tisdag 20 december 2011

Söderort Stockholm 2011-12-20

Nisse

Din tindrande och stämningsfulla julhälsning togs emot med glädje. Att vare sig jag eller Sebastian bemödat oss med ett svar är anmärkningsvärt och ytterligare en intäkt på den loja och karaktärslösa hållning som numera är legio på det här bygget. Vi befinner oss i en strävsam dag-för-dag tillvaro som inte bjuder många stunder till kontemplation och sociala åtaganden. Som underställda daglönare är vi slavar under verksamhetsårets järnhårda kalenderbeting. Det är dagar ut och veckor in med staplar och diagram som ska uppfyllas med motsvarande mängd arbetsresultat och besiktningsklara objekt. En tillvaro fjärran från sus och dus som i det göteborgska student- och societetsliv du uppehåller dig i.

Nu märker jag hur det här börjar låta mer och mer som en lätt förorättad klagosång, och det var verkligen inte meningen. Men vanans makt är stor och jag behöver en liten startsträcka innan jag kan bryta upp med mitt automatiserade jämmer och gå vidare in på oväsentligheterna.

Jag och Sebastian har i veckan varit föremål för företagshälsovårdens granskande organ! Jo tack. Vi fick, förutom att lämna blod och kiss i en burk (ej samma), samtala med en snäv doktor och svara på en massa frågor. Sen blev vi utvärderade.

Förutom de sen länge etablerade yrkesrelaterade åkommorna såsom stenlunga, ledstelhet och gikt fick vi även ett par nya punkter vardera i protokollet. Jag, som redan innan lagt mig till med en hård och obeveklig Errol Flynn/Lennart Hyland approach, och därvid en livsföring med samma nitiska självbevarelsedrift som hos en målsökande missil, möttes av en uppgivet rynkad panna och glasögon nedlagda i en allvarsam gest. Sebastian, som föredrar att inta sina sockerarter i ojäst form fick även han en och annan allvarsam reprimand. Domen var bestämd och eftertrycklig - sluta bete er som en spritkåt femtonåring/sockerdopad tioåring med frispel på ett barnkalas!

Fast vi hade läst på innan och kommit på att hela utövningen var belagd med tystnadsplikt så vi tog det hela med lugn och behärskning - Va tänker du göra åt det då, böggubbe?

Nä, just det. Här jobbar vi på vårt sätt. Vi blev hemskickade och doktorn lovade höra av sig när han var färdig med blodet och kisset. Nästa dag var allt som vanligt igen. Och tragiskt nog var det här lite av en höjdpunkt på den gångna säsongen. Och med det sagt kan du kanske förstå att vår tystnad snarare vittnar om ett obefintligt rapportunderlag än en avig och okamratlig inställning.


/Marcus

tisdag 13 december 2011

Norra Älvstranden 20111213, Jul jul, jul jul jul jul, glans över...

Hej grabbar.

Tänkte att jag skulle skicka en liten hälsning såhär mitt i luciafirandet.
Kom att tänka på er och kivet över vem som skulle vara Lucia förra året. Vem kunde tro att Basse skulle ha så långa naglar och att de kunde gräva så djupt? Jahaa, se minnen. Men vi ska inte se tillbaka, nej, blicka framåt är bättre. Snart är julen här och då kanske ni slipper se varandra några dagar och det kan väl vara värt att fira.

Jag vill i alla fall hälsa en glad Lucia och samtidigt skicka med en passande playlist inför det som komma skall. För att komma i stämning som man säger. Det går bra att plocka den här.

Ps. Jag är lite ledsen över att slippa julfirandet på förrådet.


Uppdatering: Jag glömde berätta att jag också ska på julfirande. Sync har en liten tillställning här i Göteborg. Det är inget speciellt bara 180 gäster. Sa jag att Göteborgs statsarkitekt troligtvis kommer vara där? Men som sagt det är nog ungefär som på förrådet. Hälsa Ronny!
Ds.

söndag 27 november 2011

Göteborg, Norra Älvstranden 201111227

Jag fick låna pengarna av Marcus och jag är nu hans knähund. Jag vet egentligen inte vad som är värst: kronofogden eller Marcus. Kronofogden skulle i alla fall inte tvinga ut mig att sanera hans gamla nedpissade sängkammare i Bagis. Jaja, jag sätter på klädnypan på näsan och dyker in. Hej så länge.

/Nils

lördag 26 november 2011

Norra Älvstranden 20111125

Jag måste låna pengar av Marcus.

Jag vill helst inte prata om det.

/Nils

tisdag 13 september 2011

Sparbanksvägen, Stockholm 20110913

Tja Griftan!

Nej Nils, min status är fortfarande civil. Efter mitt två veckor och två dagar långa gästspel återfaller jag nu igen till lättja och cynisism. Och detta med glädje. Träffade Marcus idag, han var rödgråten över att livet inte går så bra för honom. Han babblade om livets problem och Elfver och andra skithögar han måste tampas med. Jag lät honom gråta av sig en stund mot min axel varpå jag tecknade åt Basse att dra en roundhousekick i ryggen på an. (det sista var lögn, men det kunde ha varit roligt... sparka på de som ligger va, å sen ett high five liksom) Nåväl, dit jag vill komma är att han inte har någon plan. Inget, han är fast. Han kommer att dö med en murslev i handen och ett vattenpass i... ja, du vet. Du vet de sorgligaste fallen av alkoholister, då en alkis föser en ännu värre alkis i en rullstol över Fruängens torg. Det är Marcus och Basse, och vem det är som sitter i rullstolen är väl ganska klart vid det här laget.

Vad det gäller sidan och Kattens jobb kan jag bara säga att hon är en klippa. (mmm pläd... lissom) Snyggt, jag gillar sleven. Jag ska gästspela i oktober också, kanske hon vill bli min lärling? Jag ska lära henne allt jag kan. Och under de övriga sju och en halv timmarna den dagen får hon ta tag i skiten och informera mig om vad vi egentligen ska göra på det där skitstället.

Hejdårå

Dovas City, Stockholm 20110913

Adressat: Nisse + Katt + udda samling uppstoppade djur


Ritsch, ratsch, fillibom bom bom - i vanlig ordning närmar jag mig er i en lättsam och kamratlig ton innan jag skickar in kavalleriet!

Det glädjer mig att ni funnit ett gemensamt intresse i att vanhedra mördade djur genom att fylla deras innanmäte med allehanda utfyllnadsmassor. Jag har själv närmat mig ämnet genom att försöka tälja en smäcker promenadkäpp av det Kanadagås-huvud som blev över efter förra helgens publika avrättning. (Bild: se tidigare skrivelse från undertecknad)

Anledningen till att jag tvingades iklä mig rollen som djurbödel är den rättshaverism och totala brist på respekt för andras egendom djuren kring min bostad visat mig på sistone. Jag har, på de mest övertydlig vis, förklarat att jag inte vill ha en massa spring och stoj och ätande och skitande på ägorna. Att det här okynneshäckandet under bryggor och det här nattliga ätandet av mina äpplen måste få ett slut. Är så jävla trött på djur. Bara tjuvar, gratisätare och medlöpare hela jävla bunten. Därför fann jag det tvunget att genom en offentlig avrättning statuera ett avskräckande exempel. En sällsynt fräck Kanadagås som i godan ro börjat homestyla sig tillrätta i min båt fick stryka på foten.

Efter avverkad skarprättning kom jag på att huvudet och näbben som blev över skulle kunna utgöra en perfekt bas i en promenadkäpp. Offrade mitt finaste metspö och karvade till en fin bit bambu som jag sedan monterade som skaft. Jag var nöjd och belåten med mitt verk och funderade på vilken av mina outfits näbbkäppen skulle inkorporeras i. Men när allt verkade som bäst började nackkotan mögla och "stöta bort" bambupinnen. Min besvikelse var, som så ofta, monumental och jag förbannade mig själv för att än en gång gått på de bedrägliga ockupanternas spefulla tricks. Dessa kanadagäss.. lika motsträviga och värdelösa i livet som i döden.

Men allt det där har jag lagt bakom mig nu. Jag vänder blad och går, om inte vidare så i alla fall upprätt. På tal om det; du undrade hur jag har det med spriten? Och på den punkten går det skitbra. Nu när jag jobbar självständigt och med egna projekt finns inga angivare eller påbudsivrare eller andra brohuggare som jag måste blidka och smyga för. Därför ligger min konsumtion på en jämn och hög och fin nivå. Det är väl i stort sett det enda som flyter på riktigt bra på det här bygget.

Nu känner jag att kroppen och orden sviker mig, trots att jag inledningsvis hintade om en rungande anstormning mot person och ära och heder. Men jag ber att få återkomma till detta och dina övriga frågeställningar i nästa försändelse, ty nu sviker mig anden och jag är i ärlighetens namn aningen för fyllesenil för att orka hålla mer än två tankar i huvudet samtidigt.

Högdraget men sansat

Marcus

Lindholmen, Göteborg, 201109013

Hej Marcus.

När jag läser ditt brev blir jag full av förundran. Förundran gällande din person och, för all del, ditt ordförråd. Det händer då och då att du gör mig lite häpen med din ordvrängningar och fantasifulla formuleringar. Så verkligen denna gång. Därför har det gått en liten tid, kanske lite väl lång, innan jag väl satt mig ner för att svara dig.
Nåväl.
Det slår mig att du, när du i pressat läge, skall svara på mina frågor använder dig av ett språkbruk lite som en härskarteknik. Jag ville inte på något sätt raljera över ditt yrkesval (som jag anser bestämt är livslångt) men kanske provocera lite för att få ut någon form av substans men vad jag möts av är någon hopdiktad avhyvling som skulle få självaste Jan Guillou imponerad. Hur tänker du? Vad vill du? Jag förstår att ditt språkbruk är någon slags svarsmekanism för jag antar att du inte på riktigt ifrågasätter förkovrande i form av studier? Samtidigt känner jag ju dig så pass väl att jag vet att de ord som frekvent rinner ur din mun är fitta, knulla, kuk, gubbråtta eller liknande. Jag vill också rätta dig på några punkter gällande de studier du löjeväcker i ditt brev.

1. Min byggutbildning är på Yrkeshögskolan och inte universitetet.
2. Utbildningstiden är 2 år och inte 3.
3. Du har inte jobbat 7 år i byggbranschen. Så vitt jag vet ljög du in dig som förman på något bygge i Norge redan år 2000 och innan det? Ja det där vet ju bäst själv.
4. Jag har inte bestämt mig för att cementeras in i byggbranschen i och med att jag pluggar utbildningen. Jag hoppade på en kurs i ekonomisk historia på universitetet förra veckan. Varför? För att bredda min perspektiv som du så fint uttryckte det.

Jag förstår inte riktigt tanken med att du drar ner Robert i den här smutsen också men jag antar att din avund mot att vi gått vidare i livet (lite oklart när det kommer till Robert kanske) gör sig gällande. Jag pratade med Robert i veckan och det LÄT som att han faktiskt gått vidare trots sitt gästspel i din frånvaro. Du kanske sitter på närmare info där?

Jag frågade om Basse i mitt tidigare brev. Hur mår han? Vad är hans planer? Han pratade om att gå till sjöss. Hur blev det med det?

Jag gillade för övrigt din analys av Saras arbete med sidan. Där håller jag med dig fullständigt.

De "stora grejer på lut" som du hintar om lämnar jag därhän. Jag tror inte ett ögonblick på att det ligger någon sanning i det utan ser det som ett ganska välartat försök att skifta fokus.

Någonstans saknar jag dig, käre vän, men just nu har jag inga som helst problem med det. Jag skulle dock uppriktigt veta hur du egentligen mår och om du får någon rätsida på tillvaron. Kan du hålla dig från spriten? Jag hoppas verkligen det. Motorsågar och Marinella är ingen vidare kombo. Om du frågar mig dvs.

Jag har för övrigt utökat min djursamling något, eller jag kanske ska säga vår, katten är ganska drivande i just den här frågan. En grävling och ett par inglasade ormar är på ingång. Jag ser på bilden du skickar med att du också samlar. Har du någon kontakt som sitter på något guldkorn? Jag skulle verkligen vilja ha en uggla, allra helst en järv.

torsdag 8 september 2011

Ekerö Stockholm 20110908




Nisse

Jag ska försöka ha överseende med den nedlåtande och raljanta ton som genljöd hela din förra skrivelse. Försöka att inte hemfalla till samma låga nivå utan hålla mig till takt och ton i både ordval och tilltal. Men jag kan i det här läget inte lova nånting känner jag.

Fast innan vi tar itu med ditt sorgliga kapitel vill jag passa på att ge en rungande eloge till Katten Sara, som gjort ett så utomordentligt fint arbete med bloggens layout! Dess yttre kvalitéer står i talande kontrast till dess inre.

Vidare nu.

Det glädjer mig, om än med minsta möjliga marginal på känsloskalan, att du funnit mening och glädje i att djupstudera byggnadskonstens alla mysterier och vrår på Universitetet. Har själv lite svårt att förstå hur man frivilligt väljer att fördjupa sig i den mentala fotboja som är byggbranschen. Lite nyfiken på hur resonemanget ljöd när du kom fram till att ta ytterligare ett kliv ner i smeten:

Jo, så att det här med kakel och tegel och bruk och slabb och kladd är ju så pass spännande att man absolut vill veta mer om hur det fungerar och om det kommer sitta ihop eller falla isär och i så fall när och all den inneboende spänning som ryms däremellan..?

Känner hur det nöter på mina körtlar att ens överblicka den här läroplanen. Magnituden av tristess är i det närmaste ogreppbar. Låter mer som ett uthållighetsprov värdigt en sällsynt förhärdad indisk fakir än något man frivilligt skulle binda sig vid över tre år. Men det är klart, jag är ju på inga vägar i närheten av lika cementerad i den här branschen som du och Robert är. Mina perspektiv är väl i vanlig ordning i bredaste laget för att kunna appliceras på ert fall. För er kanske det här är den enda naturliga fortsättningen på ett liv kantat av sten och stänger, plintar och fundament; ritningar och pulverkaffe, översitteri och apati, fluorescerande västar och knallgula störtkrukor. Jag har ju bara klivit ner i det här kärret på blixtvisit för att hålla kronofogden borta i väntan på mitt stora genombrott. Min avund inför din akademiska bana är därför fullkomligt obefintlig. Och här kommer ni såklart sättandes med att sju år inte riktigt kan kallas för en blixtvisit, så jag går händelserna i förväg och gör det åt er, och vill samtidigt slänga med en hint om att jag har stor grejer på lut och om allt bara går i lås så ser ni snart inte röken av mig. En annan kommer beredvilligt kliva åt sidan.



Högaktningsfullt

Marcus

fredag 2 september 2011

Lindholmen, Göteborg, 20110902

Hej Marcus och Robert.

Trevligt att höra från er och att ni mår väl?

Jag förstår inte riktigt men av breven att döma så är du, Robert, tillbaka på jobbet? Hur kunde det gå så fel? Jag trodde vi lagt detta bakom oss. Måste jag ändra din titel till arbetare nu? Känns så jävla våren 2011 om du frågar mig. Du skriver att det är dags för Byggidioterna att sätta tänderna i något nytt och med det menar du väl plural. Eller?

När jag slutade hos er(!) förutspådde jag ett kaos utan dess like och en ansvarsflykt vilken motsvarigheten kanske aldrig sett dagens ljus. Det glädjer mig att se att jag inte var inne på helt fel linje. Jag vill höra mer om era professionella och, för all del personliga, misslyckanden. Hur går det med Basse? Har han fått tummen ur röven med busskortet, förlåt, körkortet än?

Jag har precis hoppat på min byggutbildning, ja man kan utbilda sig inom yrket, och det går bra. Vi räknar, räknar, räknar och räknar. Jag hade inte räknat (!) med att intelligensnivån skulle öka avsevärt runt omkring mig i och med bytet av miljö men där misstog jag mig grovt. De här människorna kan faktiskt BÅDE plus och minus, mao inget för er grabbar.

Marcus. Det finns ett sätt att leva med det ansvar som arbetsledarrollen tvingar på en och det är att faktiskt jobba. Du borde prova. Det känns mycket lättare när dagen är slut om man faktiskt utfört något. Jag menar de där sittfeta timmarna, hukandes under instrumentbrädan i Jumpyn, KAN ju bytas ut mot lite plattsättning eller för all del ordergivning.

För övrigt var det trevligt med ordleken du (Marcus) ägnade dig åt i brevet. Jag var nästan säker på att det var jag som flyttat till Göteborg men det verkar som jag hade fel.

Er tillgivne vän / Nils

Ps. Vad tycker ni om kattens jobb med sidan? Det är nästan så Marcus ser lite snyggare ut bara därför.
Ds.

onsdag 31 augusti 2011

En sällsynt skitig vrå, Bagarmossen, Stockholm 20110831

Se där, ett livstecken från Nisse. Bortsprungna katter ropar tillbaks!

För den oinvigde kan jag upplysa om att Nisse från en dag till en annan beslöt sig för att packa ihop sitt och sin nyfunna katt och gå i exil till Östkusten och lämna oss andra i förtret och oreda bland orunkade baljor och oattesterade fakturor och med tiotalet oförrättade gräl dignande i luften.


I början såg jag dit avträde, (jag bara måste få klämma in det ordet. Allt blir ju så mycket roligare om man kostar på sig lite syftesförvirring i språkbruket!) som en seger. Att det enskilt största hindret på min långa och brokiga väg mot stjärnstatus inom svensk byggindustri kastat in handduken och haltat ut på walk over. Det vårades för min kamp och nu låg vägen öppen för en snabb marsch mot ära, framgång och riktigt lukrativa frispel med timrapporter och ackordslöner. Det maktvakuum du lämnade efter dig var som klippt och skuret för att fyllas upp av min fryntliga rondör. Som en handlingsutrymmets onepice figursydd för mig. Jag gnuggade mina händer och mös åt hur jag nu skulle kunna delegera bort samtliga kvarvarande arbetsuppgifter och på heltid ägna mig åt mina stora passioner - fylleri och bedrägeri.

Och ta mig på orden när jag säger att inget skulle göra mig lyckligare än att få gnida en maktfullkomlig framgångssaga i ditt fanflyktiga nylle. Men tyvärr måste jag medge att utvecklingen tagit en betydligt tråkigare omväg.

Har givetvis sett över förutsättningarna för att bygga en katedral av lögner och på den grunden höja mig till skyarna. Men ett så omfattande skrytbygge skulle antagligen fallera under trycket av sin egen tyngd och om inte annat undermineras kraftfullt av mina skvaller- och angiveribenägna kollegor - Sebastian och Robert.

Så du ger mig inget annat val än att bekänna färg, och det är ingen vacker palett jag fått i min hand, det skall gudarna veta. För det första har den arbetsbörda du dumpat i mina händer inte givit mig det manövreringsutrymme jag önskat. Tvärt om har mina beslut och mitt arbete hamnat under luppen hos såväl beställare som chefer. Därför blir jag ständigt ifrågasatt och misstrodd och jag får slita mitt hår för att få alla utlägg och redovisningar att gå ihop. Dessutom har jag beretts det ytterst tveksamma nöjet att agera arbetsledare i ditt ställe. En uppgift varken jag eller de övriga på bygget tycks ta på allvar.

Varje morgon är det samma sak. Jag står jag där vid ritbordet och delar ut arbetsuppgifter med anspänd och ängslig röst. Jag är glåmig, seg och trött som ett uttjänt Hubbabubba. Sebastian står framför mig och bara hånflinar åt mig med sitt onda varggrin för att sedan trippa ut på bygget och göra allt precis exakt tvärt emot mina instruktioner, in i minsta bedrövliga detalj. Och de andra följer glatt hans exempel. Sen får jag ägna resten av dagen åt att bygga och kakla frenetiskt för att ta igen allt de gör fel eller helt enkelt skitit i att utföra. Det säger sig ju självt att med en sån arbetsgång blir det inget utrymme för excesser, utan jag får tillbringa varje vaken minut med att göra det jag avskyr mest av allt i hela det kända universum - manuellt byggnadsarbete.

Så, med allt det här från biktens förödmjukande skamvrå måste jag få ställa frågan - när kan jag räkna med att du är tillbaks?

MVH

Den motvillige verkmästaren Marcus

tisdag 30 augusti 2011

Hägersten, Stockholm, 20110830

Hej Nils

Så sant, vattnet i älven flyter på men i vattnet i Långsjön är det stiltje. Nu i en sinnesfrid som jag inte känt av på tider så känns det som att det är dags att redogöra för mitt uppbrott. För det var ju så som det skedde i mars att jag nästan gick av på mitten av frustration och allmänt jobbhat att jag efter två usla dagar på jobbet gick in till chefen och sade upp mig. Inledde en uppsägningstid som jag avslutade den sjätte maj. Total frihet infann sig. En skön period av stiga upp när jag vill och läsa bok mitt på dagen. Ni gnuggade på som vanligt, du slutade för skolning dock. Svävade iväg till Götet. Marcus och Basse är kvar i träsket. Ett träsk jag nu tillfälligt återbesöker efter en nästan fyra månaders ledighet. För allt blir ju slentrian, även det glada livet på soffan. Så för att åter känna glädjen i mitt privilegierade tillstånd så gick jag med på chefens förfrågan om att hoppa in för Marcus då denne är på en oförtjänt och sen semester. Första dagen rolig, den andra en påminnelse och den tredje blir förmodligen inledningen på en väntan på att åter få hänga av sig blåstället.

Det är också sant, att allt har ett slut. Visst har byggidioternas tid tillsammans i de hjärndödas dal varit fylld av skratt och vansinne men det underliggande missnöjet kunde inte hållas under ytan länge till. Det är dags för Byggidioterna att sätta tänderna i något nytt. Vi får se vart denna förändringens tid leder oss.

/Robert

Lindholmen, Göteborg, 20110830

Hej Marcus!

Det känns som att dagarna bara rinner iväg och att allt för mycket vatten har runnit genom älven här utanför sedan vi senast pratade. Jag vet att jag lämnade er i sticket med orunkade baljor för ett liv i sus och dus men jag hoppas att du/ni kanske i alla fall vill hålla kontakten brevledes.
Alla historier, även de som kanske inte direkt är kantade av solsken, måste ha ett slut och så var det väl även för oss/vi/dom men kanske kan vi i alla fall berätta för varandra hur vi har det nu/idag/för all tid?

För alla dessa år / Nils

lördag 28 maj 2011

fredag 27 maj 2011

Nils: Marcus i affekt.




Jag har en kär vän här i livet. Han kanske inte är den enda och KANSKE inte heller den närmaste men, still, Marcus Sköld a.k.a. ettgaletgeni, a.k.a.i.d.i.o.t, är min vän. Jag har väl aldrig riktigt erkänt för mig själv att vi blivit så pass nära som vi ändå blivit under senaste åren. Han är ju trots allt fullkomligt vansinnig och min hjärna har ofta valt att exkludera honom från min närmaste krets. Jag är på väg att kapitulera.

Det senaste året har för mig varit en slags ångestkamp med ett arbete som tar alldeles för mycket tid, ger för lite betalt och fördummar både kropp och själ. Jag har gjort en hel del förändringar runt omkring, köpt hus, sagt upp lägenhet, avslutat relationer, sprungit långt och mycket men ändå samma gnagande känsla av tillkortakommande. Var det såhär livet skulle bli? Är det såhär livet ska vara? Dessa är frågor som ekat i mitt huvud ett bra tag nu och det har blivit en självklarhet att jag MÅSTE vidare, "bort från skiten ifrån stan". Så vad gör man? Jo, man sätter sig ner googlar byggingenjörsutbildning, skriver ut ansökningsblankett, bifogar CV och: press send.

Egentligen inget konstigt med det här, jag är ju knappast den enda som vantrivts på sin arbetsplats så pass mycket att man börjat krympa centimeter för centimeter, både fysiskt och mentalt. När jag i alla fall insåg att jag måste bort och verkligen, på riktigt, göra något åt saken har ett slags lugn spridit sig i mig och Marcus har, verkligen lagt märke till det.

Jag skulle vilja påstå att det kännetecknar en god vän, att den lägger märke till när någon är ledsen, glad, upprörd, peppad, nere, förtvivlad, uppriven eller i mitt fall: lugn.
Marcus tog upp det här lugnet för ett tag sedan och ställde mig mot väggen. Han frågade mig om jag var på väg bort. (Lite oklart om han menade över huvud taget eller bara från jobbet inser jag nu, fortfarande lika uppmärksamt) Jag svarade som det var att jag börjat krympa och att jag sökt en utbildning långt bort, att det inte var omöjligt att det skulle ske en förändring ganska snart. Han nickade eftertänksamt och frågade lite lösa obetydliga frågor om ditt och datt varpå han ställde en fråga som jag, så här i efterhand, önskar att jag fintat bort, men hur skulle jag kunnat veta effekten? Frågan löd: Var exakt finns den här utbildningen? Jag svarade som det var att Göteborg var staden det handlade om. Marcus fick något svart i blicken och knöt näven i luften, tittade mig djupt i ögonen och sade: "Det här ska vi faan bli två om". Jag undrade ju givetvis vad han menade med det men jag vågade inte riktigt ställa frågan för han såg precis blindgalen ut. Han skrek något om att detta inte skulle bli slutet och vrålade något om Yoko, tvedräkt och sönderfall. Jag fattade det inte riktigt då men förstår det tydligt nu. Han har riktat in sin separationsångest (en känsla jag också känner Marcus, var så säker) på att det skulle vara en tjej som ligger bakom tanken om flykt och förändring. Det här har tagit sig en del märkliga uttryck som jag har haft lite svårt att hantera. Det har skickats en del märkliga brev från Marcus dator till henne samt igår, när jag satt och drack lite te efter en kvälls hårt arbete i grästrimningens tecken, upptäckte att han satt och utgav sig för att vara mig i en diskussion på nätet med förut nämnda, helt underbara bör tilläggas, individ. Jag vet inte vad han skrev men jag misstänker att det var dumt intrigerande. Jag försökte förklara för honom att oavsett den här människans vara eller icke vara så kommer VI inte vara för evigt på just den här platsen. Jag kanske drar till Göteborg, kanske kommer du efter. Han fnyste, vi får väl se sade han och sa återigen att sista ordet inte var sagt. Jag börjar nu frukta för att han även kontaktat skolan ifråga.

Marcus du är min vän och jag uppskattar verkligen ansträngningen du lägger vid att underminera mitt framtida växande. Jag ber dig dock, nu offentligt, att sluta. Förändringen är närstående och en vacker dag är det inte VI, här, längre. Då kommer du, och även jag, önska att vi lagt vår sista tid tillsammans på något som bringar trevligare minnen. Marcus min vän.
Jag älskar dig.


tisdag 17 maj 2011

Nils: Marcus lost it.



Är det rent vansinne vi ser i hans ögon? Jag tycker nog det.

onsdag 11 maj 2011

Nils: Jag bygger fult.

Det slår mig ibland att jag bygger fult. Inte så att jag är en usel hantverkare men jag tycker ofta det ser för jävligt ut. Jag kan inte erinra mig att jag någon gång, i mitt jobb, byggt något jag tyckt varit riktigt fint. Varför har alla människor så vedervärdig smak när det kommer till materialval? Jag antar att jag kanske kliver på ett par nyrenoverade tår här men fy fan jag är trött på vita stora plattor i ett badrum. Jag fullkomligt hatar denna likriktade trend. Och den tar ALDRIG slut. Alla ska ha skiten. Det är därför jag väljer att leva utan badrum. Det är tvättfat och passa på när det regnar som gäller för min del.

Det tar emot att säga det men Marcus har ett väldigt fint badrum. Besök honom gärna för att se hur det SKA se ut. Jag skulle vilja visa en bild men jag är rädd för min påverkan på Sveriges befolkning när det gäller inredningstrender. Lägger jag upp en bild och säger att det är så det ska se ut då ska ju ALLA ha det så. Så kan vi ju inte ha det. Men besök gärna Marcus, han har öppet 24/7.

Ibland är det jobbigt när människor lyssnar för mycket på vad jag säger.

Nu ska jag dricka kaffe.

måndag 9 maj 2011

onsdag 4 maj 2011

Marcus: Radioterror - en antologi

Nu blir det allvar. För nu ska vi tala om ett störande inslag i arbetsmiljön som övertrumfar alla vassa föremål, kapande maskiner och asbestdrivor med hästlängder. Inte sällan hamnar jag och mina tappra gossar på större arbetsplatser, så kallade "byggen" där det tycks vara obligatoriskt med minst en kraftfull radioanläggning i varje rum som, med volymen fixerad på max låter reklamradion ha herraväldet över luftrummet. Inte sällan vaktas dessa installationer av muskelärt och numerärt överlägsna styrkor från allehanda menlösa hantverkarskrån. Dessutom har reklamradio en fasansfull förmåga att tränga igenom bergsborrar, motorer och hörselskydd och vidare in i ett försvarslöst medvetande. Här följer en selektiv summering av de värsta av de värsta:


The Voice

Kännetecken: Autotune, USA på svenska.

Förekomst: På klubben. I gymmet. I BMW 323 med tonade rutor. Fritidsgården. Där det förekommer turre bling-bling, vita jeans och klibbigt hår.

Beskrivning: Det är urbant, det är nere med gatan och kidsen. Det är South beach L.A. via da club och vidare ut till Skärholmen. Det här är en tummelplats för allt som är fult, futtigt och andefattigt från den amerikanska urbankulturen. Tänk er det sämsta från MTV och låt sen Ussher lägga en högstämd autotune över alltihop och vi börjar närma oss. The Voice är den kanal som ligger i bräschen när det gäller att sudda ut gränsen mellan reklam, musik och innehåll.


Riks FM - bäst musik just nu?

Kännetecken: Idol. Schlageryra året om. Hitlisteproduktioner efter formulär 1A enligt löpande band - principen.

Förekomst: Hos frissan. I gallerian. I alla sammanhang där det förekommer Gula blend och hårspray.

Beskrivning: Braksvennigt, hurtigt kallprat varvas med reklam och Idolsinglar och ännu mera reklam för just nästa stora skivsläpp från årets Idolskörd. Formatet bygger på en psykisk utnötningstaktik som slår andan ur mig redan efter tio minuter. Om det här hade varit godkänt som militär förhörsmetod hade man kunnat stänga ner Guantanamofängelset innan det ens var färdigbyggt. Riks FM är, förutom sin militära potential även det officiella soundtracket till Farsta.


Bandit Rock

Kännetecken: Allt som är ett hån mot begreppet rockmusik.

Förekomst: Kellys. Storbyggen. Varhelst det finns tråkiga verkstadsmiljöer fyllda med snubbar, bockskägg och tatueringar som var obeskrivligt töntiga redan på idéstadiet.

Beskrivning: Ett givet och högljut örongodis för alla som tycker att de senaste tio-femton årens utveckling inom amerikansk FM-rock har varit positiv. Återigen har vi att göra med ett koncentrat av allt som är fult, futtigt och andefattigt från USA. Fast utövarna i det här fallet är vita.
Här blandas nu-metal, överproducerad radiorock, Takida och andra likvärdiga ljudformationer som gör livet lite mindre värt att leva med en konstlad och pubertal grabbighet så fanatiskt urbota löjlig att jag vill hugga av mig kuken, köra upp den i arslet och ägna resten av mitt liv åt att leva som Maria från Sound Of Music i ren protest. Ussher - kom tillbaka, allt är förlåtet!

Puh, jag tror vi får runda av här för nu börjar jag få ont om invektiv. Känns ändå skönt att ha spjälkat upp allt det här eländet. Kanske finns det fler som drabbats och som delar min vånda över de dagliga audionala våldtäkterna? De säger ju att man inte kan komma vidare i sin egenterapi förens man satt ett namn på sin fiende, och det stämmer nog, även om researchen för dagens inlägg åter kastat mig handlöst ner i en brådjup alkoholism.

tisdag 3 maj 2011

Marcus: Ta hand om dig

Vi får ofta in frågor rörande vilka produkter jag använder. Hur jag, det tidvis stressiga och omständliga arbetet till trots lyckas behålla både lyster och fräschör. Det är egentligen ganska enkelt:

Jag börjar oftast dagen med att lägga på en tunn foundation av Hiltifett. (Tänk, jag och min favvomaskin använder samma produkt, fniss fniss). Sen lokaliserar jag någon riktigt ingrodd krypgrund under kulvertarna nere i T-banan. Helst ska den innehålla riktigt sprött byggdamm och luft som inte vädrats på duktiga två decennier. Där brukar jag sedan krypa ner och böka om riktigt ordentligt med hammarborren på högsta varv så allt gammalt ovädrat damm far runt som en tromb och bildar en tunn hinna med jämngrått sediment över hela kroppen. Sen låter ja bara svetten och mina övriga utsöndringar i lugn och ro få härda samman de två komponenterna till en spröd patina. Svårare än så behöver det inte vara.

Just den här looken "gruvbrand/olycka i smörjgrop" har ju blivit lite av mitt signum. Trivs jättebra och den är heller inte särskilt svår eller arbetsam att få till. Enda nackdelen är att jag vid utdraget övertidsarbete tenderar att börja flagna. Fast har en lösning på gång i form av en moisturizer jag gjort själv på alkogel och våtservetter.

Billigt. Naturligt. Fräscht.


torsdag 28 april 2011

Nils: Klätterapa!

tisdag 19 april 2011

Bassan behind the scenes



Hittade den här när jag skulle rensa i fotobiblioteket. Basse - en idiot.

måndag 4 april 2011

Nils: Pressmeddelande!

Jag måste, med visst vemod, berätta att Robert S kommer lämna oss inom kort. Den 8:e Maj kommer han lämna in fixkammen för denna gång på vår lilla firma. Han lämnar ett enormt hål efter sig och jag kan lova att våra dagar i framtiden inte kommer bli till närmelsevis lika dumma, fåniga och upprörande. Lämna i frid Robert. Vi kommer sakna dig varje vaken stund. Som tur är tror jag han fortfarande kommer vara ett geni och en byggidiot så ni kommer nog inte känna samma saknad som oss. (Det sista en offentlig förhoppning att han stannar på sidan, vi får väl se...)








På förekommen anledning söker vi nu ny/nya plattisar.
Finns det någon där ute som är tillräckligt avtrubbad och fattig för att bila, bära och producera skit?
Jag utlovar alldeles för långa arbetsdagar, halvtaskigt betalt, ett garanterat dåligt rykte och smärta i rygg och knän.
Du ska vara beredd på att göra jobbet till din fritid samt att banta ner ditt ordförråd till: fix, fog, platta, mat, fitta, kuk, bög och Thailand.

Välkommen att skicka ett mail till nils@murkakel.com

måndag 14 mars 2011

söndag 13 mars 2011

tisdag 8 mars 2011

Nils: Att göra löner.

Jag har det fördelaktiga uppdraget att göra lönerna på företaget där vi jobbar.
Det jag kräver av mina medarbetare är en tidrapport med antal arbetade timmar varje arbetsdag, egentligen varken mer eller mindre. En tidrapport kan antingen vara analog:



eller digital (skickad till mig via mail eller Google Kalender):




Vissa vill dock inte hålla sig till dessa ramar utan känner även för att förmedla en ärlig och tillrättavisande stämning. Jag finner det roande och oroande:



torsdag 17 februari 2011

Nils: En dåre i trafiken.

Idag kom jag på den briljanta idén att passera sundet Liljeholmen/Hornstull som en vanlig människa, dvs utan att ta fuskvägar eller bussfiler. Det skulle jag inte ha gjort. Efter att ha sett hundratals bilar göra som jag brukar och det i en hastighet av kanske 50km/h medan jag själv harvade mig fram i knapp krypfart. Efter en evighet av lyssnande på mitt eget "biltourettes" rullade jag de sista metrarna nerför Liljeholmsbron för att ta Hornsgatan vidare in mot stan. DÅ! Jag kommer på att det är dubbdäcksförbud på den gatan så jag måste byta fil åt vänster för att istället ta en annan väg (paralell sådan). Jag blinkar vänster och passar, när det uppstår en lucka, på att byta fil. Halvvägs över i filen hör jag ett våldsamt tutande och en blå Ford, personbil, försöker göra sig hörd. Han vill komma före mig på vägen. Jag låter honom köra fram så att han tror att hans bil kommer förbi min. DÅ! Jag kör fram ytterligare en halv meter vilket gör det omöjligt för honom att köra om mig. Min bil står nu snett framför hans och vi tittar på varandra. Mannen är runt 40, lite skägg, en ny telefon vid kinden och stirrar som om jag hade spraymålat hela hans hockeyutrustning med valfri ej så klädsam färg. Jag anstränger mig för att lägga på den absolut barnsliga, oskyldiga, min jag har (detta blir svårare för vart år som går men när rätt situation uppstår går det med blixtens hastighet), tittar honom djupt i ögonen och räcker upp två långfingrar. detta pågår under kanske tre-fyra sekunder och jag kan verkligen se hur hela hans manlighet får sig en sån jävla smocka vilket gör honom än mer förbannad. Jag styr sedan bilen framåt och vi har sådan tur att vi får stå med bilarna bredvid varandra vid nästa rödljus. Han stirrar som en frustande tjur rakt mot mig och jag kan ju inte göra annat än att le tillbaka, sådär barnsligt överlägset som man brukar göra mot småsyskon i smyg för att retas. Vi släpper inte varandras blickar förrän det blir grönt ljus.

Kärlek


tisdag 15 februari 2011

Nils: Allt nytt är av ondo!

Igår satt jag och tänkte att jag skulle skriva ett slags kärleksbudskap till min arbetskamrat Marcus Sköld. Jag, som strandsatt öbo (på fel sida, ja ni fattar), fick, utan att behöva be eller muta, sovplats hos Marcus och det är inte första gången det händer. Jag tänkte därför skriva något på temat-igår om att om han drar ut i krig så följer jag honom som en hängiven, trofast tjänare. Men. Såklart ett men. Jag har under hela dagen suttit med ett nytt löneprogram och jag tror ärligt talat inte att jag kommer reda ut det här. Efter timmar i telefonsupport med fyra olika personer är jag på ruta minus fem. Nu kanske ni undrar vad det här har med Marcus och men att göra och det ska jag berätta för er. Marcus har varit den person och vars lönekörning jag testat mig fram med. Jag har gjort hans lön ca 25 ggr under dagen och jag har nu börjat reta upp mig något extremt på hans löjligt höga lön och alldeles för få arbetade timmar. Jag kommer inte dra ut i något jävla krig för dig din jävla skithög. Du har förstört min dag.



Kanske också mitt liv.

måndag 14 februari 2011

Nils: Byggidioterna tackar.

Vi vill passa på att tacka för den uppmärksamhet vi fick för vår musikvideo. Flera bloggar har uppmärksammat den och publicerat den som egna inlägg. Vi är mycket glada för den positiva feedback vi fått och vem vet, kanske kommer det något liknande i framtiden.
Tills dess kolla in de fina bloggar som länkat oss.

30+
limpan
toktant
sync
kattsara



Eftersom det är alla hjärtans dag idag så bjuder jag på en spellista som är helt gratis.

onsdag 26 januari 2011