tisdag 13 september 2011

Sparbanksvägen, Stockholm 20110913

Tja Griftan!

Nej Nils, min status är fortfarande civil. Efter mitt två veckor och två dagar långa gästspel återfaller jag nu igen till lättja och cynisism. Och detta med glädje. Träffade Marcus idag, han var rödgråten över att livet inte går så bra för honom. Han babblade om livets problem och Elfver och andra skithögar han måste tampas med. Jag lät honom gråta av sig en stund mot min axel varpå jag tecknade åt Basse att dra en roundhousekick i ryggen på an. (det sista var lögn, men det kunde ha varit roligt... sparka på de som ligger va, å sen ett high five liksom) Nåväl, dit jag vill komma är att han inte har någon plan. Inget, han är fast. Han kommer att dö med en murslev i handen och ett vattenpass i... ja, du vet. Du vet de sorgligaste fallen av alkoholister, då en alkis föser en ännu värre alkis i en rullstol över Fruängens torg. Det är Marcus och Basse, och vem det är som sitter i rullstolen är väl ganska klart vid det här laget.

Vad det gäller sidan och Kattens jobb kan jag bara säga att hon är en klippa. (mmm pläd... lissom) Snyggt, jag gillar sleven. Jag ska gästspela i oktober också, kanske hon vill bli min lärling? Jag ska lära henne allt jag kan. Och under de övriga sju och en halv timmarna den dagen får hon ta tag i skiten och informera mig om vad vi egentligen ska göra på det där skitstället.

Hejdårå

Dovas City, Stockholm 20110913

Adressat: Nisse + Katt + udda samling uppstoppade djur


Ritsch, ratsch, fillibom bom bom - i vanlig ordning närmar jag mig er i en lättsam och kamratlig ton innan jag skickar in kavalleriet!

Det glädjer mig att ni funnit ett gemensamt intresse i att vanhedra mördade djur genom att fylla deras innanmäte med allehanda utfyllnadsmassor. Jag har själv närmat mig ämnet genom att försöka tälja en smäcker promenadkäpp av det Kanadagås-huvud som blev över efter förra helgens publika avrättning. (Bild: se tidigare skrivelse från undertecknad)

Anledningen till att jag tvingades iklä mig rollen som djurbödel är den rättshaverism och totala brist på respekt för andras egendom djuren kring min bostad visat mig på sistone. Jag har, på de mest övertydlig vis, förklarat att jag inte vill ha en massa spring och stoj och ätande och skitande på ägorna. Att det här okynneshäckandet under bryggor och det här nattliga ätandet av mina äpplen måste få ett slut. Är så jävla trött på djur. Bara tjuvar, gratisätare och medlöpare hela jävla bunten. Därför fann jag det tvunget att genom en offentlig avrättning statuera ett avskräckande exempel. En sällsynt fräck Kanadagås som i godan ro börjat homestyla sig tillrätta i min båt fick stryka på foten.

Efter avverkad skarprättning kom jag på att huvudet och näbben som blev över skulle kunna utgöra en perfekt bas i en promenadkäpp. Offrade mitt finaste metspö och karvade till en fin bit bambu som jag sedan monterade som skaft. Jag var nöjd och belåten med mitt verk och funderade på vilken av mina outfits näbbkäppen skulle inkorporeras i. Men när allt verkade som bäst började nackkotan mögla och "stöta bort" bambupinnen. Min besvikelse var, som så ofta, monumental och jag förbannade mig själv för att än en gång gått på de bedrägliga ockupanternas spefulla tricks. Dessa kanadagäss.. lika motsträviga och värdelösa i livet som i döden.

Men allt det där har jag lagt bakom mig nu. Jag vänder blad och går, om inte vidare så i alla fall upprätt. På tal om det; du undrade hur jag har det med spriten? Och på den punkten går det skitbra. Nu när jag jobbar självständigt och med egna projekt finns inga angivare eller påbudsivrare eller andra brohuggare som jag måste blidka och smyga för. Därför ligger min konsumtion på en jämn och hög och fin nivå. Det är väl i stort sett det enda som flyter på riktigt bra på det här bygget.

Nu känner jag att kroppen och orden sviker mig, trots att jag inledningsvis hintade om en rungande anstormning mot person och ära och heder. Men jag ber att få återkomma till detta och dina övriga frågeställningar i nästa försändelse, ty nu sviker mig anden och jag är i ärlighetens namn aningen för fyllesenil för att orka hålla mer än två tankar i huvudet samtidigt.

Högdraget men sansat

Marcus

Lindholmen, Göteborg, 201109013

Hej Marcus.

När jag läser ditt brev blir jag full av förundran. Förundran gällande din person och, för all del, ditt ordförråd. Det händer då och då att du gör mig lite häpen med din ordvrängningar och fantasifulla formuleringar. Så verkligen denna gång. Därför har det gått en liten tid, kanske lite väl lång, innan jag väl satt mig ner för att svara dig.
Nåväl.
Det slår mig att du, när du i pressat läge, skall svara på mina frågor använder dig av ett språkbruk lite som en härskarteknik. Jag ville inte på något sätt raljera över ditt yrkesval (som jag anser bestämt är livslångt) men kanske provocera lite för att få ut någon form av substans men vad jag möts av är någon hopdiktad avhyvling som skulle få självaste Jan Guillou imponerad. Hur tänker du? Vad vill du? Jag förstår att ditt språkbruk är någon slags svarsmekanism för jag antar att du inte på riktigt ifrågasätter förkovrande i form av studier? Samtidigt känner jag ju dig så pass väl att jag vet att de ord som frekvent rinner ur din mun är fitta, knulla, kuk, gubbråtta eller liknande. Jag vill också rätta dig på några punkter gällande de studier du löjeväcker i ditt brev.

1. Min byggutbildning är på Yrkeshögskolan och inte universitetet.
2. Utbildningstiden är 2 år och inte 3.
3. Du har inte jobbat 7 år i byggbranschen. Så vitt jag vet ljög du in dig som förman på något bygge i Norge redan år 2000 och innan det? Ja det där vet ju bäst själv.
4. Jag har inte bestämt mig för att cementeras in i byggbranschen i och med att jag pluggar utbildningen. Jag hoppade på en kurs i ekonomisk historia på universitetet förra veckan. Varför? För att bredda min perspektiv som du så fint uttryckte det.

Jag förstår inte riktigt tanken med att du drar ner Robert i den här smutsen också men jag antar att din avund mot att vi gått vidare i livet (lite oklart när det kommer till Robert kanske) gör sig gällande. Jag pratade med Robert i veckan och det LÄT som att han faktiskt gått vidare trots sitt gästspel i din frånvaro. Du kanske sitter på närmare info där?

Jag frågade om Basse i mitt tidigare brev. Hur mår han? Vad är hans planer? Han pratade om att gå till sjöss. Hur blev det med det?

Jag gillade för övrigt din analys av Saras arbete med sidan. Där håller jag med dig fullständigt.

De "stora grejer på lut" som du hintar om lämnar jag därhän. Jag tror inte ett ögonblick på att det ligger någon sanning i det utan ser det som ett ganska välartat försök att skifta fokus.

Någonstans saknar jag dig, käre vän, men just nu har jag inga som helst problem med det. Jag skulle dock uppriktigt veta hur du egentligen mår och om du får någon rätsida på tillvaron. Kan du hålla dig från spriten? Jag hoppas verkligen det. Motorsågar och Marinella är ingen vidare kombo. Om du frågar mig dvs.

Jag har för övrigt utökat min djursamling något, eller jag kanske ska säga vår, katten är ganska drivande i just den här frågan. En grävling och ett par inglasade ormar är på ingång. Jag ser på bilden du skickar med att du också samlar. Har du någon kontakt som sitter på något guldkorn? Jag skulle verkligen vilja ha en uggla, allra helst en järv.

torsdag 8 september 2011

Ekerö Stockholm 20110908




Nisse

Jag ska försöka ha överseende med den nedlåtande och raljanta ton som genljöd hela din förra skrivelse. Försöka att inte hemfalla till samma låga nivå utan hålla mig till takt och ton i både ordval och tilltal. Men jag kan i det här läget inte lova nånting känner jag.

Fast innan vi tar itu med ditt sorgliga kapitel vill jag passa på att ge en rungande eloge till Katten Sara, som gjort ett så utomordentligt fint arbete med bloggens layout! Dess yttre kvalitéer står i talande kontrast till dess inre.

Vidare nu.

Det glädjer mig, om än med minsta möjliga marginal på känsloskalan, att du funnit mening och glädje i att djupstudera byggnadskonstens alla mysterier och vrår på Universitetet. Har själv lite svårt att förstå hur man frivilligt väljer att fördjupa sig i den mentala fotboja som är byggbranschen. Lite nyfiken på hur resonemanget ljöd när du kom fram till att ta ytterligare ett kliv ner i smeten:

Jo, så att det här med kakel och tegel och bruk och slabb och kladd är ju så pass spännande att man absolut vill veta mer om hur det fungerar och om det kommer sitta ihop eller falla isär och i så fall när och all den inneboende spänning som ryms däremellan..?

Känner hur det nöter på mina körtlar att ens överblicka den här läroplanen. Magnituden av tristess är i det närmaste ogreppbar. Låter mer som ett uthållighetsprov värdigt en sällsynt förhärdad indisk fakir än något man frivilligt skulle binda sig vid över tre år. Men det är klart, jag är ju på inga vägar i närheten av lika cementerad i den här branschen som du och Robert är. Mina perspektiv är väl i vanlig ordning i bredaste laget för att kunna appliceras på ert fall. För er kanske det här är den enda naturliga fortsättningen på ett liv kantat av sten och stänger, plintar och fundament; ritningar och pulverkaffe, översitteri och apati, fluorescerande västar och knallgula störtkrukor. Jag har ju bara klivit ner i det här kärret på blixtvisit för att hålla kronofogden borta i väntan på mitt stora genombrott. Min avund inför din akademiska bana är därför fullkomligt obefintlig. Och här kommer ni såklart sättandes med att sju år inte riktigt kan kallas för en blixtvisit, så jag går händelserna i förväg och gör det åt er, och vill samtidigt slänga med en hint om att jag har stor grejer på lut och om allt bara går i lås så ser ni snart inte röken av mig. En annan kommer beredvilligt kliva åt sidan.



Högaktningsfullt

Marcus

fredag 2 september 2011

Lindholmen, Göteborg, 20110902

Hej Marcus och Robert.

Trevligt att höra från er och att ni mår väl?

Jag förstår inte riktigt men av breven att döma så är du, Robert, tillbaka på jobbet? Hur kunde det gå så fel? Jag trodde vi lagt detta bakom oss. Måste jag ändra din titel till arbetare nu? Känns så jävla våren 2011 om du frågar mig. Du skriver att det är dags för Byggidioterna att sätta tänderna i något nytt och med det menar du väl plural. Eller?

När jag slutade hos er(!) förutspådde jag ett kaos utan dess like och en ansvarsflykt vilken motsvarigheten kanske aldrig sett dagens ljus. Det glädjer mig att se att jag inte var inne på helt fel linje. Jag vill höra mer om era professionella och, för all del personliga, misslyckanden. Hur går det med Basse? Har han fått tummen ur röven med busskortet, förlåt, körkortet än?

Jag har precis hoppat på min byggutbildning, ja man kan utbilda sig inom yrket, och det går bra. Vi räknar, räknar, räknar och räknar. Jag hade inte räknat (!) med att intelligensnivån skulle öka avsevärt runt omkring mig i och med bytet av miljö men där misstog jag mig grovt. De här människorna kan faktiskt BÅDE plus och minus, mao inget för er grabbar.

Marcus. Det finns ett sätt att leva med det ansvar som arbetsledarrollen tvingar på en och det är att faktiskt jobba. Du borde prova. Det känns mycket lättare när dagen är slut om man faktiskt utfört något. Jag menar de där sittfeta timmarna, hukandes under instrumentbrädan i Jumpyn, KAN ju bytas ut mot lite plattsättning eller för all del ordergivning.

För övrigt var det trevligt med ordleken du (Marcus) ägnade dig åt i brevet. Jag var nästan säker på att det var jag som flyttat till Göteborg men det verkar som jag hade fel.

Er tillgivne vän / Nils

Ps. Vad tycker ni om kattens jobb med sidan? Det är nästan så Marcus ser lite snyggare ut bara därför.
Ds.