torsdag 30 september 2010

Nils: God bless the broken road!

Det känns som vi måste komma till något slags avgörande i den konflikten.
Vad är egentligen syftet med teambuildandet som Marcus dragit igång? Har han förankrat något hos min chef som jag inte vet om?
Jag vet i ärlighetens namn inte svaret på frågorna för jag sitter ute i mitt hus som jag tog min tillflykt till när allt det här började. Nu börjar vinkällaren sina och starkspriten är slut så jag kan snart inte bedöva min oro längre. Ska jag bli utträngd ur genigänget och behöva skaffa mig ett eget forum? Jag som kämpat så länge för att hålla den här bloggen levande trots månader av skrivkramp från övriga genier. Jag har gjort allt för det här gänget men nu verkar det som att jag håller på att bli utstött.

Jag har sett att två av Team Marcus anhängare redan dragit sig ur, vad beror det på?

Jag har suttit de senaste timmarna och använt photobooth som en spegel och frågat mig; Vad gick snett? Vad är det för fel på MIG?

Marcus: Nej, nej, nej...

Afton gott folk. Vad har ni för er? Jag vet i alla fall vad jag inte ska göra ikväll:

Club desperat

Minns ni den där tryckande och obehagliga känslan man kunde få i kroppen som barn när det stod klart att lärarkåren bestämt sig för att hedra skolavslutningen med en egenproducerad rockgala? Precis den isande, kvalmiga känslan upplevde jag när jag förstod att det här alltså inte är ett bisarrt skämt utan ett fasansfullt, fullbordat faktum.

För det första, det här måste väl ändå vara något slags nationellt rekord i antal föredettingar samlade under ett och samma tak? Och dessutom den mest osannolika och otippade lineup världen skådat. Det är alltså Freddie Wadling, Jan Åström, Louise Hoffsten, Conny Bloom och Markus Fagervall och Jonas Inde som samlats under den minst sagt tveksamma föresatsen att framföra en "musikföreställning med tal" baserat på Jimi/Janis/Morrison mfl. i den mytomspunna och till leda förskönade samlingen i Forever 27 Club. Det är ju annars lite av en kutym bland etablerade artister att man inte gör allt för gestaltande och oblyga tolkningar av föregångare med kultstatus. Om inte annat så just för att det väldigt lätt blir väldigt töntigt väldigt fort. För vilket den här föreställningen nog är det mest talande exemplet man överhuvudtaget kan föreställa sig.

Att man vill klä ut sig till sina idoler och liva loss under ett barnfritt veckoslut har jag full förståelse för. Men när man gör det till en offentlig angelägenhet och dessutom tar betalt för spektaklet, ja då borde väl någon nykter person reagerat och satt ner foten? Den personen måste varit borta på annat under hela det här vansinniga projektets uppkomst och framfart.

Märker nu att jag börjar låta en smula raljant och nedvärderande. Det är ju en tråkig sida jag har. En latent högstadiemobbare som vaknar till liv när ett öppet mål som detta erbjuds. Men det här finner jag faktiskt motbjudande på riktigt.

Jag har inget emot att rikets alla Charlie Norman-öden vänder ut och in på sig själva för att sätta mat på bordet och hålla karriären hjälpligt vid liv. Bara jag slipper ta del av det. Men när man ger sig till att gravskända MINA barndomshjältar i vad som verkar vara en distanslös vuxenmaskerad och tillika flippad ams-åtgärd sammankallad av Stockholms södra kulturarbetarförbund, ja då har man gått över anständighetens gräns, och det med buller och brak.

Och dessutom med den där vidriga "lägga huvudet på sned och moralisera en smula" - finalen som utlovas. Som om det hela inte var pinsamt nog ska man runda av med att stanna upp och bli lite Hem & Skolamoralistiskt självförhärligande: Vi har minsann varit nere med hela rockstjärneprylen och vet vad det här rockenrollandet och supandet handlar om och nu vill vi allt passa på och varna andra...

Jag betvivlar inte ett dugg att Hofsten och Inde och de andra "överlevarna" (ja, de kallar sig faktiskt så!?) har varit off the wagon på diverse ölbacksgage och fultjack. (Allt annat vore väl än mer orimligt efter att ha kuskat runt som pausunderhållning i revysvängen i två decennier). Men de verkar ha missat att det finns en detalj som skiljer det här rövgänget från de framlidna ikoner man satt sig till doms över - en tidlös musikskatt.

Det är något extra töntigt och braksvennigt med att älta och förhärliga hur "hårt" alla sextiotalshjältar söp och knarkade och svinade. Som om det vore det allt handlade om? Det finns folk som super och pundar helt hejdlöst överallt, både nu och då, utan att för den delen lämna några musikskatter eller andra avtryck efter sig.

Nej, det här är bara en osmaklig likplundring, iscensatt under förhoppningen att fornstora hjältars stjärnglans ska skänka lite styrfart åt det egna haveri till karriär man bestämt sig för att sparka liv i.

Vad blir det härnäst? Ska Lotta Engberg gestalta Patti Smith på Göta Salonger? Ska Lasse Berghagen äntligen få blomma ut som Bob Dylan i en ny lineup av rocktåget? Vid Gud, inför en rejäl garantipension för kulturarbetare så vi slipper sånt här i fortsättningen.

Jag ger Club 27 en nerspolad skitkorv av fem möjliga i betyg.

Nej, nu börjar visst Rambo III på TV. Gonatt.

onsdag 29 september 2010

Marcus: Team Marcus - en folkrörelse

Ser att Nisse ägnar sitt senaste inlägg åt att dissekera mitt senaste dito. I brist på eget bärkraftigt tankegods får man anta. Får en känsla av att jag betraktas som någon slags nöjesattraktion snarare än en potentiell tronpretendent. En dansande björn i koppel och lustig hatt - är det allt jag är för er?

Sen det här löjliga ordvrängeriet om att jag skulle håna den kvinnliga delen av läsarskaran som, i de allra flesta fall även uppbär egna bloggar? Så långsökt och tendentiöst att jag inte ens tänker kommentera saken vidare.

Förövrigt kan jag med glädje rapportera att mitt medryckande och yviga agiterande redan börjat bära frukt. Det finns, som jag länge misstänkt, ett stort och uppdämt missnöje med hur arbetsplatserna toppstyrs och hur en liten despotisk elit (Läs: Nisse) satt sig själv på undantag och inte minst, det oblyga skyltandet med orättfärdiga privilegier framför nyllet på de produktiva plebejerna. Ingen större match för en annan att piska upp en riktigt dålig stämning i leden mao.

Jag och Basse har ägnat dagen åt folkbildning och opinionsbildande förtal ute på byggena. Eller rättare sagt, jag står för evangelierna och Basse står mest bredvid och äter på olika former av komprimerat socker. Omöjligt att inte ryckas med av den oerhörda responsen. Det här känns helrätt. Snart har vi tillräckligt många påskrifter för att kunna tvinga fram en bloggomröstning. En spännande tid vi har framför oss. Indeed.

tisdag 28 september 2010

Nils: livstecken från ingenstans.

Se där! Livstecken återigen från världens fulaste människa.
Jag läser Marcus inlägg och får en slags igenkännande vibration av att jag läst detta förut. Hans inlägg börjar bli lite som Shanti Roneys högstadieuppsatser i det eminenta radioprogrammet Mammas nya kille. De är just lite av uppsatser med tydlig inledning, köttig infodel och en vass avslutning. Inlägget i sig är ju bra men i relation till det tidigare så känner jag att det är lite utan sväng. Tror du, Marcus Sköld, att det är någon som tror på att du bytt ut datorer & alkohol mot musik & litteratur? Att sitta i bar underkropp och läsa Gökmannen av Sture Dahlström gör dig inte till en bättre människa, jag har själv varit där och det var inte vackert, i ditt fall verkligen inte vackert. Att du sedan förlöjligar våra läsare och nämner dem vid ett epitet som jag antar var menat som nedvärderande (bloggtjejer) gör dig lite av en björntjänst i det här fallet.

Du vill ha krig, fine, du räds ju fred så jag är inte förvånad.

Team Marcus? Näää! Team Nils!

måndag 27 september 2010

Marcus: kliver upp på podiet

Är ni också lätt äcklade över den riktning den här bloggen tagit på sistone? I så fall är ni långt ifrån ensamma.

Vad som en gång var ett öppet forum för motarbetade murare och kvästa plattsättare har nu helt omvandlats till någon sorts drivbänk för Nisses ego. En skränig megafon kopplad till en trasig människas lika trasiga själ. Därför höjs nu röster från alla möjliga byggen och bodar, dagbrott och städ, byråer och redaktioner - man har fått nog av divalater och despotism och ber mig med en samlad röst att än en gång träda fram till tangentbordet för att där sätta ner min fula och fruktade fot.

Till att börja med, vad står det här egentligen? Först en lång, tårtdrypande tirad om att aldrig få bli en landsväg? Bara, "åhh, kolla här då tjejer, nu sitter jag visst här i min tårfuktade näverfotölj nere i hippietorpet och är så där himla jordnära och känslig att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Tummar på ett gulnat fotografi och bara känner in i största allmänhet. Och där for visst en tyllgardin ut genom fönstret".

Va?

Och det här varvas sedan med overifierade idrottsprestationer och självgoda angiverier mot undertecknad plus andra små putslustigheter där vi ständigt blir påminda om vilka det är som måste prestera ute på åkrarna och vem det är som sitter inne och parasiterar på övrigas slit. Vi som vet hur det verkligen går till inne på det där kontoret och som sett Nisse "jobba" är väl inte riktigt lika impade. Han är något av en expert på att se ut som om han faktiskt jobbade. Ser viktig och strängt upptagen ut när han sorterar post-it lappar i travar efter färg och storlek eller försöker skriva fula ord med miniräknaren upp och ner. Allt med ungefär samma spretiga entusiasm som ett barn som leker att den arbetar på ett kontor.

Och sen det här med att har han fått en hel drös med bloggtjejer som followers också. Va ska det betyda? Nej vet ni vad, allt det här sammantaget är bra mycket mer än jag kan tåla.

Jag har även hört att den här depraverade utvecklingen till viss del beror på mig och min frånvaro här på bloggen. Att jag börjat tackla av och inte är lika stridslysten längre. Visst börjat bli fittig och konform på äldre dar. Det här stämmer naturligtvis inte. Jag har bara skiftat fokus.

Sen i somras har mitt i vanliga fall så torftiga liv ställts inför en del genomgripande förändringar. Jag har, efter skarpa rekommendationer från en samlad umgänges- och anhörigkrets lagt ner mitt supande så gott som helt och hållet. Detta i kombination med mina datorfria veckor öppnade mina ögon inför nygamla intressen som musik och litteratur och umgänge med människor utanför byggsektorn. Den här nytändningen har gjort att jag skiftat fokus mot mer mjuka värden och aktiviteter som jag finner mer givande och positiva för min personliga utveckling. Ringde min gamla skolkurator från högstadiet som jag av olika anledningar behållit kontakten med (for real) och berättade om allt det här. Hon lät uppriktigt glad och överraskad och ville inte utesluta möjligheten att jag håller på att utveckla en vuxen människas själ- och känsloliv.

Så, med allt detta vid handen, är det så konstigt att jag inte står pall för alla dumheter? Att jag inte längre orkar driva varje liten konflikt och meningsskiljaktighet med samma galna frenesi? Inte har kraft till övers för att bevaka alla positioner och ställningar i det här eviga utnötningskriget mot överheten på kontoret i allmänhet och Nils Gruvebäck i synnerhet? Såklart inte. Ingen normalt funtad människa orkar träla med det här dravlet år ut och år in utan att bli mer eller mindre sinnessjuk. Eller i varje fall redigt försupen.

Jag hoppades in i det längsta på att någon yngre förmåga skulle ta vid mitt förvärv och föra kampen vidare. Men, det tål att sägas - min mantel väger tungt. Kanske för tungt för Basses spröda axlar. Därför är det med tungt hjärta och spretiga handrörelser jag här åter tar till orda för att bilda opinion mot allt som förfular vår omvärld och hindrar oss från att tänka, leva och bygga som vi vill.

Nisse: Jag kommer inom kort publicera den pamflett som kommer ligga till grund för det uppror som slutligen och en gång för alla kommer sparka ut dig ur maktens boning och vidare ner i första bästa krondike.

Hörde jag Team Marcus? Nu kör vi.

söndag 26 september 2010

Nils: Hur vi gör affärer.

Nils: Byggidiot sprang lidingöloppet.

När resten av bloggänget sprang på sprang på gala, eller försökte komma in på gala, befann jag mig ute på Lidingö stånkandes i spåren för att genomföra mitt första Lidingölopp. 30 km hård terräng med 18000 deltagare. NG klarade sig hyfsat bra bland löpfolket och sprang om fler än han släppte förbi sig. NG är så jävla nöjd över att han klarade sig under 3h. NG klarade 3h med 19 sek. Hurra för NG. (Märk väl hur jag går över och pratar om mig själv i tredjeperson när jag är lite stolt över mig själv.)

Idag har jag skitont i hela kroppen och det mina vänner är en lisa för själen.

Ps. Det har varit märkbart tyst efter mina sågningar mot Marcus Sköld. Vad betyder det?

fredag 24 september 2010

Nils: Utmaningen som gick fel.

Robert utmanade mig på det gamla klassiska spelet kronan idag. Det har tydligen kommit till Finland nu. Jag som växt upp i kronans kölvatten var förstås överlägsen.

Robert förlorade bigtime!

onsdag 22 september 2010

Nils: Marcus. En idiot!

Idag försov sig Marcus igen. Det är tur att jag har informanter utspridda som ringer och rapporterar hans eviga övertramp för jag menar om han inte kan passa tiderna, vem ska då försörja min livsglädje. Jag kan ju inte sitta och herrsurfa på arbetstid om han inte jobbar ihop min lön. Vi måste försöka hjälpas åt för att hålla mig glad.

Jag funderar på att ta helg nu. Jag längtar till landet, mitt hem och min borg. Det är tufft att leva i exil.

Bild från hem.

söndag 19 september 2010

Nils: Jag bor i en kurva.

Jag bor i en kurva i norra Småland. Kolsebro är namnet på byn och mitt hus är rött med vita knutar. Jag bor själv och idag brinner det i tre eldstäder i huset. Jag har det ganska bra. Jag är ledig, jag har flera säsonger av Mad Men på hårdisken och jag är mätt i magen. Jag packar upp. Jag har packat upp i flera månader och det har väl gått sådär. I bagaget ligger en del saker som får mig att minnas och jag blir ofta sittandes länge med enstaka föremål eller avbryter för att jag inte orkar minnas hela tiden. Det är lätt att minnas mycket när man är ensam och det är ganska jobbigt för någon som är glömsk.

Jag hittar lappar från mitt ex som är gulliga och varma på alla sätt och vis och som gör att mitt uppackande tar tid och blir emotionellt jobbigt. Jag samlade ihop några lappar idag och lade i "minneslådan", ni vet en såndär låda som man sparar vikta saker i. Inte räkningar eller betyg men kärleksbrev, konsertbiljetter, kanske en flygbiljett eller ett inträdeskvitto till Sixtinska kapellet. Jag har väldigt mycket lappar i min låda. Väldigt mycket lappar. Detta beror inte att jag är en älskvärd person så mycket som att jag haft en massa förhållanden. För många förhållande. Min egen mor har aldrig några förhoppningar när det gäller mina flickvänner, eller det är fel beskrivet, hon har förhoppningar. Hon vet ändå att de inte kommer infrias. Hon har beskrivit mig som en flyktig själ till mina ex vilket de berättat för mig och jag har alltid vetat att hon haft rätt. Jag är inte den person som någon försöker fixa ihop med någon de håller av, jag är inte förhållandematerial. Jag vet att det har rätt. Jag har många besvikna själar på mitt samvete.

Jag stirrade på den där lådan i dag, lådan som står som ett monument över mina personliga misslyckanden och jag funderade på varför jag sparar alla lappar och fotografier och annat som får mig att bli så nedstämd och besviken på min egen person. Kanske för att jag är så glömsk. Kanske för att jag någon gång ska lära mig av mina misstag. Jag ångrar ju inget förhållande och jag ser dem inte som misstag och slöseri av år men likväl har jag gång på gång misslyckats.

Min person är en kurva där människor ibland saktar ner och spenderar lite tid för att sedan gasa vidare in i framtiden. Jag blir kvar själv gång på gång och det är definitivt inte mer synd om mig än någon annan, antagligen tvärt om.

Jag blir aldrig slutet på landsvägen.

torsdag 16 september 2010

Röster från andra sidan stenröset

Som ni redan vet är det ganska enkelt att vilja. Oavsett vad blev jag färdig ute i Sollentuna idag. Facit blev ett hallgolv, en tvättstuga och ett badrum. Nu med belåtenhet pyrande i mitt inre sitter jag i soffan och njuter av frukterna av mitt arbete. Vad duktig jag är, småfet, missnöjd, bitter och alldeles alldeles underbart supertrött på the voice. Josefin & co borde ersättas av ett nytt fräscht gäng, typ genierna. Marcus och Basse i vakna med the voice. Behöver jag säga mer? Ett är säkert, spypåsarna skulle sälja som aldrig förr.

Fick en idé. Tänkte att genierna ska skaffa beapers. Tänk er hur dumt det skulle bli. Var kan man köpa såna?

onsdag 15 september 2010

Nils: Marcus bloggar igen!

Jag känner att jag måste kommentera Marcus senaste inlägg med ett eget inlägg.

Jag älskar verkligen Marcus små uppsatser, även om de är fyllda med nonsens och uppenbara försköningar om hans egen person och liv. Jag menar det är ju knappast så som han beskriver att han lyckades skaffa sig ett liv när hans dator försvann. Jag skulle vilja påstå att det var lite tvärt om. Då han inte fick tillgång till datorn försvann hans dagliga dos av nätmobbning och bloggöversitteri. Jag har sett en blek kopia av den Marcus som brukade vandra ibland oss förr, ni vet den Marcus som trycker ned med en harang så uttänkt att det inte går att försvara sig med hedern i behåll. Jag är glad att han börjar blogga igen eller i alla fall besöker nätet för jag har börjat tröttna på hans stammande när jag delar ut order via telefon, som att han egentligen vill be mig dra åt helvete men inte riktigt har självförtroende för det. Hans arbetsprestation är väl densamma, den kan inte riktigt bli sämre men jag mår lite illa av hans flackande med blicken när jag ifrågasätter hans dagsverke om eftermiddagarna. Förr fick jag i alla fall ett munhugg att se fram mot men på senaste tiden har inte riktigt "the force" varit med honom. Nu har vi fått svaret och jag är lite illamående av hans genomtänkta, självupptagna, självgoda inlägg. Det eviga nedtittandet på oss andra dödliga här på bloggen, vi med inte riktigt lika smort munläder och inte lika vässad penna. Tänk att en blogg kan lira vidare ett par veckor utan dina ord, tänk att internet överlevt!

Marcus min vän, jag föraktar dig!

Välkommen tillbaka.

tisdag 14 september 2010

Marcus: Ipluggad och avtrubbad

Ser till min fasa att den här bloggen tycks leva vidare och lockar till sig en allt större och bredare publik, det spretiga innehållet och den minst sagt ojämna kvaliteten till trots.

Har just kommit ner från ett par sköna veckors ofrivillig nät-detox.

Jag tillhör den allt glesare skara skeptiker som vidhåller att det här med antivirusprogram och brandväggar och allt vad det heter bara är ett sentida hittepå för att sälja på ängsliga konsumenter ännu ett lass konstlade kosmetikvaror som bara slöar ner hastigheten och tar upp diskutrymme. Och jisses vad fel jag hade där, visade det sig när min gamla knäsvaga Athalon brakade samman med buller och bång i jons och därefter vägrade ge så mycket som en förklaring till tröst. Först blev jag givetvis förtvivlad. Vad tar man sig till i det här läget?

Efter ett och annat trauma lyckades jag hitta tillbaka till ett datorfritt aktivitetsmönster. Började umgås med vänner och bekanta igen. Hittade massa instrument och bryggutrustning i källarförrådet som uppslukade mig helt. Har övat frenetiskt på mina ukuleleläxor och även hunnit storstäda bostaden plus uträttat tusen andra ärenden man normalt aldrig skulle behöva sluta skita i om man har sina bloggar att prioritera. Det har varit en skön tid som genererat många fina stunder och minnen. Men nu är det slut med det.

En vän hade fått nys om min belägenhet och kom hit med ett USB-minne fyllt med något slags motgift och fixade och trixade och vips, så var allt up and running igen. Så nu är jag återigen tryggt och fast förankrad i min surrogattillvaro här framför den mjuka belysningen från en evigt strålande skärm. Vågar inte riktigt räkna på hur mycket av min vakna tid som spenderas med det här planlösa läsandet och klickandet. Det enda som skiljer mig från The Matrix är en bunt droppslangar och ett badkar fyllt med gelatin.

Med nära hundra bloggar att granska och minst tjugo nyhetsbyråer och intresseorganisationer att hålla reda på blir det långa, tunga pass och rejäla tag med scrollhjulet innan man kan ta kväll. Har ju haft nära tre veckors brokig händelseutveckling i media och diverse bloggsammanhang att ta igen så det har inte blivit mycket sömn. Eller arbete. Eller mycket annat heller för den delen.


Märker att minst sju stora bloggbråk kommit och gått under tiden som jag lyckligt ovetande lekte nere i förrådet. Ser att Anna Hibbs har ett nytt tv-format i pipen. Vart kommer jag in i bilden?

Tar en rejält energikrävande backtrack bland alla storbloggare på Gossip. Under mitt frånfälle har det tillkommit så många nya länkbögar och stalkers att det tar runda tre timmar innan jag är något sånär på banan igen.

Newsmill nu: Näe, är den där judiska transvestiten igång nu igen!? Kommer han bli lika ägd den här gången?

Facebook: Någon har ammat. Någon har städat. En annan tycker det ska bli skönt med helg. Vet inte vart jag ska göra av all den här informationen. Tror inte den där omtalade intresseklubben klarar mer spänning nu. Samtidigt finns här mycket guldkorn bland all bråte. Minst hälften av alla kafferast-snackisar dyker upp här inne. Samtidigt har all mail, alla happenings och socialt umgänge obemärkt flyttat in hit, så det är inte som man har något val direkt.

Sen har vi alla övriga bloggar och bekantas bloggar som länkar till varandra och övriga nyhetskällor i ett evigt kretslopp. Ett kretslopp som för det mesta blir en riktigt utdragen slutstation för mina dagliga nätåtaganden.

Den här internetfria episoden har lärt mig att jag ska börja prioritera bland åtagandena här i webbläsaren. Ibland stanna upp och fundera över vad det egentligen är man lägger så mycket tid på. Och med tanke på att ni häckar här inne råder jag er att göra det samma.

måndag 13 september 2010

Nils: Jag välkommnar hösten.

Den gångna helgen har jag spenderat i mitt hus i Öfre Kolsebro, Uknadalen. Frisk hög luft mötte mig när jag steg ur bilen på parkeringen framför jordkällaren. Jag försökte få lite energi att göra något konstruktivt med min helg istället för att gräva ner mig i någon trevlig tv-serie drickandes generande mängder kaffe.

ELDA! JAG MÅSTE ELDA!

Tanken slog mig och jag blev som besatt. Marcus brukar tala varmt om eldning och jag har ju varit "påt" några gånger tidigare i livet men aldrig solo. Nåväl. Temat för helgen blev alltså eld. Jag började med att fylla upp mitt vedförråd med ved från min mor och fars gård. Nyhuggen och klar. Detta ledsnar man lätt på när man kör solo så jag tog bilen och drog till Åtvidabergs skrotupplag och letade upp första bästa skrotniklas och hustlade till mig en eldningstunna. Sagt och gjort, helgen räddad! Jag har eldat och eldat och eldat och eldat... ja ni förstår säkert att jag eldat en hel del. Jag har stått och vaktat vid tunnan, inte för att elden ska sprida sig, utan för att kunna trycka i mer bränsle så fort det getts plats för mer. MER! Mellan vedbärande och tunneldande har jag också eldat i vedspis, öppen spis och kamin. Det var så sjukt varmt i huset i går kväll så jag fick ha dörrarna öppna så det blåste rakt genom. Hösten är här (det såg jag på den gulnande eken nere vid vägen) och jag gillart. Jag kan knappt bärga mig tills nästa helg när jag får åka ner till huset, iklädd avklippta fingervantar stå vid tunnan och röra om i glöden, skratta lite snett och dricka alkohol direkt ur flaskan invirad i brun papperspåse. Måste köpa mig ett gevär och täckväst. Skulle behöva ett soundtrack till allt det här. Någon som kan bistå?




Farväl sommar 2010.

måndag 6 september 2010

Nils: TTTT

Nils: Listan.

I helgen var jag på kräftskiva och ämnet frikort kom upp. Jag har alltid trott frikortet gäller för en person och att den ska vara känd/ouppnåelig. Så verkar inte vara fallet, de flesta hävdade att det är en lista på fem personer och kravet är bara att de är kända inte ouppnåeliga. För mig (och säkert 25% av alla andra killar) har alltid frikortsplatsen fyllts upp av antingen Natalie Portman eller Kirsten Dunst. Nu har jag fått det förklarat för mig att man heller inte får byta utan att listan måste stå. Problemet som jag ser det nu är att jag inte har en full lista. Jag behöver tre namn och det ganska omgående. För listan gäller väl även när man är själv?

torsdag 2 september 2010

Nils: Blogwars!

Fick just en uppsträckning av Marcus att det inte är så intressant vilket team man är när det gäller Baby S och Paow utan det som är viktigt är om man är team Paow eller team Dessie. Har liksom inte orkat Dessie under ganska lång tid nu, tycker att hon är lite FÖR mycket liksom men likväl är det tydligen där man ska satsa krutet. Marcus är Team Paow och Basse likaså medans jag förvisso har svårt Paow men också jävligt svårt för Dessie. Enligt Marcus finns det någon som heter Alma som är med i soppan också och henne har jag INGEN koll på alls. Marcus säger att hon antagligen är mest korkad i hela bloggvärlden. Finns det ett Team Alma? Uppdatera mig någon för jag pallar inte att åter igen bläddra mellan bloggarna för att hålla mig uppdaterad.

Nils: Jag älskar att få chansen att sätta in en grym glidtackling.



Även om det är på grus!

Nils: Blast from the past!

onsdag 1 september 2010

Nils: 20.00 - 23.35

Jag har ägnat de senaste 3 timmar och 35 minuterna åt att bestämma mig för om jag är Team Paow eller Team Baby S. Jag har skitsvårt att bestämma mig. Hjälp någon. Hur benar jag ut vem som gjort vad?

Nils: Jag har slutat duscha.