BYGGIDIOTERNA

Ekonomiska Biblioteket, Göteborg, 20120116

2012-01-16T19:40:00.000+01:00

Kapitel III i min uppläsning av en kakelsättares eftermiddag.

Göteborg, Norra Älvstranden 20120109

2012-01-09T15:42:00.000+01:00

Kapitel II

Lindholmen, Göteborg, 20120104

2012-01-04T13:53:00.002+01:00

Mitt nyårslöfte detta år är att för er läsa den trevliga romanen En kakelsättares eftermiddag för er. Den är skriven av Lars Gustafsson. Ta er tid och följ denna uppläsning.

Jag läser här kapitel I: Samlade arbeten.

Lindholmen, Göteborg, 20120103

2012-01-03T14:43:00.003+01:00

Gott nytt kära vänner!

Igår var jag tvungen att åter skiljas från ett par av mina kalsonger då det uppstått ett väldigt hål precis där man tar tag för att undvika att visa för mycket av sina skinkor och området där emellan. Kalsonger är det klädesplagg som klamrar sig fast längst i garderoben av alla sorter som jag brukar på min kropp. Det är möjligt att det här är av tveksamt intresse för samtliga som läser den här bloggen men jag bara måste få det ur mig.

Jag köper sällan kalsonger men äger ändå säkert över femtio par. Som barn vet jag inte var kalsongerna kom från men jag misstänker starkt att Josefssons eller Ellos kan varit källan, möjligtvis, men tveksamt, Rotboden eller Domus i Åtvidaberg. När sedan självbestämmandet gjorde sitt inträde i mitt liv, dvs vid arton års ålder då jag började på läroverket i Norrköping, började jag köpa kalsonger efter s.k. eget huvud. Mina första inköp är, om jag inte missminner mig, ett par svarta, ganska slappa, boxershorts från H&M av ganska usel kvalitet. De var sköna till en början men bars bäst utan någon byxa över. Jag gick genast över till att köpa de rutiga boxershorts som säljs i par på H&M och så har gjorts sedan i alla fall år 2000.
Det var ett par av dessa som jag tvingades slänga igår. Ett par blåvitrutiga med precis lagom storlek för maximal komfort. Om jag minns det hela rätt så köptes dessa i par med ett par rödavartrutiga som jag fortfarande har i mitt kalsongstall. Dessa är lite mindre frekvent använda då de är s.k. eventkalsonger men egentligen ett par vanliga julkalsonger. Jag bävar inför den stund då jag inser att jag måste göra mig av med även dem. Jag återkommer alltid till att köpa dessa parrutiga kalsonger men jag inser ju att tiden håller på att springa ifrån dem.

Jag rör mig idag helst i briefs men köper ändå gärna boxervarianten av någon outgrundlig anledning. Varje gång jag sätter min fot i London (d.v.s. 3ggr) måste jag köpa ett par boxershorts på något slags japanskt H&M som är så pass stora att både jag och mina bröder får plats i dem på samma gång (ja vi har provat och vi är fem till antalet). Anledningen till detta tvångsmässiga beteende är antagligen för att jag sedan skall kunna säga: "de här har jag köpt i Löndön, de är assköna. Var? På något slags japanskt H&M tror jag".

Under en period köpte jag på mig ett gäng kalsonger av märket Björn Borg, ni vet de där som det står Björn Borg på runt hela midjeresåren. Asfula, skittöntiga och lite bögiga (alltså, bara för att klargöra, så har jag har inget mot bögar så länge de inte stöter på mig), (eftersom jag är av den ängsliga typen så vågar jag inte köra Kaufmangrejen fullt ut, alltså var föregående parentes en parafras på ett gammalt homofobiskt uttryck).

Vidare köpte jag vid ett tillfälle ett par gråa briefs på Coop Forum Västberga i Stockholm. Jag tror att det kan varit extrapris och att de kostade 49.50 kr. Alltså för bägge. Sjukt bra pris men en ganska ful kalsong. Jag skulle vilja hävda att detta par är det jag använt allra minst. Under en period köpte jag märkeskalsonger på någon slags outlet norr om Stockholm. Man kunde under en kort period köpa tre par för priset av ett. Detta gjorde att jag kom över ett gäng bra kvalitetskalsonger för ett mycket lågt pris. Jag är tacksam för det. Sista paren jag köpte var på American Apparel. En klassisk brief och m.a.o. en ganska gubbig kalsong. Snart fyller jag 30 år.

När man bloggar sällan är det viktigt att välja ämne med omsorg.

/NG

Söderort Stockholm 2011-12-20

2011-12-20T20:40:00.003+01:00

Nisse

Din tindrande och stämningsfulla julhälsning togs emot med glädje. Att vare sig jag eller Sebastian bemödat oss med ett svar är anmärkningsvärt och ytterligare en intäkt på den loja och karaktärslösa hållning som numera är legio på det här bygget. Vi befinner oss i en strävsam dag-för-dag tillvaro som inte bjuder många stunder till kontemplation och sociala åtaganden. Som underställda daglönare är vi slavar under verksamhetsårets järnhårda kalenderbeting. Det är dagar ut och veckor in med staplar och diagram som ska uppfyllas med motsvarande mängd arbetsresultat och besiktningsklara objekt. En tillvaro fjärran från sus och dus som i det göteborgska student- och societetsliv du uppehåller dig i.

Nu märker jag hur det här börjar låta mer och mer som en lätt förorättad klagosång, och det var verkligen inte meningen. Men vanans makt är stor och jag behöver en liten startsträcka innan jag kan bryta upp med mitt automatiserade jämmer och gå vidare in på oväsentligheterna.

Jag och Sebastian har i veckan varit föremål för företagshälsovårdens granskande organ! Jo tack. Vi fick, förutom att lämna blod och kiss i en burk (ej samma), samtala med en snäv doktor och svara på en massa frågor. Sen blev vi utvärderade.

Förutom de sen länge etablerade yrkesrelaterade åkommorna såsom stenlunga, ledstelhet och gikt fick vi även ett par nya punkter vardera i protokollet. Jag, som redan innan lagt mig till med en hård och obeveklig Errol Flynn/Lennart Hyland approach, och därvid en livsföring med samma nitiska självbevarelsedrift som hos en målsökande missil, möttes av en uppgivet rynkad panna och glasögon nedlagda i en allvarsam gest. Sebastian, som föredrar att inta sina sockerarter i ojäst form fick även han en och annan allvarsam reprimand. Domen var bestämd och eftertrycklig - sluta bete er som en spritkåt femtonåring/sockerdopad tioåring med frispel på ett barnkalas!

Fast vi hade läst på innan och kommit på att hela utövningen var belagd med tystnadsplikt så vi tog det hela med lugn och behärskning - Va tänker du göra åt det då, böggubbe?

Nä, just det. Här jobbar vi på vårt sätt. Vi blev hemskickade och doktorn lovade höra av sig när han var färdig med blodet och kisset. Nästa dag var allt som vanligt igen. Och tragiskt nog var det här lite av en höjdpunkt på den gångna säsongen. Och med det sagt kan du kanske förstå att vår tystnad snarare vittnar om ett obefintligt rapportunderlag än en avig och okamratlig inställning.

/Marcus

Norra Älvstranden 20111213, Jul jul, jul jul jul jul, glans över...

2011-12-13T12:31:00.004+01:00

Hej grabbar.

Tänkte att jag skulle skicka en liten hälsning såhär mitt i luciafirandet.
Kom att tänka på er och kivet över vem som skulle vara Lucia förra året. Vem kunde tro att Basse skulle ha så långa naglar och att de kunde gräva så djupt? Jahaa, se minnen. Men vi ska inte se tillbaka, nej, blicka framåt är bättre. Snart är julen här och då kanske ni slipper se varandra några dagar och det kan väl vara värt att fira.

Jag vill i alla fall hälsa en glad Lucia och samtidigt skicka med en passande playlist inför det som komma skall. För att komma i stämning som man säger. Det går bra att plocka den här.

Ps. Jag är lite ledsen över att slippa julfirandet på förrådet.

Uppdatering: Jag glömde berätta att jag också ska på julfirande. Sync har en liten tillställning här i Göteborg. Det är inget speciellt bara 180 gäster. Sa jag att Göteborgs statsarkitekt troligtvis kommer vara där? Men som sagt det är nog ungefär som på förrådet. Hälsa Ronny!
Ds.

Göteborg, Norra Älvstranden 201111227

2011-11-27T12:01:00.003+01:00

Jag fick låna pengarna av Marcus och jag är nu hans knähund. Jag vet egentligen inte vad som är värst: kronofogden eller Marcus. Kronofogden skulle i alla fall inte tvinga ut mig att sanera hans gamla nedpissade sängkammare i Bagis. Jaja, jag sätter på klädnypan på näsan och dyker in. Hej så länge.

/Nils

Norra Älvstranden 20111125

2011-11-26T00:23:00.002+01:00

Jag måste låna pengar av Marcus.

Jag vill helst inte prata om det.

/Nils

Sparbanksvägen, Stockholm 20110913

2011-09-13T20:31:00.002+02:00

Tja Griftan!

Nej Nils, min status är fortfarande civil. Efter mitt två veckor och två dagar långa gästspel återfaller jag nu igen till lättja och cynisism. Och detta med glädje. Träffade Marcus idag, han var rödgråten över att livet inte går så bra för honom. Han babblade om livets problem och Elfver och andra skithögar han måste tampas med. Jag lät honom gråta av sig en stund mot min axel varpå jag tecknade åt Basse att dra en roundhousekick i ryggen på an. (det sista var lögn, men det kunde ha varit roligt... sparka på de som ligger va, å sen ett high five liksom) Nåväl, dit jag vill komma är att han inte har någon plan. Inget, han är fast. Han kommer att dö med en murslev i handen och ett vattenpass i... ja, du vet. Du vet de sorgligaste fallen av alkoholister, då en alkis föser en ännu värre alkis i en rullstol över Fruängens torg. Det är Marcus och Basse, och vem det är som sitter i rullstolen är väl ganska klart vid det här laget.

Vad det gäller sidan och Kattens jobb kan jag bara säga att hon är en klippa. (mmm pläd... lissom) Snyggt, jag gillar sleven. Jag ska gästspela i oktober också, kanske hon vill bli min lärling? Jag ska lära henne allt jag kan. Och under de övriga sju och en halv timmarna den dagen får hon ta tag i skiten och informera mig om vad vi egentligen ska göra på det där skitstället.

Hejdårå

Dovas City, Stockholm 20110913

2011-09-13T16:41:00.004+02:00

Adressat: Nisse + Katt + udda samling uppstoppade djur

Ritsch, ratsch, fillibom bom bom - i vanlig ordning närmar jag mig er i en lättsam och kamratlig ton innan jag skickar in kavalleriet!

Det glädjer mig att ni funnit ett gemensamt intresse i att vanhedra mördade djur genom att fylla deras innanmäte med allehanda utfyllnadsmassor. Jag har själv närmat mig ämnet genom att försöka tälja en smäcker promenadkäpp av det Kanadagås-huvud som blev över efter förra helgens publika avrättning. (Bild: se tidigare skrivelse från undertecknad)

Anledningen till att jag tvingades iklä mig rollen som djurbödel är den rättshaverism och totala brist på respekt för andras egendom djuren kring min bostad visat mig på sistone. Jag har, på de mest övertydlig vis, förklarat att jag inte vill ha en massa spring och stoj och ätande och skitande på ägorna. Att det här okynneshäckandet under bryggor och det här nattliga ätandet av mina äpplen måste få ett slut. Är så jävla trött på djur. Bara tjuvar, gratisätare och medlöpare hela jävla bunten. Därför fann jag det tvunget att genom en offentlig avrättning statuera ett avskräckande exempel. En sällsynt fräck Kanadagås som i godan ro börjat homestyla sig tillrätta i min båt fick stryka på foten.

Efter avverkad skarprättning kom jag på att huvudet och näbben som blev över skulle kunna utgöra en perfekt bas i en promenadkäpp. Offrade mitt finaste metspö och karvade till en fin bit bambu som jag sedan monterade som skaft. Jag var nöjd och belåten med mitt verk och funderade på vilken av mina outfits näbbkäppen skulle inkorporeras i. Men när allt verkade som bäst började nackkotan mögla och "stöta bort" bambupinnen. Min besvikelse var, som så ofta, monumental och jag förbannade mig själv för att än en gång gått på de bedrägliga ockupanternas spefulla tricks. Dessa kanadagäss.. lika motsträviga och värdelösa i livet som i döden.

Men allt det där har jag lagt bakom mig nu. Jag vänder blad och går, om inte vidare så i alla fall upprätt. På tal om det; du undrade hur jag har det med spriten? Och på den punkten går det skitbra. Nu när jag jobbar självständigt och med egna projekt finns inga angivare eller påbudsivrare eller andra brohuggare som jag måste blidka och smyga för. Därför ligger min konsumtion på en jämn och hög och fin nivå. Det är väl i stort sett det enda som flyter på riktigt bra på det här bygget.

Nu känner jag att kroppen och orden sviker mig, trots att jag inledningsvis hintade om en rungande anstormning mot person och ära och heder. Men jag ber att få återkomma till detta och dina övriga frågeställningar i nästa försändelse, ty nu sviker mig anden och jag är i ärlighetens namn aningen för fyllesenil för att orka hålla mer än två tankar i huvudet samtidigt.

Högdraget men sansat

Marcus

Lindholmen, Göteborg, 201109013

2011-09-13T12:51:00.003+02:00

Hej Marcus.

När jag läser ditt brev blir jag full av förundran. Förundran gällande din person och, för all del, ditt ordförråd. Det händer då och då att du gör mig lite häpen med din ordvrängningar och fantasifulla formuleringar. Så verkligen denna gång. Därför har det gått en liten tid, kanske lite väl lång, innan jag väl satt mig ner för att svara dig.
Nåväl.
Det slår mig att du, när du i pressat läge, skall svara på mina frågor använder dig av ett språkbruk lite som en härskarteknik. Jag ville inte på något sätt raljera över ditt yrkesval (som jag anser bestämt är livslångt) men kanske provocera lite för att få ut någon form av substans men vad jag möts av är någon hopdiktad avhyvling som skulle få självaste Jan Guillou imponerad. Hur tänker du? Vad vill du? Jag förstår att ditt språkbruk är någon slags svarsmekanism för jag antar att du inte på riktigt ifrågasätter förkovrande i form av studier? Samtidigt känner jag ju dig så pass väl att jag vet att de ord som frekvent rinner ur din mun är fitta, knulla, kuk, gubbråtta eller liknande. Jag vill också rätta dig på några punkter gällande de studier du löjeväcker i ditt brev.

1. Min byggutbildning är på Yrkeshögskolan och inte universitetet.
2. Utbildningstiden är 2 år och inte 3.
3. Du har inte jobbat 7 år i byggbranschen. Så vitt jag vet ljög du in dig som förman på något bygge i Norge redan år 2000 och innan det? Ja det där vet ju bäst själv.
4. Jag har inte bestämt mig för att cementeras in i byggbranschen i och med att jag pluggar utbildningen. Jag hoppade på en kurs i ekonomisk historia på universitetet förra veckan. Varför? För att bredda min perspektiv som du så fint uttryckte det.

Jag förstår inte riktigt tanken med att du drar ner Robert i den här smutsen också men jag antar att din avund mot att vi gått vidare i livet (lite oklart när det kommer till Robert kanske) gör sig gällande. Jag pratade med Robert i veckan och det LÄT som att han faktiskt gått vidare trots sitt gästspel i din frånvaro. Du kanske sitter på närmare info där?

Jag frågade om Basse i mitt tidigare brev. Hur mår han? Vad är hans planer? Han pratade om att gå till sjöss. Hur blev det med det?

Jag gillade för övrigt din analys av Saras arbete med sidan. Där håller jag med dig fullständigt.

De "stora grejer på lut" som du hintar om lämnar jag därhän. Jag tror inte ett ögonblick på att det ligger någon sanning i det utan ser det som ett ganska välartat försök att skifta fokus.

Någonstans saknar jag dig, käre vän, men just nu har jag inga som helst problem med det. Jag skulle dock uppriktigt veta hur du egentligen mår och om du får någon rätsida på tillvaron. Kan du hålla dig från spriten? Jag hoppas verkligen det. Motorsågar och Marinella är ingen vidare kombo. Om du frågar mig dvs.

Jag har för övrigt utökat min djursamling något, eller jag kanske ska säga vår, katten är ganska drivande i just den här frågan. En grävling och ett par inglasade ormar är på ingång. Jag ser på bilden du skickar med att du också samlar. Har du någon kontakt som sitter på något guldkorn? Jag skulle verkligen vilja ha en uggla, allra helst en järv.

Bifogar en bild på familjen. Katten och räven. Ett riktigt rövargäng!

Finaste gänget.

Ekerö Stockholm 20110908

2011-09-08T11:19:00.003+02:00

Nisse

Jag ska försöka ha överseende med den nedlåtande och raljanta ton som genljöd hela din förra skrivelse. Försöka att inte hemfalla till samma låga nivå utan hålla mig till takt och ton i både ordval och tilltal. Men jag kan i det här läget inte lova nånting känner jag.

Fast innan vi tar itu med ditt sorgliga kapitel vill jag passa på att ge en rungande eloge till Katten Sara, som gjort ett så utomordentligt fint arbete med bloggens layout! Dess yttre kvalitéer står i talande kontrast till dess inre.

Vidare nu.

Det glädjer mig, om än med minsta möjliga marginal på känsloskalan, att du funnit mening och glädje i att djupstudera byggnadskonstens alla mysterier och vrår på Universitetet. Har själv lite svårt att förstå hur man frivilligt väljer att fördjupa sig i den mentala fotboja som är byggbranschen. Lite nyfiken på hur resonemanget ljöd när du kom fram till att ta ytterligare ett kliv ner i smeten:

Jo, så att det här med kakel och tegel och bruk och slabb och kladd är ju så pass spännande att man absolut vill veta mer om hur det fungerar och om det kommer sitta ihop eller falla isär och i så fall när och all den inneboende spänning som ryms däremellan..?

Känner hur det nöter på mina körtlar att ens överblicka den här läroplanen. Magnituden av tristess är i det närmaste ogreppbar. Låter mer som ett uthållighetsprov värdigt en sällsynt förhärdad indisk fakir än något man frivilligt skulle binda sig vid över tre år. Men det är klart, jag är ju på inga vägar i närheten av lika cementerad i den här branschen som du och Robert är. Mina perspektiv är väl i vanlig ordning i bredaste laget för att kunna appliceras på ert fall. För er kanske det här är den enda naturliga fortsättningen på ett liv kantat av sten och stänger, plintar och fundament; ritningar och pulverkaffe, översitteri och apati, fluorescerande västar och knallgula störtkrukor. Jag har ju bara klivit ner i det här kärret på blixtvisit för att hålla kronofogden borta i väntan på mitt stora genombrott. Min avund inför din akademiska bana är därför fullkomligt obefintlig. Och här kommer ni såklart sättandes med att sju år inte riktigt kan kallas för en blixtvisit, så jag går händelserna i förväg och gör det åt er, och vill samtidigt slänga med en hint om att jag har stor grejer på lut och om allt bara går i lås så ser ni snart inte röken av mig. En annan kommer beredvilligt kliva åt sidan.

Högaktningsfullt

Marcus

Lindholmen, Göteborg, 20110902

2011-09-02T16:20:00.003+02:00

Hej Marcus och Robert.

Trevligt att höra från er och att ni mår väl?

Jag förstår inte riktigt men av breven att döma så är du, Robert, tillbaka på jobbet? Hur kunde det gå så fel? Jag trodde vi lagt detta bakom oss. Måste jag ändra din titel till arbetare nu? Känns så jävla våren 2011 om du frågar mig. Du skriver att det är dags för Byggidioterna att sätta tänderna i något nytt och med det menar du väl plural. Eller?

När jag slutade hos er(!) förutspådde jag ett kaos utan dess like och en ansvarsflykt vilken motsvarigheten kanske aldrig sett dagens ljus. Det glädjer mig att se att jag inte var inne på helt fel linje. Jag vill höra mer om era professionella och, för all del personliga, misslyckanden. Hur går det med Basse? Har han fått tummen ur röven med busskortet, förlåt, körkortet än?

Jag har precis hoppat på min byggutbildning, ja man kan utbilda sig inom yrket, och det går bra. Vi räknar, räknar, räknar och räknar. Jag hade inte räknat (!) med att intelligensnivån skulle öka avsevärt runt omkring mig i och med bytet av miljö men där misstog jag mig grovt. De här människorna kan faktiskt BÅDE plus och minus, mao inget för er grabbar.

Marcus. Det finns ett sätt att leva med det ansvar som arbetsledarrollen tvingar på en och det är att faktiskt jobba. Du borde prova. Det känns mycket lättare när dagen är slut om man faktiskt utfört något. Jag menar de där sittfeta timmarna, hukandes under instrumentbrädan i Jumpyn, KAN ju bytas ut mot lite plattsättning eller för all del ordergivning.

För övrigt var det trevligt med ordleken du (Marcus) ägnade dig åt i brevet. Jag var nästan säker på att det var jag som flyttat till Göteborg men det verkar som jag hade fel.

Er tillgivne vän / Nils

Ps. Vad tycker ni om kattens jobb med sidan? Det är nästan så Marcus ser lite snyggare ut bara därför.
Ds.

En sällsynt skitig vrå, Bagarmossen, Stockholm 20110831

2011-08-31T21:00:00.000+02:00

Se där, ett livstecken från Nisse. Bortsprungna katter ropar tillbaks!

För den oinvigde kan jag upplysa om att Nisse från en dag till en annan beslöt sig för att packa ihop sitt och sin nyfunna katt och gå i exil till Östkusten och lämna oss andra i förtret och oreda bland orunkade baljor och oattesterade fakturor och med tiotalet oförrättade gräl dignande i luften.

I början såg jag dit avträde, (jag bara måste få klämma in det ordet. Allt blir ju så mycket roligare om man kostar på sig lite syftesförvirring i språkbruket!) som en seger. Att det enskilt största hindret på min långa och brokiga väg mot stjärnstatus inom svensk byggindustri kastat in handduken och haltat ut på walk over. Det vårades för min kamp och nu låg vägen öppen för en snabb marsch mot ära, framgång och riktigt lukrativa frispel med timrapporter och ackordslöner. Det maktvakuum du lämnade efter dig var som klippt och skuret för att fyllas upp av min fryntliga rondör. Som en handlingsutrymmets onepice figursydd för mig. Jag gnuggade mina händer och mös åt hur jag nu skulle kunna delegera bort samtliga kvarvarande arbetsuppgifter och på heltid ägna mig åt mina stora passioner - fylleri och bedrägeri.

Och ta mig på orden när jag säger att inget skulle göra mig lyckligare än att få gnida en maktfullkomlig framgångssaga i ditt fanflyktiga nylle. Men tyvärr måste jag medge att utvecklingen tagit en betydligt tråkigare omväg.

Har givetvis sett över förutsättningarna för att bygga en katedral av lögner och på den grunden höja mig till skyarna. Men ett så omfattande skrytbygge skulle antagligen fallera under trycket av sin egen tyngd och om inte annat undermineras kraftfullt av mina skvaller- och angiveribenägna kollegor - Sebastian och Robert.

Så du ger mig inget annat val än att bekänna färg, och det är ingen vacker palett jag fått i min hand, det skall gudarna veta. För det första har den arbetsbörda du dumpat i mina händer inte givit mig det manövreringsutrymme jag önskat. Tvärt om har mina beslut och mitt arbete hamnat under luppen hos såväl beställare som chefer. Därför blir jag ständigt ifrågasatt och misstrodd och jag får slita mitt hår för att få alla utlägg och redovisningar att gå ihop. Dessutom har jag beretts det ytterst tveksamma nöjet att agera arbetsledare i ditt ställe. En uppgift varken jag eller de övriga på bygget tycks ta på allvar.

Varje morgon är det samma sak. Jag står jag där vid ritbordet och delar ut arbetsuppgifter med anspänd och ängslig röst. Jag är glåmig, seg och trött som ett uttjänt Hubbabubba. Sebastian står framför mig och bara hånflinar åt mig med sitt onda varggrin för att sedan trippa ut på bygget och göra allt precis exakt tvärt emot mina instruktioner, in i minsta bedrövliga detalj. Och de andra följer glatt hans exempel. Sen får jag ägna resten av dagen åt att bygga och kakla frenetiskt för att ta igen allt de gör fel eller helt enkelt skitit i att utföra. Det säger sig ju självt att med en sån arbetsgång blir det inget utrymme för excesser, utan jag får tillbringa varje vaken minut med att göra det jag avskyr mest av allt i hela det kända universum - manuellt byggnadsarbete.

Så, med allt det här från biktens förödmjukande skamvrå måste jag få ställa frågan - när kan jag räkna med att du är tillbaks?

MVH

Den motvillige verkmästaren Marcus

Hägersten, Stockholm, 20110830

2011-08-30T22:37:00.002+02:00

Hej Nils

Så sant, vattnet i älven flyter på men i vattnet i Långsjön är det stiltje. Nu i en sinnesfrid som jag inte känt av på tider så känns det som att det är dags att redogöra för mitt uppbrott. För det var ju så som det skedde i mars att jag nästan gick av på mitten av frustration och allmänt jobbhat att jag efter två usla dagar på jobbet gick in till chefen och sade upp mig. Inledde en uppsägningstid som jag avslutade den sjätte maj. Total frihet infann sig. En skön period av stiga upp när jag vill och läsa bok mitt på dagen. Ni gnuggade på som vanligt, du slutade för skolning dock. Svävade iväg till Götet. Marcus och Basse är kvar i träsket. Ett träsk jag nu tillfälligt återbesöker efter en nästan fyra månaders ledighet. För allt blir ju slentrian, även det glada livet på soffan. Så för att åter känna glädjen i mitt privilegierade tillstånd så gick jag med på chefens förfrågan om att hoppa in för Marcus då denne är på en oförtjänt och sen semester. Första dagen rolig, den andra en påminnelse och den tredje blir förmodligen inledningen på en väntan på att åter få hänga av sig blåstället.

Det är också sant, att allt har ett slut. Visst har byggidioternas tid tillsammans i de hjärndödas dal varit fylld av skratt och vansinne men det underliggande missnöjet kunde inte hållas under ytan länge till. Det är dags för Byggidioterna att sätta tänderna i något nytt. Vi får se vart denna förändringens tid leder oss.

/Robert

Lindholmen, Göteborg, 20110830

2011-08-30T01:29:00.003+02:00

Hej Marcus!

Det känns som att dagarna bara rinner iväg och att allt för mycket vatten har runnit genom älven här utanför sedan vi senast pratade. Jag vet att jag lämnade er i sticket med orunkade baljor för ett liv i sus och dus men jag hoppas att du/ni kanske i alla fall vill hålla kontakten brevledes.
Alla historier, även de som kanske inte direkt är kantade av solsken, måste ha ett slut och så var det väl även för oss/vi/dom men kanske kan vi i alla fall berätta för varandra hur vi har det nu/idag/för all tid?

För alla dessa år / Nils

Nils: I väntan på Burgschki och Blajkel.

2011-05-28T13:41:00.000+02:00

Nils: Marcus i affekt.

2011-05-27T10:11:00.003+02:00

Jag har en kär vän här i livet. Han kanske inte är den enda och KANSKE inte heller den närmaste men, still, Marcus Sköld a.k.a. ettgaletgeni, a.k.a.i.d.i.o.t, är min vän. Jag har väl aldrig riktigt erkänt för mig själv att vi blivit så pass nära som vi ändå blivit under senaste åren. Han är ju trots allt fullkomligt vansinnig och min hjärna har ofta valt att exkludera honom från min närmaste krets. Jag är på väg att kapitulera.

Det senaste året har för mig varit en slags ångestkamp med ett arbete som tar alldeles för mycket tid, ger för lite betalt och fördummar både kropp och själ. Jag har gjort en hel del förändringar runt omkring, köpt hus, sagt upp lägenhet, avslutat relationer, sprungit långt och mycket men ändå samma gnagande känsla av tillkortakommande. Var det såhär livet skulle bli? Är det såhär livet ska vara? Dessa är frågor som ekat i mitt huvud ett bra tag nu och det har blivit en självklarhet att jag MÅSTE vidare, "bort från skiten ifrån stan". Så vad gör man? Jo, man sätter sig ner googlar byggingenjörsutbildning, skriver ut ansökningsblankett, bifogar CV och: press send.

Egentligen inget konstigt med det här, jag är ju knappast den enda som vantrivts på sin arbetsplats så pass mycket att man börjat krympa centimeter för centimeter, både fysiskt och mentalt. När jag i alla fall insåg att jag måste bort och verkligen, på riktigt, göra något åt saken har ett slags lugn spridit sig i mig och Marcus har, verkligen lagt märke till det.

Jag skulle vilja påstå att det kännetecknar en god vän, att den lägger märke till när någon är ledsen, glad, upprörd, peppad, nere, förtvivlad, uppriven eller i mitt fall: lugn.
Marcus tog upp det här lugnet för ett tag sedan och ställde mig mot väggen. Han frågade mig om jag var på väg bort. (Lite oklart om han menade över huvud taget eller bara från jobbet inser jag nu, fortfarande lika uppmärksamt) Jag svarade som det var att jag börjat krympa och att jag sökt en utbildning långt bort, att det inte var omöjligt att det skulle ske en förändring ganska snart. Han nickade eftertänksamt och frågade lite lösa obetydliga frågor om ditt och datt varpå han ställde en fråga som jag, så här i efterhand, önskar att jag fintat bort, men hur skulle jag kunnat veta effekten? Frågan löd: Var exakt finns den här utbildningen? Jag svarade som det var att Göteborg var staden det handlade om. Marcus fick något svart i blicken och knöt näven i luften, tittade mig djupt i ögonen och sade: "Det här ska vi faan bli två om". Jag undrade ju givetvis vad han menade med det men jag vågade inte riktigt ställa frågan för han såg precis blindgalen ut. Han skrek något om att detta inte skulle bli slutet och vrålade något om Yoko, tvedräkt och sönderfall. Jag fattade det inte riktigt då men förstår det tydligt nu. Han har riktat in sin separationsångest (en känsla jag också känner Marcus, var så säker) på att det skulle vara en tjej som ligger bakom tanken om flykt och förändring. Det här har tagit sig en del märkliga uttryck som jag har haft lite svårt att hantera. Det har skickats en del märkliga brev från Marcus dator till henne samt igår, när jag satt och drack lite te efter en kvälls hårt arbete i grästrimningens tecken, upptäckte att han satt och utgav sig för att vara mig i en diskussion på nätet med förut nämnda, helt underbara bör tilläggas, individ. Jag vet inte vad han skrev men jag misstänker att det var dumt intrigerande. Jag försökte förklara för honom att oavsett den här människans vara eller icke vara så kommer VI inte vara för evigt på just den här platsen. Jag kanske drar till Göteborg, kanske kommer du efter. Han fnyste, vi får väl se sade han och sa återigen att sista ordet inte var sagt. Jag börjar nu frukta för att han även kontaktat skolan ifråga.

Marcus du är min vän och jag uppskattar verkligen ansträngningen du lägger vid att underminera mitt framtida växande. Jag ber dig dock, nu offentligt, att sluta. Förändringen är närstående och en vacker dag är det inte VI, här, längre. Då kommer du, och även jag, önska att vi lagt vår sista tid tillsammans på något som bringar trevligare minnen. Marcus min vän.
Jag älskar dig.

Nils: Marcus lost it.

2011-05-17T18:02:00.000+02:00

Är det rent vansinne vi ser i hans ögon? Jag tycker nog det.

Nils: Jag bygger fult.

2011-05-11T19:16:00.002+02:00

Det slår mig ibland att jag bygger fult. Inte så att jag är en usel hantverkare men jag tycker ofta det ser för jävligt ut. Jag kan inte erinra mig att jag någon gång, i mitt jobb, byggt något jag tyckt varit riktigt fint. Varför har alla människor så vedervärdig smak när det kommer till materialval? Jag antar att jag kanske kliver på ett par nyrenoverade tår här men fy fan jag är trött på vita stora plattor i ett badrum. Jag fullkomligt hatar denna likriktade trend. Och den tar ALDRIG slut. Alla ska ha skiten. Det är därför jag väljer att leva utan badrum. Det är tvättfat och passa på när det regnar som gäller för min del.

Det tar emot att säga det men Marcus har ett väldigt fint badrum. Besök honom gärna för att se hur det SKA se ut. Jag skulle vilja visa en bild men jag är rädd för min påverkan på Sveriges befolkning när det gäller inredningstrender. Lägger jag upp en bild och säger att det är så det ska se ut då ska ju ALLA ha det så. Så kan vi ju inte ha det. Men besök gärna Marcus, han har öppet 24/7.

Ibland är det jobbigt när människor lyssnar för mycket på vad jag säger.

Nu ska jag dricka kaffe.

Nils: Robert förklarar NKOTB

2011-05-09T23:36:00.000+02:00

Marcus: Radioterror - en antologi

2011-05-04T20:42:00.002+02:00

Nu blir det allvar. För nu ska vi tala om ett störande inslag i arbetsmiljön som övertrumfar alla vassa föremål, kapande maskiner och asbestdrivor med hästlängder. Inte sällan hamnar jag och mina tappra gossar på större arbetsplatser, så kallade "byggen" där det tycks vara obligatoriskt med minst en kraftfull radioanläggning i varje rum som, med volymen fixerad på max låter reklamradion ha herraväldet över luftrummet. Inte sällan vaktas dessa installationer av muskelärt och numerärt överlägsna styrkor från allehanda menlösa hantverkarskrån. Dessutom har reklamradio en fasansfull förmåga att tränga igenom bergsborrar, motorer och hörselskydd och vidare in i ett försvarslöst medvetande. Här följer en selektiv summering av de värsta av de värsta:

The Voice

Kännetecken: Autotune, USA på svenska.

Förekomst: På klubben. I gymmet. I BMW 323 med tonade rutor. Fritidsgården. Där det förekommer turre bling-bling, vita jeans och klibbigt hår.

Beskrivning: Det är urbant, det är nere med gatan och kidsen. Det är South beach L.A. via da club och vidare ut till Skärholmen. Det här är en tummelplats för allt som är fult, futtigt och andefattigt från den amerikanska urbankulturen. Tänk er det sämsta från MTV och låt sen Ussher lägga en högstämd autotune över alltihop och vi börjar närma oss. The Voice är den kanal som ligger i bräschen när det gäller att sudda ut gränsen mellan reklam, musik och innehåll.

Riks FM - bäst musik just nu?

Kännetecken: Idol. Schlageryra året om. Hitlisteproduktioner efter formulär 1A enligt löpande band - principen.

Förekomst: Hos frissan. I gallerian. I alla sammanhang där det förekommer Gula blend och hårspray.

Beskrivning: Braksvennigt, hurtigt kallprat varvas med reklam och Idolsinglar och ännu mera reklam för just nästa stora skivsläpp från årets Idolskörd. Formatet bygger på en psykisk utnötningstaktik som slår andan ur mig redan efter tio minuter. Om det här hade varit godkänt som militär förhörsmetod hade man kunnat stänga ner Guantanamofängelset innan det ens var färdigbyggt. Riks FM är, förutom sin militära potential även det officiella soundtracket till Farsta.

Bandit Rock

Kännetecken: Allt som är ett hån mot begreppet rockmusik.

Förekomst: Kellys. Storbyggen. Varhelst det finns tråkiga verkstadsmiljöer fyllda med snubbar, bockskägg och tatueringar som var obeskrivligt töntiga redan på idéstadiet.

Beskrivning: Ett givet och högljut örongodis för alla som tycker att de senaste tio-femton årens utveckling inom amerikansk FM-rock har varit positiv. Återigen har vi att göra med ett koncentrat av allt som är fult, futtigt och andefattigt från USA. Fast utövarna i det här fallet är vita.
Här blandas nu-metal, överproducerad radiorock, Takida och andra likvärdiga ljudformationer som gör livet lite mindre värt att leva med en konstlad och pubertal grabbighet så fanatiskt urbota löjlig att jag vill hugga av mig kuken, köra upp den i arslet och ägna resten av mitt liv åt att leva som Maria från Sound Of Music i ren protest. Ussher - kom tillbaka, allt är förlåtet!

Puh, jag tror vi får runda av här för nu börjar jag få ont om invektiv. Känns ändå skönt att ha spjälkat upp allt det här eländet. Kanske finns det fler som drabbats och som delar min vånda över de dagliga audionala våldtäkterna? De säger ju att man inte kan komma vidare i sin egenterapi förens man satt ett namn på sin fiende, och det stämmer nog, även om researchen för dagens inlägg åter kastat mig handlöst ner i en brådjup alkoholism.

Marcus: Ta hand om dig

2011-05-03T22:02:00.005+02:00

Vi får ofta in frågor rörande vilka produkter jag använder. Hur jag, det tidvis stressiga och omständliga arbetet till trots lyckas behålla både lyster och fräschör. Det är egentligen ganska enkelt:

Jag börjar oftast dagen med att lägga på en tunn foundation av Hiltifett. (Tänk, jag och min favvomaskin använder samma produkt, fniss fniss). Sen lokaliserar jag någon riktigt ingrodd krypgrund under kulvertarna nere i T-banan. Helst ska den innehålla riktigt sprött byggdamm och luft som inte vädrats på duktiga två decennier. Där brukar jag sedan krypa ner och böka om riktigt ordentligt med hammarborren på högsta varv så allt gammalt ovädrat damm far runt som en tromb och bildar en tunn hinna med jämngrått sediment över hela kroppen. Sen låter ja bara svetten och mina övriga utsöndringar i lugn och ro få härda samman de två komponenterna till en spröd patina. Svårare än så behöver det inte vara.

Just den här looken "gruvbrand/olycka i smörjgrop" har ju blivit lite av mitt signum. Trivs jättebra och den är heller inte särskilt svår eller arbetsam att få till. Enda nackdelen är att jag vid utdraget övertidsarbete tenderar att börja flagna. Fast har en lösning på gång i form av en moisturizer jag gjort själv på alkogel och våtservetter.

Billigt. Naturligt. Fräscht.

Nils: Klätterapa!

2011-04-28T01:20:00.000+02:00

Bassan behind the scenes

2011-04-19T08:17:00.000+02:00

Hittade den här när jag skulle rensa i fotobiblioteket. Basse - en idiot.

Nils: Pressmeddelande!

2011-04-04T09:44:00.004+02:00

Jag måste, med visst vemod, berätta att Robert S kommer lämna oss inom kort. Den 8:e Maj kommer han lämna in fixkammen för denna gång på vår lilla firma. Han lämnar ett enormt hål efter sig och jag kan lova att våra dagar i framtiden inte kommer bli till närmelsevis lika dumma, fåniga och upprörande. Lämna i frid Robert. Vi kommer sakna dig varje vaken stund. Som tur är tror jag han fortfarande kommer vara ett geni och en byggidiot så ni kommer nog inte känna samma saknad som oss. (Det sista en offentlig förhoppning att han stannar på sidan, vi får väl se...)

På förekommen anledning söker vi nu ny/nya plattisar.
Finns det någon där ute som är tillräckligt avtrubbad och fattig för att bila, bära och producera skit?
Jag utlovar alldeles för långa arbetsdagar, halvtaskigt betalt, ett garanterat dåligt rykte och smärta i rygg och knän.
Du ska vara beredd på att göra jobbet till din fritid samt att banta ner ditt ordförråd till: fix, fog, platta, mat, fitta, kuk, bög och Thailand.

Välkommen att skicka ett mail till nils@murkakel.com

Nils: Mackan uppe på fjället.

2011-03-14T14:03:00.000+01:00

Nils: Rökpaus i fjällena.

2011-03-14T08:04:00.000+01:00

Nils: After ski med Basse och Mackan

2011-03-13T11:38:00.000+01:00

Nils: vi drar till fjällen 2

2011-03-13T08:48:00.003+01:00

Nils: vi drar till fjällen

2011-03-10T18:15:00.003+01:00

Nils: Att göra löner.

2011-03-08T08:28:00.006+01:00

Jag har det fördelaktiga uppdraget att göra lönerna på företaget där vi jobbar.
Det jag kräver av mina medarbetare är en tidrapport med antal arbetade timmar varje arbetsdag, egentligen varken mer eller mindre. En tidrapport kan antingen vara analog:

eller digital (skickad till mig via mail eller Google Kalender):

Vissa vill dock inte hålla sig till dessa ramar utan känner även för att förmedla en ärlig och tillrättavisande stämning. Jag finner det roande och oroande:

Nils: En dåre i trafiken.

2011-02-17T11:51:00.003+01:00

Idag kom jag på den briljanta idén att passera sundet Liljeholmen/Hornstull som en vanlig människa, dvs utan att ta fuskvägar eller bussfiler. Det skulle jag inte ha gjort. Efter att ha sett hundratals bilar göra som jag brukar och det i en hastighet av kanske 50km/h medan jag själv harvade mig fram i knapp krypfart. Efter en evighet av lyssnande på mitt eget "biltourettes" rullade jag de sista metrarna nerför Liljeholmsbron för att ta Hornsgatan vidare in mot stan. DÅ! Jag kommer på att det är dubbdäcksförbud på den gatan så jag måste byta fil åt vänster för att istället ta en annan väg (paralell sådan). Jag blinkar vänster och passar, när det uppstår en lucka, på att byta fil. Halvvägs över i filen hör jag ett våldsamt tutande och en blå Ford, personbil, försöker göra sig hörd. Han vill komma före mig på vägen. Jag låter honom köra fram så att han tror att hans bil kommer förbi min. DÅ! Jag kör fram ytterligare en halv meter vilket gör det omöjligt för honom att köra om mig. Min bil står nu snett framför hans och vi tittar på varandra. Mannen är runt 40, lite skägg, en ny telefon vid kinden och stirrar som om jag hade spraymålat hela hans hockeyutrustning med valfri ej så klädsam färg. Jag anstränger mig för att lägga på den absolut barnsliga, oskyldiga, min jag har (detta blir svårare för vart år som går men när rätt situation uppstår går det med blixtens hastighet), tittar honom djupt i ögonen och räcker upp två långfingrar. detta pågår under kanske tre-fyra sekunder och jag kan verkligen se hur hela hans manlighet får sig en sån jävla smocka vilket gör honom än mer förbannad. Jag styr sedan bilen framåt och vi har sådan tur att vi får stå med bilarna bredvid varandra vid nästa rödljus. Han stirrar som en frustande tjur rakt mot mig och jag kan ju inte göra annat än att le tillbaka, sådär barnsligt överlägset som man brukar göra mot småsyskon i smyg för att retas. Vi släpper inte varandras blickar förrän det blir grönt ljus.

Kärlek

Nils: Allt nytt är av ondo!

2011-02-15T12:49:00.002+01:00

Igår satt jag och tänkte att jag skulle skriva ett slags kärleksbudskap till min arbetskamrat Marcus Sköld. Jag, som strandsatt öbo (på fel sida, ja ni fattar), fick, utan att behöva be eller muta, sovplats hos Marcus och det är inte första gången det händer. Jag tänkte därför skriva något på temat-igår om att om han drar ut i krig så följer jag honom som en hängiven, trofast tjänare. Men. Såklart ett men. Jag har under hela dagen suttit med ett nytt löneprogram och jag tror ärligt talat inte att jag kommer reda ut det här. Efter timmar i telefonsupport med fyra olika personer är jag på ruta minus fem. Nu kanske ni undrar vad det här har med Marcus och men att göra och det ska jag berätta för er. Marcus har varit den person och vars lönekörning jag testat mig fram med. Jag har gjort hans lön ca 25 ggr under dagen och jag har nu börjat reta upp mig något extremt på hans löjligt höga lön och alldeles för få arbetade timmar. Jag kommer inte dra ut i något jävla krig för dig din jävla skithög. Du har förstört min dag.

Kanske också mitt liv.

Nils: Byggidioterna tackar.

2011-02-14T09:36:00.003+01:00

Vi vill passa på att tacka för den uppmärksamhet vi fick för vår musikvideo. Flera bloggar har uppmärksammat den och publicerat den som egna inlägg. Vi är mycket glada för den positiva feedback vi fått och vem vet, kanske kommer det något liknande i framtiden.
Tills dess kolla in de fina bloggar som länkat oss.

30+
limpan
toktant
sync
kattsara

Eftersom det är alla hjärtans dag idag så bjuder jag på en spellista som är helt gratis.

Vi ångar på som vanligt

2011-01-26T20:26:00.000+01:00

Robert: Sjukskrivning

2010-12-20T19:44:00.002+01:00

När jag förra måndagen skar mig på en kakelplatta blev jag sjukskriven tills nu. Skulle gärna varit hemma längre men plikten kallar och jag har en osviklig arbetsmoral, som nog de flesta kan intyga.

Marcus: Låt det här bli en läxa

2010-12-08T22:05:00.003+01:00

Som straff för att INGEN (Nisse räknas som bekant inte) har lagt två strån i kors för att hjälpa mig med min hospitalisering får ni nu dras med det här - En bild på mig. Iklädd får. Det kan ni gott ha tycker jag.

Nils: Basse reder ut ett och annat.

2010-12-06T18:10:00.002+01:00

Marcus: Hur ska det bli med allt?

2010-12-04T19:20:00.003+01:00

Ser att den där lilla Basseskiten mallar upp sig här inunder. Tar sig ton och ställer krav som om han bara ägde stället. Kanske på sin plats att räta ut ett par självklarheter för unge herrn.

Bara för att man klarat av behörighetskursen och fått sitt första streck på axelklaffen (själv har jag sju stycken) betyder inte det att man får breda ut sig och tala i mun på vuxet folk hur som helst. Han ska bara fortsätta mocka efter mig i raskt och ivrigt tempo och utöver det invänta vidare instruktioner. Vet att han trånar efter min yrkesmässiga basker med franska liljor på. Men tills det att han avlagt sitt gesällprov och därvid upptagits som fullbetald får han allt finna sig i att bära sina äppelknyckarbyxor och gossebollmössa med snurrpropeller. Och det med basta.

Men nu till något betydligt viktigare - min konvalescens!

Som jag tidigare gett uttryck för önskar jag en långvistelse på sjukhus. Detta har visat sig betydligt svårare än vad jag kunnat ana. Mitt lilla villkor om att åkomman inte får ge bestående handikapp har verkligen begränsat utsikterna för det här projektet. Har fått in många fina tips från er läsare, men har ännu inte hittat något format som riktigt passar. Känner att det börjar bli akut med att få fram en adekvat lösning på det här nu. Börjar så smått luta åt att försöka casha in en dårpension istället. Fast Nisse säger att om man en gång blivit utstämplad som arbetsoför av ren galenskap kan det ställa till problem för alla de projekt jag planerat för framtiden.

Tanken är att jag på sikt ska upptas av utbildningsväsendet som mentor och motivatör. Jag vill ju ut till skolor och föreläsa om det här med bloggning och byggning. Främst för unga tjejer. Jag har ju så otroligt mycket erfarenhet som jag skulle behöva dela med mig av. Något vi alla skulle tjäna på. Och då duger det ju inte att folk tror, (och i det fallet även har papper på), att jag är en jubelidiot.

Nej som sagt, nya friska tag är vad som behövs. Känner att jag håller på att gå in i väggen när det gäller det här sjukhusprojektet. Så snälla ni, har ni minsta ledtråd till hur jag kan bli varsamt omhändertagen, helst fram till pingst, så tveka inte att skriva. Svarar på alla kommentarer.

Förbannad..

2010-12-02T23:37:00.005+01:00

Jag är ingen sidekick...

Jag är en Byggidiot.. Här står jag i sommras bredvid karelins stjärnplatta i Ryssland.. Det e ganska coolt, tycker säkert ni. Men de jag kollar på är hur vida fogbredden är ok eller inte..

Ihelgen som var, så såg jag Oskar Linnros med mina fula kollegor Nils och Marcus. De var grymt.

Men de som var ännu grymmare var att jag träffade en massa bloggkändisar..

Nils: Misstag vi inte gör om.

2010-11-25T17:44:00.003+01:00

För ett tag sedan ringde Basse till mig och frågade om han kunde ta ut ett par radiokåpor på företaget. Radiokåpor är ett hörselskydd med inbyggd radio. Vår chef hade tydligen vaknat upp på rätt sida den dagen så han bjöd till och med på kalaset, sedan dess har det varit ett rent helvete att försöka få honom att samarbeta på arbetet. Ibland får jag sådana raseriutbrott att jag kastar kakelplattor mot han söta lilla huvud för att han inte svarat trots att jag tagit i med lungstöd som hade fått Lennart Jähkel att känna avund. Det märkliga med allt det här är inte att han "råkar" missa order och tillrättavisningar eller uppmaningar för han har en medhörningsfunktion på kåporna men den vill han inte använda för den drar batteri. DEN DRAR BATTERI!

Vad ska jag göra?

Nils: Meddelande till alla inblandade.

2010-11-25T08:41:00.002+01:00

Nils: Känner ni tätskiktskungen?

2010-11-11T14:40:00.002+01:00

Marcus: Nej, nu vill jag bli inlagd

2010-11-09T17:33:00.010+01:00

Vi den här tiden på året börjar jag alltid osökt längta efter att bli inlagd på sjukhus. Det är inte så att jag vill komma till skada och ha ont och fara illa. Den biten klarar jag mig utan. Nej, jag vill bara ta lite timeout och bli insvept i den kravlösa och mjukt vadderade sysslolöshet som bara en längre sjukhusvistelse kan erbjuda. Jag vill helst ligga på en lagom steril och dåsig sjuksal på Södersjukhuset och bara ha det stillsamt och mysigt. Och fram för allt slippa vara med om det här så löjligt fysiska arbetet. Och för den delen, allt annat jobbigt och tråkigt som bara pågår under dygnets vakna timmar så här års.

Den första tiden vill jag nog ha både dropp och för ändamålet avsedda avloppsanslutningar monterade direkt på min kropp för att slippa alla former av fysiska distraktioner och åtaganden. Bara ligga där som en liten stillsam pöl med självbelåtet kött och på sin höjd vrida lite på den joystick som är kopplad till maskinen som reglerar flödena av dövande och sövande nervgifter som åker in med droppet. Det här gott folk, är både mitt Liseberg och St: Tropez på en och samma gång.

Efter någon vecka i "kuvösen" övergår jag till en mer sedvanlig sjukhusvistelse. Sover en skäliga tolv- femton timmar om dygnet. Ägnar den vakna tiden åt att tugga bröstkarameller, läsa Allers och Hemmets Journal under stillsamt jämmer och utbyter diagnoser och beklaganden med de andra gamla överliggarna på avdelningen. I den mån jag kliver ur sängen och klär på mig så är det enbart i satinmorgonrock och kisstofflor. När jag känner mig allt för vital och livfull kan jag hasa ut i korridorerna och träta med dom där snäsiga sjuksköterskorna om hur vi ska ha det med julpyntet och huruvida vi röker inne och hur många milligram Citodon jag borde ha tillgång till. Får jag inte min vilja igenom där kan jag alltid hota med att återigen överlämna ansvaret för mina kroppsliga avfallsprodukter i deras händer. Rent bokstavligt talat.

Men men, efter ett tag skulle nog tillvaron bli en smula enahanda. Förr eller senare börjar väl kroppen koagulera och då kanske det känns helt okej att återgå till den här nuvarande rotationen mellan säng, arbetsplats och bildskärmar. Men som ett par veckors avbräck i allt slit vore det mer än välkommet just nu. Frågan är bara vilken sjukdom som kan generera den här vistelsen och som inte ger allt för många bestående men? Har alltid varit sugen på TBC. Känns som en sån där grej man vill kunna säga att man har gjort. Och sen vill jag gärna ha lapp för ögat också. För det säger alla att jag skulle passa så himla bra i. Och det passar ju bra nu när Nisse vill prångla ut mig och resten av packet som någon slags knullboskap till högstbjudande här på bloggen.

Om det är nån av er som har kontakter inom vården, eller andra tips på hur vi kan "fixa in mig" vill jag höra om dem bums.

Nils: Byggidioterna sexstrejkar?

2010-11-06T21:53:00.002+01:00

I skrivande stund är jag rätt så säker på att det var ett tag sedan någon i byggidioterna fick sig något på sexfronten. Är detta självvalt? Är byggidioterna en asketisk rörelse? JAG tror inte det. Jag tror bara att det inte finns ett direkt sug efter skitiga, orakade byggossar där ute. Har jag fel? Ni kan väl rösta?

Appropå röster så avslutades kuppförsöket från Marcus sida med att jag kvarstår som arbetsledare. Jag fick 61% av rösterna, enough said!

Nils: Vi klottrar olika!

2010-10-19T17:39:00.003+02:00

Jag vet inte om alla som läser den här bloggen vet hur klottret ser ut på en byggarbetsplats men jag ska ge snabb föreläsning:

1. Orden, fitta, kuk, bög, hora (ja ni fattar) är flitigt förekommande. Detta är ju inget ovanligt för att vara klotter överlag men det är så det ser ut.

2. Man skriver gärna om saker som man upplever som bäst, alltså sitt firmanamn, det lag man håller på i valfri lagsport; detsamma gäller även omvänt dvs att den och den firman är sämst och AIK kan suga min röv osv.

3. Platschefer och arbetsledare brukar ivrigt förekomma i olika obscena målningar gärna penetrerad med uteslutande manligt kön i valfri kroppsöppning (jag har nog själv fått mig en och annan känga).

4. Politiska symboler, nästan enbart allians- eller högerextrema partier är representerade.

Detta i sig är väl inget konstigt men Byggidioterna; de klottrar olika. Vi tar en titt i Basses och Marcus etablering.

Det är uppenbart att de har en mer subtil dragning i sitt skapande.

Nils: Marcus visar sitt rede...

2010-10-19T13:49:00.003+02:00

Nils: Ekonomimöte

2010-10-12T13:55:00.003+02:00

Jag hade ekonomimöte med en beställare idag. Siffror utav bara helvete, dragkamp hit och dit om ditt och datt. När jag satt där med gråten i halsen och funderade över vem som var sist in på firman så kom jag på något som jag lärt mig av Robert S. Robert brukar ibland ringa mig och utbrista "VAR FAN ÄR MINA PENGAR" och jag tänkte, vafan, jag kör samma stil.

- GE MIG MINA JÄVLA PENGAR!

Hur det gick?

Vi kan väl säga att det var gröna, eller om ni så vill svarta, siffror som jag kunde presentera för min chef (alltså, vi gick plus om en säger).

Tack Robert för din inspiration.

Nils: Byggidiot sprang på Blajkel.

2010-10-10T19:22:00.004+02:00

Som vanligt kom "ämnet" upp.

Basse: Mackan tar för sig ute i trafiken..

2010-10-10T19:06:00.004+02:00

Nils: Marcus, I beg to differ.

2010-10-07T21:59:00.003+02:00

Marcus skriver i en kommentar (här) att den här bloggen är mätt på fula bilder på honom. Är den verkligen det?

Robert: Jag drar mig till minnes

2010-10-07T21:48:00.005+02:00

Något trötta dagen efter en firmabjudning i somras kom Marcus och hämtade mig för att köra mig till firman där min bil stod parkerad sedan dagen innan. Väl där satte vi oss och tog oss en allvarlig fundering på om vi överhuvudtaget var kapabla till fysiskt arbete i detta klandervärda skick. Vi satte oss vid datorerna och tog igen oss varpå Marcus, som vi ser på bilderna nedan, bekvämt satte sig till rätta vid Ronnies dator. Jag som anhängare av Team Marcus vill här understryka hur respektfull Marcus är när det kommer till sina medmänniskor, som vi bevittnar på bilderna. Under denna session fick Marcus vid upprepade tillfällen gå och vrålspy på toan. Detta fick bli vårt kvitto på att det inte skulle bli något hantverk denna dag.

Nils: Limpan är inte klok.

2010-10-07T16:51:00.002+02:00

Jag måste bara berätta om ett inlägg som Limpan gjorde häromsistens.

Öppet brev till Limpan.

Limpan.

FATTAR DU INTE ATT DET BLIR SKITDYRT? PISSAPJÄVLA DYRT! SÅ MYCKET PENGAR SÅ ATT DU ANTAGLIGEN SKULLE DÖ OM NÅGON KASTADE DEM PÅ DIG.

Ingen människa är värd så mycket (Hur mycket jävla hippie man än är).

Men vi kan bygga något mindre åt dig.

Hur mycket pengar har du?

Nils: Lunch på Kungsholmen!

2010-10-07T14:31:00.002+02:00

Marcus: Upprop!

2010-10-06T21:24:00.003+02:00

MEN VA I HELA HELVETE ÄR NU DET HÄR!? Jag trodde vi var överens?
Att vi redan talat ut om det här och klargjort att någon massiv valkampanj och uppvigling inte behövdes. Att vi lungt och stilla skulle gå in och rösta på Team Marcus, för att sedan låta saken bero. Och sen gör ni såhär?

Jag talar givetvis inte om de åtta stycken hedersmän och kvinnor som redan gjort rätt för sig i voteringsfältet. Utan till de tolv medlöpare och folkfiender som trotts alla varningar, förmaningar och avslöjanden ändå valt att trampa mig i ansiktet genom att lägga sin röst på Nisse och den hålögda fårskock som utgör hans team. Är det såhär vi ska ha det på bygget? Här erbjuds ni världens chans att visa att rättvisa och solidaritet fortfarande räknas högt, och vad gör ni istället? "Ja vet, vi går samman och häller en stor tunna folkskit i knät på Marcus! Ja, vilken toppenidé"!

Jag har just suttit i krismöte med mina kärntrupper om utvecklingen i voteringen. De försöker trösta och säger att det inte är mig eller min karisma det är fel på (Möjligen mitt utseende). Att vi helt enkelt inte nått fram till de breda väljargrupperna (mammabloggare, materialförvaltare och ambassadtjänstemän). Och visst, de har väl en poäng. Jag har kanske varit för slapphänt och räknat hem segern i förskott. Det hindrar mig inte från att vara en smula bestört över ert svek. Jag är inte arg, jag är besviken. Besviken och surare än surdeg inlagd i ättiksspad.

Men men, imorgon är en ny dag och då sparkar vi igång en valkampanj utan dess like i mannaminne. Det här dästa cirkusen som varit runt det där riksdagsvalet kommer i efterräkningen bara framstå som ett lamt förspel inför det stora ödesvalet på byggbloggen. Ett halvhjärtat torrjuck knappt nämnvärt i skuggan av ödesvalet till byggförman.

Jag och Basse kommer slå upp min valstuga och tillika vårt högkvarter vid Fridhemsplans tunnelbanestation imorgon. Där kommer vi hålla till dagtid för att informera om valet och svara på frågor. Kom gärna förbi och bekänn färg. Och givetvis är Nisse bannlyst från området.

Nils: Hurra!

2010-10-06T16:18:00.002+02:00

Nils: Robert visar på!

2010-10-06T15:29:00.000+02:00

Nils: Om ni har vägarna förbi.

2010-10-06T07:45:00.004+02:00

Marcus och Basse kommer jobba vid Fridhemsplan T-station framöver. Gå gärna förbi och säg hej. (Uppgången mot Västermalmsgallerian) Kan vara värt en omväg.

Nils: Inception!

2010-10-05T23:37:00.003+02:00

Jag var på Victoriabiografen på söder här i Stockholm ikväll. Åter igen. Jag har börjat snitta en film i veckan nu. Ikväll var det Inception som stod på agendan. Om jag höll mig vaken? Nej! Jag har börjat inse att jag bara helt säkert kan hålla mig vaken om jag ser filmerna mitt på dagen och i 3D.

Tre filmer jag somnat till på bio:

Inception
Matrix
Borat

Nils: !!!

2010-10-05T18:42:00.003+02:00

Titta nu skriver Michaela Forni om mig på sin blogg.

Nils: Anmälningslistan till bloggkollo sommaren 2011!

2010-10-05T15:53:00.002+02:00

Nu är pappren klara för sommarstället klara. Marcus skrev på igår. Sommaren 2011 kommer Byggidioternas första bloggkollo gå av stapeln. Veckonr kommer senare. Vi kommer dock behöva intresseanmälan redan nu. Anmäl er gärna i kommentarsfältet. Om det finns några frågor går det bra att ställa dem till vilken byggidiot som helst.

Marcus kommer hålla i byggcoachning, Robert i livstilcoachning, Basse i modecoachning och jag själv i motorsågscoachning/planteringscoachning.

Det vore bra om de som är intresserade även kunde anmäla vad de är intresserade av för typ av coaching.

Nils: Att försonas med sig själv och andra.

2010-10-05T08:27:00.002+02:00

Jag har ju under en tid varit osams med Burgschki då hon tog ställning för Marcus när han startade 10-talets kanske mest infekterade bloggkrig. Jag har försonats med att hon är Team Marcus nu och jag kan ju faktiskt förlåta, det är ju inte för inte jag går under namnet byggbranschens egen Jesus. Jag har inte gått på vatten men jag har satt plattor under vatten, det är väl samma sak va? (tror att det finns rörliga bilder på det här i bloggen, måste varit runt 2008)

Jag har alltså förlåtit men inte glömt, jag kommer aldrig glömma.

Det jag ville säga här är att vi fortfarande pratar om hennes blogg varje dag och konstruerar olika slags rollspel där vi gör flashiga diplomatgrejer, jag brukar för övrigt oftast ikläda mig rollen som Burgschkis chef. Burgschki är bäst.

Nils: Apropå försonande drag...

2010-10-04T11:38:00.003+02:00

...ledaren för team Marcus.

Nils: Åter satt i arbete!

2010-10-04T09:13:00.002+02:00

Efter långhelgen som varit är jag nu åter i Stöckhölm, satt att valla flocken. Det första jag tog mig för var samtal med chefen om min fortsatta anställning. Vi har länge varit i tvist om hur vi ska kunna ersätta mig på ett rättvist sätt och jag har nu ett förslag på bordet; påslag á 250 kr varje gång jag behöver tala med, arbeta med eller höra talas om Marcus Sköld. Förslaget finner jag hyfsat ok men jag har inte accepterat än, detta är alltså min chefs förslag och jag undrar nu, ska jag godta? Finns det någon som har ett mer slagkraftigt förslag? Hjälp mig för jag måste acceptera eller komma med ett annat i slutet av den här veckan.

Marcus: Ett försonande drag

2010-10-03T20:54:00.003+02:00

Värst vad vissen han var, Nisse, i sitt senast inlägg. Har han redan gett upp? Kan förstå han till viss del. Svårt att värja sig mot den massiva folkliga förankringen och den retoriska slagkraften i det skenande godståg som är Team Marcus.

Nä, kom igen nu Nisse, omröstningen har ju inte ens börjat än! Och jag finner ingen som helst glädje i att krossa någon som inte bjuder upp till kamp eller ens bryr sig. Därför vill jag coacha dig genom att bjuda på ett stycke videofilmat nöje som jag vet att vi båda, alla våra meningsskiljaktigheter till trotts, aldrig kan få nog av - En pinad och kvidande Bassan.

Robert: Detta är jag värd

2010-10-03T19:23:00.005+02:00

Har en längre tid tänkt uppgradera mitt kaffedrickande. Efter en reklam från El-giganten skred jag till verket. För 990 kr, ett bra pris enligt mig, tillskansade jag mig denna svarta skönhet.

Så nu vill jag sälja min gamla.

Märke: WKM

Kapacitet: 8 koppar

Ålder: obestämbar

Bra?: Nej

Pris: 990 kr eller högst bjudande.

Nils: God bless the broken road!

2010-09-30T22:03:00.002+02:00

Det känns som vi måste komma till något slags avgörande i den konflikten.
Vad är egentligen syftet med teambuildandet som Marcus dragit igång? Har han förankrat något hos min chef som jag inte vet om?
Jag vet i ärlighetens namn inte svaret på frågorna för jag sitter ute i mitt hus som jag tog min tillflykt till när allt det här började. Nu börjar vinkällaren sina och starkspriten är slut så jag kan snart inte bedöva min oro längre. Ska jag bli utträngd ur genigänget och behöva skaffa mig ett eget forum? Jag som kämpat så länge för att hålla den här bloggen levande trots månader av skrivkramp från övriga genier. Jag har gjort allt för det här gänget men nu verkar det som att jag håller på att bli utstött.

Jag har sett att två av Team Marcus anhängare redan dragit sig ur, vad beror det på?

Jag har suttit de senaste timmarna och använt photobooth som en spegel och frågat mig; Vad gick snett? Vad är det för fel på MIG?

Marcus: Nej, nej, nej...

2010-09-30T21:38:00.004+02:00

Afton gott folk. Vad har ni för er? Jag vet i alla fall vad jag inte ska göra ikväll:

Club desperat

Minns ni den där tryckande och obehagliga känslan man kunde få i kroppen som barn när det stod klart att lärarkåren bestämt sig för att hedra skolavslutningen med en egenproducerad rockgala? Precis den isande, kvalmiga känslan upplevde jag när jag förstod att det här alltså inte är ett bisarrt skämt utan ett fasansfullt, fullbordat faktum.

För det första, det här måste väl ändå vara något slags nationellt rekord i antal föredettingar samlade under ett och samma tak? Och dessutom den mest osannolika och otippade lineup världen skådat. Det är alltså Freddie Wadling, Jan Åström, Louise Hoffsten, Conny Bloom och Markus Fagervall och Jonas Inde som samlats under den minst sagt tveksamma föresatsen att framföra en "musikföreställning med tal" baserat på Jimi/Janis/Morrison mfl. i den mytomspunna och till leda förskönade samlingen i Forever 27 Club. Det är ju annars lite av en kutym bland etablerade artister att man inte gör allt för gestaltande och oblyga tolkningar av föregångare med kultstatus. Om inte annat så just för att det väldigt lätt blir väldigt töntigt väldigt fort. För vilket den här föreställningen nog är det mest talande exemplet man överhuvudtaget kan föreställa sig.

Att man vill klä ut sig till sina idoler och liva loss under ett barnfritt veckoslut har jag full förståelse för. Men när man gör det till en offentlig angelägenhet och dessutom tar betalt för spektaklet, ja då borde väl någon nykter person reagerat och satt ner foten? Den personen måste varit borta på annat under hela det här vansinniga projektets uppkomst och framfart.

Märker nu att jag börjar låta en smula raljant och nedvärderande. Det är ju en tråkig sida jag har. En latent högstadiemobbare som vaknar till liv när ett öppet mål som detta erbjuds. Men det här finner jag faktiskt motbjudande på riktigt.

Jag har inget emot att rikets alla Charlie Norman-öden vänder ut och in på sig själva för att sätta mat på bordet och hålla karriären hjälpligt vid liv. Bara jag slipper ta del av det. Men när man ger sig till att gravskända MINA barndomshjältar i vad som verkar vara en distanslös vuxenmaskerad och tillika flippad ams-åtgärd sammankallad av Stockholms södra kulturarbetarförbund, ja då har man gått över anständighetens gräns, och det med buller och brak.

Och dessutom med den där vidriga "lägga huvudet på sned och moralisera en smula" - finalen som utlovas. Som om det hela inte var pinsamt nog ska man runda av med att stanna upp och bli lite Hem & Skolamoralistiskt självförhärligande: Vi har minsann varit nere med hela rockstjärneprylen och vet vad det här rockenrollandet och supandet handlar om och nu vill vi allt passa på och varna andra...

Jag betvivlar inte ett dugg att Hofsten och Inde och de andra "överlevarna" (ja, de kallar sig faktiskt så!?) har varit off the wagon på diverse ölbacksgage och fultjack. (Allt annat vore väl än mer orimligt efter att ha kuskat runt som pausunderhållning i revysvängen i två decennier). Men de verkar ha missat att det finns en detalj som skiljer det här rövgänget från de framlidna ikoner man satt sig till doms över - en tidlös musikskatt.

Det är något extra töntigt och braksvennigt med att älta och förhärliga hur "hårt" alla sextiotalshjältar söp och knarkade och svinade. Som om det vore det allt handlade om? Det finns folk som super och pundar helt hejdlöst överallt, både nu och då, utan att för den delen lämna några musikskatter eller andra avtryck efter sig.

Nej, det här är bara en osmaklig likplundring, iscensatt under förhoppningen att fornstora hjältars stjärnglans ska skänka lite styrfart åt det egna haveri till karriär man bestämt sig för att sparka liv i.

Vad blir det härnäst? Ska Lotta Engberg gestalta Patti Smith på Göta Salonger? Ska Lasse Berghagen äntligen få blomma ut som Bob Dylan i en ny lineup av rocktåget? Vid Gud, inför en rejäl garantipension för kulturarbetare så vi slipper sånt här i fortsättningen.

Jag ger Club 27 en nerspolad skitkorv av fem möjliga i betyg.

Nej, nu börjar visst Rambo III på TV. Gonatt.

Marcus: Team Marcus - en folkrörelse

2010-09-29T19:45:00.002+02:00

Ser att Nisse ägnar sitt senaste inlägg åt att dissekera mitt senaste dito. I brist på eget bärkraftigt tankegods får man anta. Får en känsla av att jag betraktas som någon slags nöjesattraktion snarare än en potentiell tronpretendent. En dansande björn i koppel och lustig hatt - är det allt jag är för er?

Sen det här löjliga ordvrängeriet om att jag skulle håna den kvinnliga delen av läsarskaran som, i de allra flesta fall även uppbär egna bloggar? Så långsökt och tendentiöst att jag inte ens tänker kommentera saken vidare.

Förövrigt kan jag med glädje rapportera att mitt medryckande och yviga agiterande redan börjat bära frukt. Det finns, som jag länge misstänkt, ett stort och uppdämt missnöje med hur arbetsplatserna toppstyrs och hur en liten despotisk elit (Läs: Nisse) satt sig själv på undantag och inte minst, det oblyga skyltandet med orättfärdiga privilegier framför nyllet på de produktiva plebejerna. Ingen större match för en annan att piska upp en riktigt dålig stämning i leden mao.

Jag och Basse har ägnat dagen åt folkbildning och opinionsbildande förtal ute på byggena. Eller rättare sagt, jag står för evangelierna och Basse står mest bredvid och äter på olika former av komprimerat socker. Omöjligt att inte ryckas med av den oerhörda responsen. Det här känns helrätt. Snart har vi tillräckligt många påskrifter för att kunna tvinga fram en bloggomröstning. En spännande tid vi har framför oss. Indeed.

Nils: livstecken från ingenstans.

2010-09-28T07:32:00.003+02:00

Se där! Livstecken återigen från världens fulaste människa.
Jag läser Marcus inlägg och får en slags igenkännande vibration av att jag läst detta förut. Hans inlägg börjar bli lite som Shanti Roneys högstadieuppsatser i det eminenta radioprogrammet Mammas nya kille. De är just lite av uppsatser med tydlig inledning, köttig infodel och en vass avslutning. Inlägget i sig är ju bra men i relation till det tidigare så känner jag att det är lite utan sväng. Tror du, Marcus Sköld, att det är någon som tror på att du bytt ut datorer & alkohol mot musik & litteratur? Att sitta i bar underkropp och läsa Gökmannen av Sture Dahlström gör dig inte till en bättre människa, jag har själv varit där och det var inte vackert, i ditt fall verkligen inte vackert. Att du sedan förlöjligar våra läsare och nämner dem vid ett epitet som jag antar var menat som nedvärderande (bloggtjejer) gör dig lite av en björntjänst i det här fallet.

Du vill ha krig, fine, du räds ju fred så jag är inte förvånad.

Team Marcus? Näää! Team Nils!

Marcus: kliver upp på podiet

2010-09-27T22:15:00.005+02:00

Är ni också lätt äcklade över den riktning den här bloggen tagit på sistone? I så fall är ni långt ifrån ensamma.

Vad som en gång var ett öppet forum för motarbetade murare och kvästa plattsättare har nu helt omvandlats till någon sorts drivbänk för Nisses ego. En skränig megafon kopplad till en trasig människas lika trasiga själ. Därför höjs nu röster från alla möjliga byggen och bodar, dagbrott och städ, byråer och redaktioner - man har fått nog av divalater och despotism och ber mig med en samlad röst att än en gång träda fram till tangentbordet för att där sätta ner min fula och fruktade fot.

Till att börja med, vad står det här egentligen? Först en lång, tårtdrypande tirad om att aldrig få bli en landsväg? Bara, "åhh, kolla här då tjejer, nu sitter jag visst här i min tårfuktade näverfotölj nere i hippietorpet och är så där himla jordnära och känslig att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Tummar på ett gulnat fotografi och bara känner in i största allmänhet. Och där for visst en tyllgardin ut genom fönstret".

Va?

Och det här varvas sedan med overifierade idrottsprestationer och självgoda angiverier mot undertecknad plus andra små putslustigheter där vi ständigt blir påminda om vilka det är som måste prestera ute på åkrarna och vem det är som sitter inne och parasiterar på övrigas slit. Vi som vet hur det verkligen går till inne på det där kontoret och som sett Nisse "jobba" är väl inte riktigt lika impade. Han är något av en expert på att se ut som om han faktiskt jobbade. Ser viktig och strängt upptagen ut när han sorterar post-it lappar i travar efter färg och storlek eller försöker skriva fula ord med miniräknaren upp och ner. Allt med ungefär samma spretiga entusiasm som ett barn som leker att den arbetar på ett kontor.

Och sen det här med att har han fått en hel drös med bloggtjejer som followers också. Va ska det betyda? Nej vet ni vad, allt det här sammantaget är bra mycket mer än jag kan tåla.

Jag har även hört att den här depraverade utvecklingen till viss del beror på mig och min frånvaro här på bloggen. Att jag börjat tackla av och inte är lika stridslysten längre. Visst börjat bli fittig och konform på äldre dar. Det här stämmer naturligtvis inte. Jag har bara skiftat fokus.

Sen i somras har mitt i vanliga fall så torftiga liv ställts inför en del genomgripande förändringar. Jag har, efter skarpa rekommendationer från en samlad umgänges- och anhörigkrets lagt ner mitt supande så gott som helt och hållet. Detta i kombination med mina datorfria veckor öppnade mina ögon inför nygamla intressen som musik och litteratur och umgänge med människor utanför byggsektorn. Den här nytändningen har gjort att jag skiftat fokus mot mer mjuka värden och aktiviteter som jag finner mer givande och positiva för min personliga utveckling. Ringde min gamla skolkurator från högstadiet som jag av olika anledningar behållit kontakten med (for real) och berättade om allt det här. Hon lät uppriktigt glad och överraskad och ville inte utesluta möjligheten att jag håller på att utveckla en vuxen människas själ- och känsloliv.

Så, med allt detta vid handen, är det så konstigt att jag inte står pall för alla dumheter? Att jag inte längre orkar driva varje liten konflikt och meningsskiljaktighet med samma galna frenesi? Inte har kraft till övers för att bevaka alla positioner och ställningar i det här eviga utnötningskriget mot överheten på kontoret i allmänhet och Nils Gruvebäck i synnerhet? Såklart inte. Ingen normalt funtad människa orkar träla med det här dravlet år ut och år in utan att bli mer eller mindre sinnessjuk. Eller i varje fall redigt försupen.

Jag hoppades in i det längsta på att någon yngre förmåga skulle ta vid mitt förvärv och föra kampen vidare. Men, det tål att sägas - min mantel väger tungt. Kanske för tungt för Basses spröda axlar. Därför är det med tungt hjärta och spretiga handrörelser jag här åter tar till orda för att bilda opinion mot allt som förfular vår omvärld och hindrar oss från att tänka, leva och bygga som vi vill.

Nisse: Jag kommer inom kort publicera den pamflett som kommer ligga till grund för det uppror som slutligen och en gång för alla kommer sparka ut dig ur maktens boning och vidare ner i första bästa krondike.

Hörde jag Team Marcus? Nu kör vi.

Nils: Hur vi gör affärer.

2010-09-26T20:30:00.002+02:00

Nils: Byggidiot sprang lidingöloppet.

2010-09-26T16:13:00.003+02:00

När resten av bloggänget sprang på sprang på gala, eller försökte komma in på gala, befann jag mig ute på Lidingö stånkandes i spåren för att genomföra mitt första Lidingölopp. 30 km hård terräng med 18000 deltagare. NG klarade sig hyfsat bra bland löpfolket och sprang om fler än han släppte förbi sig. NG är så jävla nöjd över att han klarade sig under 3h. NG klarade 3h med 19 sek. Hurra för NG. (Märk väl hur jag går över och pratar om mig själv i tredjeperson när jag är lite stolt över mig själv.)

Idag har jag skitont i hela kroppen och det mina vänner är en lisa för själen.

Ps. Det har varit märkbart tyst efter mina sågningar mot Marcus Sköld. Vad betyder det?

Nils: Utmaningen som gick fel.

2010-09-24T00:06:00.002+02:00

Robert utmanade mig på det gamla klassiska spelet kronan idag. Det har tydligen kommit till Finland nu. Jag som växt upp i kronans kölvatten var förstås överlägsen.

Robert förlorade bigtime!

Nils: Marcus. En idiot!

2010-09-22T10:19:00.003+02:00

Idag försov sig Marcus igen. Det är tur att jag har informanter utspridda som ringer och rapporterar hans eviga övertramp för jag menar om han inte kan passa tiderna, vem ska då försörja min livsglädje. Jag kan ju inte sitta och herrsurfa på arbetstid om han inte jobbar ihop min lön. Vi måste försöka hjälpas åt för att hålla mig glad.

Jag funderar på att ta helg nu. Jag längtar till landet, mitt hem och min borg. Det är tufft att leva i exil.

Bild från hem.

Nils: Jag bor i en kurva.

2010-09-19T18:42:00.003+02:00

Jag bor i en kurva i norra Småland. Kolsebro är namnet på byn och mitt hus är rött med vita knutar. Jag bor själv och idag brinner det i tre eldstäder i huset. Jag har det ganska bra. Jag är ledig, jag har flera säsonger av Mad Men på hårdisken och jag är mätt i magen. Jag packar upp. Jag har packat upp i flera månader och det har väl gått sådär. I bagaget ligger en del saker som får mig att minnas och jag blir ofta sittandes länge med enstaka föremål eller avbryter för att jag inte orkar minnas hela tiden. Det är lätt att minnas mycket när man är ensam och det är ganska jobbigt för någon som är glömsk.

Jag hittar lappar från mitt ex som är gulliga och varma på alla sätt och vis och som gör att mitt uppackande tar tid och blir emotionellt jobbigt. Jag samlade ihop några lappar idag och lade i "minneslådan", ni vet en såndär låda som man sparar vikta saker i. Inte räkningar eller betyg men kärleksbrev, konsertbiljetter, kanske en flygbiljett eller ett inträdeskvitto till Sixtinska kapellet. Jag har väldigt mycket lappar i min låda. Väldigt mycket lappar. Detta beror inte att jag är en älskvärd person så mycket som att jag haft en massa förhållanden. För många förhållande. Min egen mor har aldrig några förhoppningar när det gäller mina flickvänner, eller det är fel beskrivet, hon har förhoppningar. Hon vet ändå att de inte kommer infrias. Hon har beskrivit mig som en flyktig själ till mina ex vilket de berättat för mig och jag har alltid vetat att hon haft rätt. Jag är inte den person som någon försöker fixa ihop med någon de håller av, jag är inte förhållandematerial. Jag vet att det har rätt. Jag har många besvikna själar på mitt samvete.

Jag stirrade på den där lådan i dag, lådan som står som ett monument över mina personliga misslyckanden och jag funderade på varför jag sparar alla lappar och fotografier och annat som får mig att bli så nedstämd och besviken på min egen person. Kanske för att jag är så glömsk. Kanske för att jag någon gång ska lära mig av mina misstag. Jag ångrar ju inget förhållande och jag ser dem inte som misstag och slöseri av år men likväl har jag gång på gång misslyckats.

Min person är en kurva där människor ibland saktar ner och spenderar lite tid för att sedan gasa vidare in i framtiden. Jag blir kvar själv gång på gång och det är definitivt inte mer synd om mig än någon annan, antagligen tvärt om.

Jag blir aldrig slutet på landsvägen.

Röster från andra sidan stenröset

2010-09-16T21:49:00.002+02:00

Som ni redan vet är det ganska enkelt att vilja. Oavsett vad blev jag färdig ute i Sollentuna idag. Facit blev ett hallgolv, en tvättstuga och ett badrum. Nu med belåtenhet pyrande i mitt inre sitter jag i soffan och njuter av frukterna av mitt arbete. Vad duktig jag är, småfet, missnöjd, bitter och alldeles alldeles underbart supertrött på the voice. Josefin & co borde ersättas av ett nytt fräscht gäng, typ genierna. Marcus och Basse i vakna med the voice. Behöver jag säga mer? Ett är säkert, spypåsarna skulle sälja som aldrig förr.

Fick en idé. Tänkte att genierna ska skaffa beapers. Tänk er hur dumt det skulle bli. Var kan man köpa såna?

Nils: Marcus bloggar igen!

2010-09-15T07:13:00.002+02:00

Jag känner att jag måste kommentera Marcus senaste inlägg med ett eget inlägg.

Jag älskar verkligen Marcus små uppsatser, även om de är fyllda med nonsens och uppenbara försköningar om hans egen person och liv. Jag menar det är ju knappast så som han beskriver att han lyckades skaffa sig ett liv när hans dator försvann. Jag skulle vilja påstå att det var lite tvärt om. Då han inte fick tillgång till datorn försvann hans dagliga dos av nätmobbning och bloggöversitteri. Jag har sett en blek kopia av den Marcus som brukade vandra ibland oss förr, ni vet den Marcus som trycker ned med en harang så uttänkt att det inte går att försvara sig med hedern i behåll. Jag är glad att han börjar blogga igen eller i alla fall besöker nätet för jag har börjat tröttna på hans stammande när jag delar ut order via telefon, som att han egentligen vill be mig dra åt helvete men inte riktigt har självförtroende för det. Hans arbetsprestation är väl densamma, den kan inte riktigt bli sämre men jag mår lite illa av hans flackande med blicken när jag ifrågasätter hans dagsverke om eftermiddagarna. Förr fick jag i alla fall ett munhugg att se fram mot men på senaste tiden har inte riktigt "the force" varit med honom. Nu har vi fått svaret och jag är lite illamående av hans genomtänkta, självupptagna, självgoda inlägg. Det eviga nedtittandet på oss andra dödliga här på bloggen, vi med inte riktigt lika smort munläder och inte lika vässad penna. Tänk att en blogg kan lira vidare ett par veckor utan dina ord, tänk att internet överlevt!

Marcus min vän, jag föraktar dig!

Välkommen tillbaka.

Marcus: Ipluggad och avtrubbad

2010-09-14T21:56:00.000+02:00

Ser till min fasa att den här bloggen tycks leva vidare och lockar till sig en allt större och bredare publik, det spretiga innehållet och den minst sagt ojämna kvaliteten till trots.

Har just kommit ner från ett par sköna veckors ofrivillig nät-detox.

Jag tillhör den allt glesare skara skeptiker som vidhåller att det här med antivirusprogram och brandväggar och allt vad det heter bara är ett sentida hittepå för att sälja på ängsliga konsumenter ännu ett lass konstlade kosmetikvaror som bara slöar ner hastigheten och tar upp diskutrymme. Och jisses vad fel jag hade där, visade det sig när min gamla knäsvaga Athalon brakade samman med buller och bång i jons och därefter vägrade ge så mycket som en förklaring till tröst. Först blev jag givetvis förtvivlad. Vad tar man sig till i det här läget?

Efter ett och annat trauma lyckades jag hitta tillbaka till ett datorfritt aktivitetsmönster. Började umgås med vänner och bekanta igen. Hittade massa instrument och bryggutrustning i källarförrådet som uppslukade mig helt. Har övat frenetiskt på mina ukuleleläxor och även hunnit storstäda bostaden plus uträttat tusen andra ärenden man normalt aldrig skulle behöva sluta skita i om man har sina bloggar att prioritera. Det har varit en skön tid som genererat många fina stunder och minnen. Men nu är det slut med det.

En vän hade fått nys om min belägenhet och kom hit med ett USB-minne fyllt med något slags motgift och fixade och trixade och vips, så var allt up and running igen. Så nu är jag återigen tryggt och fast förankrad i min surrogattillvaro här framför den mjuka belysningen från en evigt strålande skärm. Vågar inte riktigt räkna på hur mycket av min vakna tid som spenderas med det här planlösa läsandet och klickandet. Det enda som skiljer mig från The Matrix är en bunt droppslangar och ett badkar fyllt med gelatin.

Med nära hundra bloggar att granska och minst tjugo nyhetsbyråer och intresseorganisationer att hålla reda på blir det långa, tunga pass och rejäla tag med scrollhjulet innan man kan ta kväll. Har ju haft nära tre veckors brokig händelseutveckling i media och diverse bloggsammanhang att ta igen så det har inte blivit mycket sömn. Eller arbete. Eller mycket annat heller för den delen.

Märker att minst sju stora bloggbråk kommit och gått under tiden som jag lyckligt ovetande lekte nere i förrådet. Ser att Anna Hibbs har ett nytt tv-format i pipen. Vart kommer jag in i bilden?

Tar en rejält energikrävande backtrack bland alla storbloggare på Gossip. Under mitt frånfälle har det tillkommit så många nya länkbögar och stalkers att det tar runda tre timmar innan jag är något sånär på banan igen.

Newsmill nu: Näe, är den där judiska transvestiten igång nu igen!? Kommer han bli lika ägd den här gången?

Facebook: Någon har ammat. Någon har städat. En annan tycker det ska bli skönt med helg. Vet inte vart jag ska göra av all den här informationen. Tror inte den där omtalade intresseklubben klarar mer spänning nu. Samtidigt finns här mycket guldkorn bland all bråte. Minst hälften av alla kafferast-snackisar dyker upp här inne. Samtidigt har all mail, alla happenings och socialt umgänge obemärkt flyttat in hit, så det är inte som man har något val direkt.

Sen har vi alla övriga bloggar och bekantas bloggar som länkar till varandra och övriga nyhetskällor i ett evigt kretslopp. Ett kretslopp som för det mesta blir en riktigt utdragen slutstation för mina dagliga nätåtaganden.

Den här internetfria episoden har lärt mig att jag ska börja prioritera bland åtagandena här i webbläsaren. Ibland stanna upp och fundera över vad det egentligen är man lägger så mycket tid på. Och med tanke på att ni häckar här inne råder jag er att göra det samma.

Nils: Jag välkommnar hösten.

2010-09-13T13:01:00.003+02:00

Den gångna helgen har jag spenderat i mitt hus i Öfre Kolsebro, Uknadalen. Frisk hög luft mötte mig när jag steg ur bilen på parkeringen framför jordkällaren. Jag försökte få lite energi att göra något konstruktivt med min helg istället för att gräva ner mig i någon trevlig tv-serie drickandes generande mängder kaffe.

ELDA! JAG MÅSTE ELDA!

Tanken slog mig och jag blev som besatt. Marcus brukar tala varmt om eldning och jag har ju varit "påt" några gånger tidigare i livet men aldrig solo. Nåväl. Temat för helgen blev alltså eld. Jag började med att fylla upp mitt vedförråd med ved från min mor och fars gård. Nyhuggen och klar. Detta ledsnar man lätt på när man kör solo så jag tog bilen och drog till Åtvidabergs skrotupplag och letade upp första bästa skrotniklas och hustlade till mig en eldningstunna. Sagt och gjort, helgen räddad! Jag har eldat och eldat och eldat och eldat... ja ni förstår säkert att jag eldat en hel del. Jag har stått och vaktat vid tunnan, inte för att elden ska sprida sig, utan för att kunna trycka i mer bränsle så fort det getts plats för mer. MER! Mellan vedbärande och tunneldande har jag också eldat i vedspis, öppen spis och kamin. Det var så sjukt varmt i huset i går kväll så jag fick ha dörrarna öppna så det blåste rakt genom. Hösten är här (det såg jag på den gulnande eken nere vid vägen) och jag gillart. Jag kan knappt bärga mig tills nästa helg när jag får åka ner till huset, iklädd avklippta fingervantar stå vid tunnan och röra om i glöden, skratta lite snett och dricka alkohol direkt ur flaskan invirad i brun papperspåse. Måste köpa mig ett gevär och täckväst. Skulle behöva ett soundtrack till allt det här. Någon som kan bistå?

Farväl sommar 2010.

Nils: TTTT

2010-09-06T13:22:00.002+02:00

Nils: Listan.

2010-09-06T13:04:00.003+02:00

I helgen var jag på kräftskiva och ämnet frikort kom upp. Jag har alltid trott frikortet gäller för en person och att den ska vara känd/ouppnåelig. Så verkar inte vara fallet, de flesta hävdade att det är en lista på fem personer och kravet är bara att de är kända inte ouppnåeliga. För mig (och säkert 25% av alla andra killar) har alltid frikortsplatsen fyllts upp av antingen Natalie Portman eller Kirsten Dunst. Nu har jag fått det förklarat för mig att man heller inte får byta utan att listan måste stå. Problemet som jag ser det nu är att jag inte har en full lista. Jag behöver tre namn och det ganska omgående. För listan gäller väl även när man är själv?

Nils: Blogwars!

2010-09-02T21:17:00.002+02:00

Fick just en uppsträckning av Marcus att det inte är så intressant vilket team man är när det gäller Baby S och Paow utan det som är viktigt är om man är team Paow eller team Dessie. Har liksom inte orkat Dessie under ganska lång tid nu, tycker att hon är lite FÖR mycket liksom men likväl är det tydligen där man ska satsa krutet. Marcus är Team Paow och Basse likaså medans jag förvisso har svårt Paow men också jävligt svårt för Dessie. Enligt Marcus finns det någon som heter Alma som är med i soppan också och henne har jag INGEN koll på alls. Marcus säger att hon antagligen är mest korkad i hela bloggvärlden. Finns det ett Team Alma? Uppdatera mig någon för jag pallar inte att åter igen bläddra mellan bloggarna för att hålla mig uppdaterad.

Nils: Jag älskar att få chansen att sätta in en grym glidtackling.

2010-09-02T20:40:00.001+02:00

Även om det är på grus!

Nils: Blast from the past!

2010-09-02T06:26:00.000+02:00

Nils: 20.00 - 23.35

2010-09-01T23:34:00.002+02:00

Jag har ägnat de senaste 3 timmar och 35 minuterna åt att bestämma mig för om jag är Team Paow eller Team Baby S. Jag har skitsvårt att bestämma mig. Hjälp någon. Hur benar jag ut vem som gjort vad?

Nils: Jag har slutat duscha.

2010-09-01T07:35:00.002+02:00

Nils: Jag funderar seriöst på att gå. Någon som ska med?

2010-08-31T21:47:00.003+02:00

Tullis

2010-08-29T22:43:00.002+02:00

Rotade i min iPhone och hittade ett gammalt klipp från tiden på tullhuset. Om inte detta beskriver vansinnet så vet jag inte vad...

Vi har alla varit unga

2010-08-29T22:36:00.002+02:00

Jag var ute på min dagliga promenad och råkade gå förbi förskolan som Nils gick i som barn.

The question, jerk!

2010-08-29T20:16:00.007+02:00

Jag pratade nyss med nisse över telefon. Jag frågade om han tyckte att Hotchip var bra igår på popaganda. Jovars dom var bra tyckte han. Sen kom vi in på huer vida maten inne på justpopaganda va något att ha. Vi var överens att de var den inte.

Men då gjorde jag misstaget och säga till Nils att det fanns bränndamandlar där. Var på han frågar om jag har en eller flera kromosomer för mycket!

Sen när blev det äckligt med Brändamandlar?

Nils: Skitgubbe!

2010-08-27T15:04:00.002+02:00

Helvetes jävla skit. Jag börjar bli väldigt trött på den här Sverigedemokrathypen som just nu väller över Sverige. Bloggar, tidningar och gemene man diskuterar på allvar vansinniga "sanningar" som kommer någonstans från djupt inne i Niefelheim. Vem fan gav dom allt det utrymme dom just nu får? Vem tror på allvar att det är bättre att ta upp de mörkbruna åsikterna till ytan och diskutera dem och försöka plocka sönder deras argument. Alla har någon gång i sin vardag stött på människor med vidriga åsikter och jag ställer mig jävligt tveksam till att någon har lyckats ändra åsikt hos densamma genom förnuftiga motargument eller genom att dissekera deras "fakta". Ta den här debatten mellan Jimmie Åkesson och Gudrun Schyman. Absolut hon vann väl den diskussionen men jag vet inte om Jimmie Åkesson förlorade några väljare på den, snarare tvärt om. En del människor hör bara honom säga att Gudrun tycker att alla svenska män är Talibaner och sitter och nickar instämmande och tycker att, fan Sverigedemokraterna har ju en del vettigt att säga ändå. Jag förstår att en vanligt kritiskt tänkande människa inte faller för sådan enkel retorik men svenska folket är inte en homogent kritiskt tänkande grupp. Jag minns mycket väl vilka det var som släpade fram Sverigedemokraterna i ljuset för några år sedan och i mina ögon är det de som håller upp dörren för Jimmie när han kliver in i riksdagshuset i höst.

Jag kommer ihåg hur jag reagerade när de även i samma veva kom med det urlöjliga förslaget att kräva språktest för svenska medborgare; Jag hade fått med mig en tjej hem från krogen och vi hade det lite mysigt i sänghalmen när vi av någon outgrundlig anledning kom in på Lars Leijonborg. Jag raljerade en stund över att han ensam var ansvarig för att ha förstört decennier av antifascistiskt arbete genom att bjuda in Sverigedekoraterna i rampljuset blablabla... varpå hon kläcker att hon tycker att Lars Leijonborg är bra och att han är en av hennes största förebilder samt att hon tycker att språktestet är en bra idé.

Hon sov på soffan resten av natten.

Pentagon - Selma Lagerlöf

2010-08-27T08:04:00.000+02:00

Nils: ”Ne sutor supra crepidam”

2010-08-26T14:15:00.002+02:00

Jag andas just nu ångest vid eventuellt karriärsbyte, därav inte så mycket sagt här i den virtuella världen. Jag planerar bootsinköp, popagandafirande, ÅFF-match och intervallträning med obligatoriskt skithugg. Min frisör har inte tid för mitt hår på flera veckor och jag vägrar mössa. Marcus ser just nu ut som skurken i No country for old men, fast lite fulare. Sebastian pratar oavbrutet obsceniteter vilket gör de redan tråkiga långdistanspassen om möjligt ännu tråkigare och jobbigare. Robert har helt slutat tänka klart och radar upp både personliga och arbetsrelaterade misstag, jag vet inte var detta kommer sluta, kanske blir det bra, kanske blir det det inte. Jag bor på en madrass på kontoret, Basse bor på en punkad badflotte hos sin bror, Robert fyller sin lilla skrubb uppe på åsen med bruk och tegel och Marcus runkar på i sin lilla etta i Bagis. På stockholmsfronten intet nytt, en ny höst är på väg och det kommer inte bli roligt. Tro mig.

2010-08-25T08:01:00.000+02:00

From russia with love..

2010-08-11T20:51:00.004+02:00

Nils: "röster av tomhet som skär sig som mjölk och juice"

2010-07-06T08:59:00.001+02:00

Igår sov jag på kontoret eftersom ingen ville att jag skulle flytta in.

Nils: Åter till Bagis.

2010-07-01T16:31:00.004+02:00

Som ni såg har jag nu flyttat in till Marcus och hans lilla runketta i Bagis. Gårdagskvällen spenderades tillsammans med byggidioterna i ett litet bås på Döda Hunden i Bagis C. Kvällen var ljum och sällskapet likaså. Basse berättade stolt men lite blygt (för att inte reta upp mig) att han nu påbörjat sin 5 1/2 veckor långa semester. Han ger sig av morgon bittida till Arlanda för att sedan flygas över till Ryssland. Trevlig semester Basse. Verkligen. Jag hatar verkligen att han fått igenom fler veckor än alla andra. Jag fixade ju en vecka ledigt (betalt) åt honom i slutet av Maj men då visste jag ju inte om det här. Om jag räknar rätt nu så betyder det att han på ett år, dec-dec, lurat till sig sammanlagt 9 veckors semester. Jag menar vafan är det frågan om. Någon måste göra något och det snart. Någon som kan gola ner?

I övrigt börjar jag redan tröttna på Marcus och hans lyte. Jag pratade under dagen med Basse om hans skämt till byxor som han envisas att förpesta omgivningen med. När jag ser dem blir jag lite sugen på att skjuta mig själv. I alla fall hade Basse missat det och undrar nu varför ingen sagt något till honom om de här piratchinosbyxorna som han så stolt uppbär. Det undrar jag också. Vem kommer ta snacket? Funderar på att skicka Blajkel, han är alltid stilig. Det finns iofs fler som skulle kunna få sig en känga när det gäller ok och inte ok när det gäller kläder men de är inte byggidioter så jag låter det passera. Eller nä! Det gör jag inte alls. Skärpning på alla fronter!

Nils:

2010-06-30T21:37:00.001+02:00