fredag 27 maj 2011

Nils: Marcus i affekt.




Jag har en kär vän här i livet. Han kanske inte är den enda och KANSKE inte heller den närmaste men, still, Marcus Sköld a.k.a. ettgaletgeni, a.k.a.i.d.i.o.t, är min vän. Jag har väl aldrig riktigt erkänt för mig själv att vi blivit så pass nära som vi ändå blivit under senaste åren. Han är ju trots allt fullkomligt vansinnig och min hjärna har ofta valt att exkludera honom från min närmaste krets. Jag är på väg att kapitulera.

Det senaste året har för mig varit en slags ångestkamp med ett arbete som tar alldeles för mycket tid, ger för lite betalt och fördummar både kropp och själ. Jag har gjort en hel del förändringar runt omkring, köpt hus, sagt upp lägenhet, avslutat relationer, sprungit långt och mycket men ändå samma gnagande känsla av tillkortakommande. Var det såhär livet skulle bli? Är det såhär livet ska vara? Dessa är frågor som ekat i mitt huvud ett bra tag nu och det har blivit en självklarhet att jag MÅSTE vidare, "bort från skiten ifrån stan". Så vad gör man? Jo, man sätter sig ner googlar byggingenjörsutbildning, skriver ut ansökningsblankett, bifogar CV och: press send.

Egentligen inget konstigt med det här, jag är ju knappast den enda som vantrivts på sin arbetsplats så pass mycket att man börjat krympa centimeter för centimeter, både fysiskt och mentalt. När jag i alla fall insåg att jag måste bort och verkligen, på riktigt, göra något åt saken har ett slags lugn spridit sig i mig och Marcus har, verkligen lagt märke till det.

Jag skulle vilja påstå att det kännetecknar en god vän, att den lägger märke till när någon är ledsen, glad, upprörd, peppad, nere, förtvivlad, uppriven eller i mitt fall: lugn.
Marcus tog upp det här lugnet för ett tag sedan och ställde mig mot väggen. Han frågade mig om jag var på väg bort. (Lite oklart om han menade över huvud taget eller bara från jobbet inser jag nu, fortfarande lika uppmärksamt) Jag svarade som det var att jag börjat krympa och att jag sökt en utbildning långt bort, att det inte var omöjligt att det skulle ske en förändring ganska snart. Han nickade eftertänksamt och frågade lite lösa obetydliga frågor om ditt och datt varpå han ställde en fråga som jag, så här i efterhand, önskar att jag fintat bort, men hur skulle jag kunnat veta effekten? Frågan löd: Var exakt finns den här utbildningen? Jag svarade som det var att Göteborg var staden det handlade om. Marcus fick något svart i blicken och knöt näven i luften, tittade mig djupt i ögonen och sade: "Det här ska vi faan bli två om". Jag undrade ju givetvis vad han menade med det men jag vågade inte riktigt ställa frågan för han såg precis blindgalen ut. Han skrek något om att detta inte skulle bli slutet och vrålade något om Yoko, tvedräkt och sönderfall. Jag fattade det inte riktigt då men förstår det tydligt nu. Han har riktat in sin separationsångest (en känsla jag också känner Marcus, var så säker) på att det skulle vara en tjej som ligger bakom tanken om flykt och förändring. Det här har tagit sig en del märkliga uttryck som jag har haft lite svårt att hantera. Det har skickats en del märkliga brev från Marcus dator till henne samt igår, när jag satt och drack lite te efter en kvälls hårt arbete i grästrimningens tecken, upptäckte att han satt och utgav sig för att vara mig i en diskussion på nätet med förut nämnda, helt underbara bör tilläggas, individ. Jag vet inte vad han skrev men jag misstänker att det var dumt intrigerande. Jag försökte förklara för honom att oavsett den här människans vara eller icke vara så kommer VI inte vara för evigt på just den här platsen. Jag kanske drar till Göteborg, kanske kommer du efter. Han fnyste, vi får väl se sade han och sa återigen att sista ordet inte var sagt. Jag börjar nu frukta för att han även kontaktat skolan ifråga.

Marcus du är min vän och jag uppskattar verkligen ansträngningen du lägger vid att underminera mitt framtida växande. Jag ber dig dock, nu offentligt, att sluta. Förändringen är närstående och en vacker dag är det inte VI, här, längre. Då kommer du, och även jag, önska att vi lagt vår sista tid tillsammans på något som bringar trevligare minnen. Marcus min vän.
Jag älskar dig.


14 kommentarer:

Stolpe sa...

Vackert. Ja, jag håller med. Galenskaperna har sin tid. Nu är det kanske dags för genierna att skända någon annan bransch.

Burgschki sa...

Så jävla fint.

Limpy sa...

Det där jävla Göteborg alltså.. Jag hatar det.

Limpy sa...

Men ja, det var fint skrivet. Ni är fina!

Sync sa...

Man blir ju tårögd.
Som göteborgare, man och aktiv i byggbranschem så är sånt här det kanske finaste som finns.

Du är välkommen Nils hit till oss. Här är vi som en enda stor, ordvitsande familj.

http://syncroniseramera.wordpress.com/2011/05/27/idiot-eller-bara-galet-geni/

Anonym sa...

Nej vad roligt!! Hoppas det blir Göteborg. Har också sökt utbildningar där. Och hoppas att Marcus och den nya spännande tjejen kommer till Kolsebro i sommar :)
/Elina

Majlin sa...

Alltså det här med att behöva lämna folk man tycker om kvar är ju endast vidrigt, men ibland måste man ju. Väldigt fint skrivet.

Vi ses bland spårvagnarna!

Nils G sa...

Stolpe: Jag tror inte det finns någon annan bransch för oss. Däremot kanske jag kan komma tillbaka och bossa dig med lite mer kött på benen.

Burgschki: Äh.

Limpy: Vi kommer alltid ha Garbo!

Sync: Vill inte ta ut någon seger i förskott men jag har redan börjat samla ett, i ostkustmått mätt, ganska stort ordvitsförråd. Ser fram mot att få höra lite Kålle o Adahistorier av dig i framtiden. IRL då.

Elina: JAG VET! Så sjukt bra om jag kommer in och du väljer Göteborg. Då har jag i alla fall en partner in crime på det s.k. "bästkusten".
Vad gäller Kolsebro så får vi hålla tummarna för det. När kommer du dit?

Majlin: Just det. DU skulle ju också dit. Göteborg kanske är framtiden ändå? Jag och Marcus har flyttat från varandra förut men ändå hittat tillbaka till varandra. Vissa vänner blir man inte av med. Jag tror det kan vara lika för dig och din sambo? Kärlek på avstånd. Det är rätt fint det med.

Majlin sa...

Jag tror att Göteborg kommer att bli the place to be. Vi ska ju dit liksom. Bara en sån sak.

Distansförhållande med alla sina vänner känns rätt sorgligt men man kan ju åka tåg ganska fort om man längtar ihjäl sig och alla får komma och hälsa på hur ofta de vill. Det ordnar sig!

När flyttar du och har du nånstans att bo?

Anonym sa...

Wiiho hoppas det. Jag kommer nog veckan innan midsommar. Blir riktig midsommar på landet i år. Norge can suck it!

Nils G sa...

Majlin: Precis så. Jag vet ju inte ens om jag flyttar, har ju inte kommit in än men om (och jag hoppas vid allt jag både tror och inte tror på) jag gör det så rör det sig om September. Har ingenstans att bo men sådant löser sig alltid. Dessutom har jag alltid velat bo en tid i en van. Kanske dags för det under sensommaren. En van vid havet liksom. Fränt. Du blir den första som får en invite till min inflyttningsfest.


Elina:
Fan jag som ska på bröllop den helgen (inte jag som ska giftas bort dock). Men vi ses runt omkring allt, visst?

Anonym sa...

Självklart!
/Elina

Limpy sa...

Men alltså, vad har Marcus på tröjan på den nedersta bilden? Är det den där tröjan ni brukar använda som grytlapp?

Nils G sa...

Nej, den är inte lika skitig som den han har på sig där. Jag tror det är vanlig folkskit på den. Han hade precis tömt dasset. Ja du vet ju.