onsdag 31 augusti 2011

En sällsynt skitig vrå, Bagarmossen, Stockholm 20110831

Se där, ett livstecken från Nisse. Bortsprungna katter ropar tillbaks!

För den oinvigde kan jag upplysa om att Nisse från en dag till en annan beslöt sig för att packa ihop sitt och sin nyfunna katt och gå i exil till Östkusten och lämna oss andra i förtret och oreda bland orunkade baljor och oattesterade fakturor och med tiotalet oförrättade gräl dignande i luften.


I början såg jag dit avträde, (jag bara måste få klämma in det ordet. Allt blir ju så mycket roligare om man kostar på sig lite syftesförvirring i språkbruket!) som en seger. Att det enskilt största hindret på min långa och brokiga väg mot stjärnstatus inom svensk byggindustri kastat in handduken och haltat ut på walk over. Det vårades för min kamp och nu låg vägen öppen för en snabb marsch mot ära, framgång och riktigt lukrativa frispel med timrapporter och ackordslöner. Det maktvakuum du lämnade efter dig var som klippt och skuret för att fyllas upp av min fryntliga rondör. Som en handlingsutrymmets onepice figursydd för mig. Jag gnuggade mina händer och mös åt hur jag nu skulle kunna delegera bort samtliga kvarvarande arbetsuppgifter och på heltid ägna mig åt mina stora passioner - fylleri och bedrägeri.

Och ta mig på orden när jag säger att inget skulle göra mig lyckligare än att få gnida en maktfullkomlig framgångssaga i ditt fanflyktiga nylle. Men tyvärr måste jag medge att utvecklingen tagit en betydligt tråkigare omväg.

Har givetvis sett över förutsättningarna för att bygga en katedral av lögner och på den grunden höja mig till skyarna. Men ett så omfattande skrytbygge skulle antagligen fallera under trycket av sin egen tyngd och om inte annat undermineras kraftfullt av mina skvaller- och angiveribenägna kollegor - Sebastian och Robert.

Så du ger mig inget annat val än att bekänna färg, och det är ingen vacker palett jag fått i min hand, det skall gudarna veta. För det första har den arbetsbörda du dumpat i mina händer inte givit mig det manövreringsutrymme jag önskat. Tvärt om har mina beslut och mitt arbete hamnat under luppen hos såväl beställare som chefer. Därför blir jag ständigt ifrågasatt och misstrodd och jag får slita mitt hår för att få alla utlägg och redovisningar att gå ihop. Dessutom har jag beretts det ytterst tveksamma nöjet att agera arbetsledare i ditt ställe. En uppgift varken jag eller de övriga på bygget tycks ta på allvar.

Varje morgon är det samma sak. Jag står jag där vid ritbordet och delar ut arbetsuppgifter med anspänd och ängslig röst. Jag är glåmig, seg och trött som ett uttjänt Hubbabubba. Sebastian står framför mig och bara hånflinar åt mig med sitt onda varggrin för att sedan trippa ut på bygget och göra allt precis exakt tvärt emot mina instruktioner, in i minsta bedrövliga detalj. Och de andra följer glatt hans exempel. Sen får jag ägna resten av dagen åt att bygga och kakla frenetiskt för att ta igen allt de gör fel eller helt enkelt skitit i att utföra. Det säger sig ju självt att med en sån arbetsgång blir det inget utrymme för excesser, utan jag får tillbringa varje vaken minut med att göra det jag avskyr mest av allt i hela det kända universum - manuellt byggnadsarbete.

Så, med allt det här från biktens förödmjukande skamvrå måste jag få ställa frågan - när kan jag räkna med att du är tillbaks?

MVH

Den motvillige verkmästaren Marcus

tisdag 30 augusti 2011

Hägersten, Stockholm, 20110830

Hej Nils

Så sant, vattnet i älven flyter på men i vattnet i Långsjön är det stiltje. Nu i en sinnesfrid som jag inte känt av på tider så känns det som att det är dags att redogöra för mitt uppbrott. För det var ju så som det skedde i mars att jag nästan gick av på mitten av frustration och allmänt jobbhat att jag efter två usla dagar på jobbet gick in till chefen och sade upp mig. Inledde en uppsägningstid som jag avslutade den sjätte maj. Total frihet infann sig. En skön period av stiga upp när jag vill och läsa bok mitt på dagen. Ni gnuggade på som vanligt, du slutade för skolning dock. Svävade iväg till Götet. Marcus och Basse är kvar i träsket. Ett träsk jag nu tillfälligt återbesöker efter en nästan fyra månaders ledighet. För allt blir ju slentrian, även det glada livet på soffan. Så för att åter känna glädjen i mitt privilegierade tillstånd så gick jag med på chefens förfrågan om att hoppa in för Marcus då denne är på en oförtjänt och sen semester. Första dagen rolig, den andra en påminnelse och den tredje blir förmodligen inledningen på en väntan på att åter få hänga av sig blåstället.

Det är också sant, att allt har ett slut. Visst har byggidioternas tid tillsammans i de hjärndödas dal varit fylld av skratt och vansinne men det underliggande missnöjet kunde inte hållas under ytan länge till. Det är dags för Byggidioterna att sätta tänderna i något nytt. Vi får se vart denna förändringens tid leder oss.

/Robert

Lindholmen, Göteborg, 20110830

Hej Marcus!

Det känns som att dagarna bara rinner iväg och att allt för mycket vatten har runnit genom älven här utanför sedan vi senast pratade. Jag vet att jag lämnade er i sticket med orunkade baljor för ett liv i sus och dus men jag hoppas att du/ni kanske i alla fall vill hålla kontakten brevledes.
Alla historier, även de som kanske inte direkt är kantade av solsken, måste ha ett slut och så var det väl även för oss/vi/dom men kanske kan vi i alla fall berätta för varandra hur vi har det nu/idag/för all tid?

För alla dessa år / Nils