobb. Han berättade att han var Stolpes kusin och hette Björn. Jag var på vippen att anställa honom men då kom chefen in och frågade var det var som satt vid bordet. Jag sa att det var Roberts kusin och att jag tänkte anställa honom, han har fin meritlista och ordnad ekonomi. Min chef sa bara; - Nils kan du föreställa dig honom komma ut till kunden?

Nils: Basse slår på stort och köper lunch på avbetalning.