lördag 28 maj 2011

fredag 27 maj 2011

Nils: Marcus i affekt.




Jag har en kär vän här i livet. Han kanske inte är den enda och KANSKE inte heller den närmaste men, still, Marcus Sköld a.k.a. ettgaletgeni, a.k.a.i.d.i.o.t, är min vän. Jag har väl aldrig riktigt erkänt för mig själv att vi blivit så pass nära som vi ändå blivit under senaste åren. Han är ju trots allt fullkomligt vansinnig och min hjärna har ofta valt att exkludera honom från min närmaste krets. Jag är på väg att kapitulera.

Det senaste året har för mig varit en slags ångestkamp med ett arbete som tar alldeles för mycket tid, ger för lite betalt och fördummar både kropp och själ. Jag har gjort en hel del förändringar runt omkring, köpt hus, sagt upp lägenhet, avslutat relationer, sprungit långt och mycket men ändå samma gnagande känsla av tillkortakommande. Var det såhär livet skulle bli? Är det såhär livet ska vara? Dessa är frågor som ekat i mitt huvud ett bra tag nu och det har blivit en självklarhet att jag MÅSTE vidare, "bort från skiten ifrån stan". Så vad gör man? Jo, man sätter sig ner googlar byggingenjörsutbildning, skriver ut ansökningsblankett, bifogar CV och: press send.

Egentligen inget konstigt med det här, jag är ju knappast den enda som vantrivts på sin arbetsplats så pass mycket att man börjat krympa centimeter för centimeter, både fysiskt och mentalt. När jag i alla fall insåg att jag måste bort och verkligen, på riktigt, göra något åt saken har ett slags lugn spridit sig i mig och Marcus har, verkligen lagt märke till det.

Jag skulle vilja påstå att det kännetecknar en god vän, att den lägger märke till när någon är ledsen, glad, upprörd, peppad, nere, förtvivlad, uppriven eller i mitt fall: lugn.
Marcus tog upp det här lugnet för ett tag sedan och ställde mig mot väggen. Han frågade mig om jag var på väg bort. (Lite oklart om han menade över huvud taget eller bara från jobbet inser jag nu, fortfarande lika uppmärksamt) Jag svarade som det var att jag börjat krympa och att jag sökt en utbildning långt bort, att det inte var omöjligt att det skulle ske en förändring ganska snart. Han nickade eftertänksamt och frågade lite lösa obetydliga frågor om ditt och datt varpå han ställde en fråga som jag, så här i efterhand, önskar att jag fintat bort, men hur skulle jag kunnat veta effekten? Frågan löd: Var exakt finns den här utbildningen? Jag svarade som det var att Göteborg var staden det handlade om. Marcus fick något svart i blicken och knöt näven i luften, tittade mig djupt i ögonen och sade: "Det här ska vi faan bli två om". Jag undrade ju givetvis vad han menade med det men jag vågade inte riktigt ställa frågan för han såg precis blindgalen ut. Han skrek något om att detta inte skulle bli slutet och vrålade något om Yoko, tvedräkt och sönderfall. Jag fattade det inte riktigt då men förstår det tydligt nu. Han har riktat in sin separationsångest (en känsla jag också känner Marcus, var så säker) på att det skulle vara en tjej som ligger bakom tanken om flykt och förändring. Det här har tagit sig en del märkliga uttryck som jag har haft lite svårt att hantera. Det har skickats en del märkliga brev från Marcus dator till henne samt igår, när jag satt och drack lite te efter en kvälls hårt arbete i grästrimningens tecken, upptäckte att han satt och utgav sig för att vara mig i en diskussion på nätet med förut nämnda, helt underbara bör tilläggas, individ. Jag vet inte vad han skrev men jag misstänker att det var dumt intrigerande. Jag försökte förklara för honom att oavsett den här människans vara eller icke vara så kommer VI inte vara för evigt på just den här platsen. Jag kanske drar till Göteborg, kanske kommer du efter. Han fnyste, vi får väl se sade han och sa återigen att sista ordet inte var sagt. Jag börjar nu frukta för att han även kontaktat skolan ifråga.

Marcus du är min vän och jag uppskattar verkligen ansträngningen du lägger vid att underminera mitt framtida växande. Jag ber dig dock, nu offentligt, att sluta. Förändringen är närstående och en vacker dag är det inte VI, här, längre. Då kommer du, och även jag, önska att vi lagt vår sista tid tillsammans på något som bringar trevligare minnen. Marcus min vän.
Jag älskar dig.


tisdag 17 maj 2011

Nils: Marcus lost it.



Är det rent vansinne vi ser i hans ögon? Jag tycker nog det.

onsdag 11 maj 2011

Nils: Jag bygger fult.

Det slår mig ibland att jag bygger fult. Inte så att jag är en usel hantverkare men jag tycker ofta det ser för jävligt ut. Jag kan inte erinra mig att jag någon gång, i mitt jobb, byggt något jag tyckt varit riktigt fint. Varför har alla människor så vedervärdig smak när det kommer till materialval? Jag antar att jag kanske kliver på ett par nyrenoverade tår här men fy fan jag är trött på vita stora plattor i ett badrum. Jag fullkomligt hatar denna likriktade trend. Och den tar ALDRIG slut. Alla ska ha skiten. Det är därför jag väljer att leva utan badrum. Det är tvättfat och passa på när det regnar som gäller för min del.

Det tar emot att säga det men Marcus har ett väldigt fint badrum. Besök honom gärna för att se hur det SKA se ut. Jag skulle vilja visa en bild men jag är rädd för min påverkan på Sveriges befolkning när det gäller inredningstrender. Lägger jag upp en bild och säger att det är så det ska se ut då ska ju ALLA ha det så. Så kan vi ju inte ha det. Men besök gärna Marcus, han har öppet 24/7.

Ibland är det jobbigt när människor lyssnar för mycket på vad jag säger.

Nu ska jag dricka kaffe.

måndag 9 maj 2011

onsdag 4 maj 2011

Marcus: Radioterror - en antologi

Nu blir det allvar. För nu ska vi tala om ett störande inslag i arbetsmiljön som övertrumfar alla vassa föremål, kapande maskiner och asbestdrivor med hästlängder. Inte sällan hamnar jag och mina tappra gossar på större arbetsplatser, så kallade "byggen" där det tycks vara obligatoriskt med minst en kraftfull radioanläggning i varje rum som, med volymen fixerad på max låter reklamradion ha herraväldet över luftrummet. Inte sällan vaktas dessa installationer av muskelärt och numerärt överlägsna styrkor från allehanda menlösa hantverkarskrån. Dessutom har reklamradio en fasansfull förmåga att tränga igenom bergsborrar, motorer och hörselskydd och vidare in i ett försvarslöst medvetande. Här följer en selektiv summering av de värsta av de värsta:


The Voice

Kännetecken: Autotune, USA på svenska.

Förekomst: På klubben. I gymmet. I BMW 323 med tonade rutor. Fritidsgården. Där det förekommer turre bling-bling, vita jeans och klibbigt hår.

Beskrivning: Det är urbant, det är nere med gatan och kidsen. Det är South beach L.A. via da club och vidare ut till Skärholmen. Det här är en tummelplats för allt som är fult, futtigt och andefattigt från den amerikanska urbankulturen. Tänk er det sämsta från MTV och låt sen Ussher lägga en högstämd autotune över alltihop och vi börjar närma oss. The Voice är den kanal som ligger i bräschen när det gäller att sudda ut gränsen mellan reklam, musik och innehåll.


Riks FM - bäst musik just nu?

Kännetecken: Idol. Schlageryra året om. Hitlisteproduktioner efter formulär 1A enligt löpande band - principen.

Förekomst: Hos frissan. I gallerian. I alla sammanhang där det förekommer Gula blend och hårspray.

Beskrivning: Braksvennigt, hurtigt kallprat varvas med reklam och Idolsinglar och ännu mera reklam för just nästa stora skivsläpp från årets Idolskörd. Formatet bygger på en psykisk utnötningstaktik som slår andan ur mig redan efter tio minuter. Om det här hade varit godkänt som militär förhörsmetod hade man kunnat stänga ner Guantanamofängelset innan det ens var färdigbyggt. Riks FM är, förutom sin militära potential även det officiella soundtracket till Farsta.


Bandit Rock

Kännetecken: Allt som är ett hån mot begreppet rockmusik.

Förekomst: Kellys. Storbyggen. Varhelst det finns tråkiga verkstadsmiljöer fyllda med snubbar, bockskägg och tatueringar som var obeskrivligt töntiga redan på idéstadiet.

Beskrivning: Ett givet och högljut örongodis för alla som tycker att de senaste tio-femton årens utveckling inom amerikansk FM-rock har varit positiv. Återigen har vi att göra med ett koncentrat av allt som är fult, futtigt och andefattigt från USA. Fast utövarna i det här fallet är vita.
Här blandas nu-metal, överproducerad radiorock, Takida och andra likvärdiga ljudformationer som gör livet lite mindre värt att leva med en konstlad och pubertal grabbighet så fanatiskt urbota löjlig att jag vill hugga av mig kuken, köra upp den i arslet och ägna resten av mitt liv åt att leva som Maria från Sound Of Music i ren protest. Ussher - kom tillbaka, allt är förlåtet!

Puh, jag tror vi får runda av här för nu börjar jag få ont om invektiv. Känns ändå skönt att ha spjälkat upp allt det här eländet. Kanske finns det fler som drabbats och som delar min vånda över de dagliga audionala våldtäkterna? De säger ju att man inte kan komma vidare i sin egenterapi förens man satt ett namn på sin fiende, och det stämmer nog, även om researchen för dagens inlägg åter kastat mig handlöst ner i en brådjup alkoholism.

tisdag 3 maj 2011

Marcus: Ta hand om dig

Vi får ofta in frågor rörande vilka produkter jag använder. Hur jag, det tidvis stressiga och omständliga arbetet till trots lyckas behålla både lyster och fräschör. Det är egentligen ganska enkelt:

Jag börjar oftast dagen med att lägga på en tunn foundation av Hiltifett. (Tänk, jag och min favvomaskin använder samma produkt, fniss fniss). Sen lokaliserar jag någon riktigt ingrodd krypgrund under kulvertarna nere i T-banan. Helst ska den innehålla riktigt sprött byggdamm och luft som inte vädrats på duktiga två decennier. Där brukar jag sedan krypa ner och böka om riktigt ordentligt med hammarborren på högsta varv så allt gammalt ovädrat damm far runt som en tromb och bildar en tunn hinna med jämngrått sediment över hela kroppen. Sen låter ja bara svetten och mina övriga utsöndringar i lugn och ro få härda samman de två komponenterna till en spröd patina. Svårare än så behöver det inte vara.

Just den här looken "gruvbrand/olycka i smörjgrop" har ju blivit lite av mitt signum. Trivs jättebra och den är heller inte särskilt svår eller arbetsam att få till. Enda nackdelen är att jag vid utdraget övertidsarbete tenderar att börja flagna. Fast har en lösning på gång i form av en moisturizer jag gjort själv på alkogel och våtservetter.

Billigt. Naturligt. Fräscht.